Vad blir det för film?

I år har jag valt att inte inkludera dokumentärer på min topp 50-lista, som jag i skrivande stund kämpar med att få ihop. Detta är på grund av två enkla anledningar. 1. Av den enkla anledningen att jag har sett så många bra filmer som jag vill få med topp 50 att detta var ett enkelt sätt för mig att frigöra några platser. 2. Jag vill lyfta fram dessa dokumentärer då de alla är så otroligt bra, och genom att ge dem en egen lista får de förhoppningsvis mer strålkastarljus på sig. Det ska sägas att alla - nummer fem lite på gränsen - hade funnits med på min kommande topp 50-lista, där de fyra främsta alla platsar på övre halvan. Jag har tyvärr inte sett så många dokumentärer som jag hade velat, därav bara fem inkluderade. Filmer jag önskar att jag hade sett är bl.a. italienska flyktingdokumentären Bortom Lampedusa och Sara Jordenös Kiki, men så blev det inte. Även Elfenben: Det vita guldet (Netflix), Zero Days (SVT Play), Author: The JT Leroy Story och Do Not Resist finns bland de jag gärna hade velat se i tid. Leonardo DiCaprios miljödokumentär Before the Flood var bra och viktig, men platsar tyvärr inte riktigt här. Men tills vidare nöjer jag mig med dessa starka, viktiga och spektakulära dokumentärerna. 

 

5. Weiner (regi: Josh Kriegman & Elyse Steinberg)

 

Anthony Weiner var en gång en lovande politiker i New York, han blev omvald till kongressen sju gånger om och skulle ställa upp i borgmästarvalet i sin hemstad. Men så en dag 2011 kom det ut att han skickat mindre diskreta bilder till kvinnor, och skandalen var ett faktum. Till slut valde han att avgå från sin post och dra sig tillbaka från rampljuset. Tills han 2013 fick snilleblixten att ställa upp i borgmästarvalet, och låta två dokumentärfilmare att följa hans väg tillbaka till toppen. Det här är en film om Ikaros, som fick hybris och flög för nära solen. Weiner är en fullblodad narcissist med tunnelseende, men ett fascinerande studieobjekt för en dokumentär. Hans kampanj gick oväntat bra, ända tills fler kvinnor klev fram och berättade sina historier. Hela tiden får vi följa honom nära inpå, han verkar inte inse skadan det kan göra, eller hur han själv beter sig. Vi får se hur hans fru Huma Abedin, som av någon anledning valt att stå vid hans sida, kämpar med sitt val ju mer skadande info som kommer fram. Det är inte ens en film om uppgång och fall, det är en film om en man som tror att han är på uppgång, men egentligen hela tiden bygger sin egen grav med sin egna idioti som spade. I ett USA där vi haft ett presidentval där en annan uppblåst idiot vann är det ett intressant porträtt av tiden vi lever i. Filmen fick dessutom än mer vind under vingarna i somras då ännu mer som Weiner-skandalen kom fram, han är helt enkelt hopplös. Och sedan har vi det djupt tragikomiska i att han också heter Weiner. Finns med bland de 15 kvar i kampen om Oscarsnominering, men kanske är de som röstar trötta på idiotiska politiker. 

 

 

Det här är kanske en av årets allra enklaste filmer, men samtidigt en av de mest drabbande. Filmskaparen Ahang Bashi slog igenom tidigt och sågs som ett lovande namn inom svensk film (och gör det fortfarande), men samtidigt började hon sjunka in i perioder av depression redan vid 19-20 års ålder. Nu, nästan tio år senare, har hon valt att dokumentera sin vardag, och det är verkligen inte mer dramatiskt än att hon kan ligga i sängen, oförmögen att ta sig upp då hon inte har någon ork eller motivation i kroppen. Vi får följa med henne på terapi, i såväl grupp som enskilt, och vi får höra hennes historia. Hon kom till Sverige som flykting när hon var liten, tillsammans med sina föräldrar och syster. Ena systern stannade dock kvar. Hon pratar med sin familj om den tiden, hur de första åren i Sverige var, när de bodde på flyktingförläggningar och hennes föräldrar försökte övertyga henne om att de var på semester. När hon pratar med sina systrar får hon en helt annan bild än den hon upplevde, och trauman från unga år inser hon kan ha påverkat henne mer än hon förstått. Bara sättet hennes föräldrar förhåller sig på olika sätt till hennes depression är en fascinerande del, och det visar på olikheterna på synsätt mellan generationer och kulturer. Det är en viktig film på så många vis, som jag kan tycka borde vara ett måste i svenska skolor. Dels för folk som själva mår dåligt men inte vågar tala om det, att visa att det är okej, och det är bra att prata om det. Men även ur ett flyktingperspektiv, hur en till synes kontrollerad flytt och assimilation in i det svenska samhället kan lämna så djupa spår. Den berör djupt i själen. 

