Vad blir det för film?

Då var sommaren till ända och med det även biosommaren. Snart ska vi börja se fram emot filmhösten som komma skall (och vilken filmhöst därtill!!), men först tänkte jag se tillbaka på månaderna som gått, och alla filmer jag inte skrivit om. 

 

Har ni följt med i mina inlägg så vet ni att jag anser Dunkirk vara den klart bästa filmen från sommaren, men den har jag redan skrivit utförligt om här. Men det fanns fler filmer som övertygade! Jag har också skrivit om fina Jordgubbslandet och Heartstone här. 

 

The Square - otroligt mycket kan sägas om Ruben Östlunds Guldpalmsvinnande film, tillika Sveriges Oscarsbidrag till kommande gala (där han har god chans till vinst). Östlund gillar att provocera, att utmana åskådarna att tolka situationer efter deras egna åsikter. Den är inte lika kontroversiell som Play eller pinsam som Turist, men den bryter ner många av vår samtids betingelser på ett spännande vis. Dess enda felande länk är väl att den kan bli lite för spretig, ett tydligare fokus hade hjälpt den, samt en starkare känslomässig kärna. Östlund vill säga så mycket om vårt samhälle att det ibland blir lite mycket. Men den fascinerar rakt igenom och fungerar som en pricksäker satir över inte bara den konstvärld den skildrar, utan även många moderna företeelser. Som beteendevetare är den en fröjd att skåda, och jag skulle nog behöva se den igen för att få hela bilden klar för mig. Men filmen säger lika mycket om Östlund som filmskapare, som oss som publik, Jonas Holmbergs text i Expressen sa det bäst. Bisarra scener skapar galen humor som fungerar klockrent, men Ruben lyckas också få fram spänning, stelhet och drama. Det är en upplevelse på många vis, som får oss att ifrågasätta mycket, och tänka lite extra. Men låt er inte skrämmas av det, den kan också bara vara en underhållande - om än lite speciell - film. Lika bra att se den nu så kan ni skryta om det när den blir Oscarsnominerad! I huvudrollen är danske Claes Bang magnifik, och The Handmaid's Tales egna Elisabeth Moss glänser vid sidan om (även om jag hade kunnat önska lite mer av deras karaktärer). I filmens sjukaste scen imponerar (och skrämmer) ap-specialisten Terry Notary (se affischen), mest känd från Apornas Planet-trilogin, rysligt mycket. På tal om...

 

War for the Planet of the Apes - den avslutande delen av prequel-trilogin till Apornas Planet gjorde den verkligen rättvisa. Efter intresseväckande Rise och fantastiska Dawn kommer nu War. Caesar möter nu sin farligaste antagonist hittills, i The Colonel. Vad som skildras är en storslagen avslutning på en av de främsta trilogierna vi fått, med en stark känslomässigt kärna som griper tag. Vissa kanske har svårt att förstå hur man kan bry sig om apor, men dessa karaktärer är lättare att bry sig om än de flesta mänskliga motsvarigheterna i andra filmer. Filmen är brutalt snyggt gjord, från miljöer och foto till kanske främst de visuella effekterna som gör aporna så äkta. Det blir inte sämre av Andy Serkis Oscarsvärdiga prestation som Caesar (även om akademin inte är redo för en mo-cap-nominering). Extra plus i kanten för Michael Giacchinos lekfulla och episka musik. 

 

Baby Driver - coolast i sommar måste nog tillskrivas Edgar Wrights musikdrivna biljaktsromans. Den unga getaway-drivern Baby (Ansel Elgort) är fast i klorna på gangstern Doc (Kevin Spacey), men lovas att han ska bli fri när han betalat av sin skuld. Sagt och gjort så går allt inte som han hoppats med det. Men när han går och blir kär i Debora (Lily James) får han motivation att kämpa sig bort. Utöver riktigt snygga biljakter, bra skådespeleri och en engagerande handling så är det sättet Wright väver in musiken i filmen som är höjdpunkten (that Queen moment!). Den hjälper till att föra handlingen framåt som i en musikal, och är dessutom helt fantastisk. 

 

Spider-Man: Homecoming - var det någon som ville ha en tredje Spider-Man inom loppet av typ 15 år? Nej. Men när Marvel äntligen fick - åtminstone delade - rättigheter till karaktärer så var de ju tvungna att få in honom i deras universum. Efter ett inhopp i Civil War ifjol så fick Tom Holland nu sin egna film...och vilken succé det blev! Filmen är i det närmsta en homage och form av 80-talscoming-of-age á la Ferris Bueller (älskar referensen), fast i superhjälteform. Och det fungerar galet bra, med ett smart manus och handling som får oss att faktiskt bry oss. Med snygga referenser och välgjord action var det en positiv överraskning, en höjdare! Dessutom bra skådespeleri och lika bra karaktärer, och kanske främst inte för mycket Marvel och Iron Man. Inte fläckfri, men en riktigt underhållande blockbuster.

 

Guardians of the Galaxy Vol. 2 - Marvels andra film för sommaren var uppföljaren till deras kanske mest positiva överraskning, Guardians of the Galaxy. Även om den kanske inte gör något överdrivet nytt från ettan så gör den samma saker precis lika bra. Humorn och musiken är på topp som väntat, och nu när vi känner karaktärerna så får vi ytterligare känslomässiga band till fler av dem, som bidrar till ett starkare avslut. Drax (Dave Bautista) och hans skratt en klar favorit den här gången, och vem blir inte charmad av Baby Groot? Dessutom en spännande och välgjord skurk! Förväntningarna inför höstens Thor: Ragnarrok är höga (inte minst för att regissör Taika Waititi är ca coolast i världen, och hade önskat att Queen skulle musiksätta filmen om Freddie Mercury fortfarande var vid liv <3). 

 

Wonder Woman - vad ska jag säga, superhjältarna levererade i sommar! Den största succén rent publikmässigt (alla filmerna hyllades av kritikerna) var den efterlängtade Wonder Woman. Nättroll och vita kränkta män världen över har klagat högljutt över att de inte längre har ensamrätt på superhjältar, ett gott betyg bara det (även om det såklart är tröttsamt så man storknar). Hon var det enda positiva med tågvraket Batman v. Superman, och hennes egna film levde upp till det gott och väl. Inget nytt berättarmässigt kanske, och slutet kunde varit snyggare, och skurken läskigare, MEN, det spelar ingen roll. För den är så otroligt effektivt gjord av Patty Jenkins och Gal Gadot är fantastisk i huvudrollen. Och