 

 

Ytterligare en film som alla verkligen borde se. Filmen skildrar hur amerikanska rättssystemet mer eller mindre tagit över slaveriets roll i USA, i och med det 13:e tillägget i konstitutionen, som säger att en fånge kan arbeta gratis. Och i och med att rasismen fortfarande är vitt utbrett i det amerikanska samhället, något som inte minst speglas inom rättsväsendet, har fängelserna runtom i landet blivit som de nya plantagen. Den går igenom, från start till mål, rasismens historia efter slutet på slaveriet, och viktiga nedslag som har påverkat i olika riktningar. Det är en på många vis lärorik film, som målar upp en skrämmande bild av USA, som förvisso inte förvånar så mycket som den borde, men som ändå chockar en. Men det handlar inte bara om medborgarrättsrörelsen under 60-talet direkt, ända in i dagens samhälle där stora företag äger fängelsen och behöver en viss omsättning av fångar, till lagstiftningar under 70-80-90-tal som gjorde det lättare för polisen att sätta dit personer för småbrott, inte minst i samband med droger. Det är så mycket de lyckas få in i filmen, utan att det på något vis blir rörigt eller för mycket, det blir bara överväldigande rent känslomässigt. Bakom filmen står Ava DuVernay (Selma), som är en av de främsta förkämparna för Black Lives Matter och svartas rätt i USA. Hon är inte bara en helt magnifik filmskapare som fått ihop den här urviktiga historien på ett så effektivt och bra vis, hon är en extremt inspirerande förebild och människa. Det här är en film ni verkligen borde se, och den finns tillgänglig på Netflix. Ser ut att gå mot en Oscarsnominering, men två andra filmer tacklar samma teman, så kan bli tufft ändå, bland annat listans kommande etta..!

 

 

Jag hade inte lyssnat på Nick Cave and the Bad Seeds innan jag såg den här filmen, men den fick så bra mottagande vid sin premiär i Venedig, att jag kände mig nyfiken att gå. Det visade sig bli en av årets främsta bioupplevelser. Filmen skulle egentligen handlat om inspelningen av deras senaste skiva, "Skeleton Tree". Cave hade skrivit alla låtar under våren 2015, och filmen skulle börja spelas in på hösten. Men under sommaren dog Caves 15-åriga son, och filmen blev något helt annat. När de väl började spela in i början 2016, blev det något helt annat. Cave och regissören Andrew Dominik (Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford) kom överens om att han fick filma allt som skedde, men att Cave fick klippa bort det han inte ville ha med i efterhand. Genom filmens gång får vi under samtal med Cave och hans fru lära känna dem och hur de hanterat det hela, och hur de mår. Samtalen är inte effektsökande eller särskilt detaljerade, men det ger deras syn på det hela, och det är såväl fascinerande som berörande, och ju mer vi får veta, desto mer börjar känslorna röras upp inom oss. Detta varvas med studioinspelningen av skivan, med hela låtar. Något jag inte nämnt är att filmen är i 3D och svartvit (för det allra mesta). Och dessa scener uppvisar bland det allra främsta jag sett inom 3D, alla kategorier. Fotot är bländande vackert och kreativt i sitt rörelsemönster, bilderna är som konstverk. Det var en stark upplevelse, och en otroligt gripande stund i salongen. Under filmens gång får vi höras Caves berrätarröst, ibland bara spontana tankar och poetiska utläggningar, ibland förtydligande och förklarande. Han är en intressant person, och det är ett fint porträtt av en person i sorg, och hur det kan hanteras. En pärla. 

 

 

I våras tog The People vs. O.J. Simpson: American Crime Story tv-världen med storm. Det var en otroligt välgjord skildring av rättegången mot f.d. amerikanska fotbollstjärnan och skådespelaren O.J. Simpson, som 1994 åtalades för mordet på hans ex-fru och hennes pojkvän. Men den ultimata skildringen av O.J. har Ezra Edelman stått för, i sitt 7,5-timmes epos om bland de mer fascinerande livsödena i modern historia. I denna får vi följa honom från start, som ung i San Francisco, stjärna på college, landets bästa amerikanska fotbollsspelare, skådeseplare, och sen åtalad för mord. Utvecklingen (om den kan benämnas som det) som den människan genomgick var sanslös, hur han påverkades av sin stjärnstatus och rikedom, hur han hanterade egentligen allt han gneomgick. Det är en film om honom som person, vilket i sig är tillräckligt intressant, men också en om svartas historia från mitten av 50-talet, precis som "Det 13:e tillägget". Dels hur han som första riktigt stora svarta amerikanska fotbollstjärnan var en symbol, eller anti-symbol, för hela svarta samhället. Men också hur rättssystemet såg ut under åren som ledde upp till rättegången mot honom, och hur den gick till. 7,5 timme kanske låter tungt, även om den kan ses som 5-delad tv-serie på SVT Play, men oj vad man fastnar. Fascinerande är bara förnamnet, och hur ingående den än dissekerar honom är det ändå svårt att greppa vem han är efteråt. Det här är något ni bör satsa på att se under julledigheten, ni kommer inte ångra det (gillade ni Making a Murderer kommer ni älska det här). Filmen har skapat debatt i filmvärlden, då den är favorit att vinna Oscarn för bästa dokumentär, trots att många ser den som en tv-serie. Men filmen gick på bio, hela 7,5-timmesversionen, och är därmed godkänd. Men den kan bli banbrytande om den vinner. Men den förtjänar det, det kan ingen ta ifrån den. Det är filmskapande på högsta nivå, hur den så sammansatt berättar denna komplexa och omfattande historia på ett så nyanserat vis som den ändå gör. Magnifik på alla sätt och vis.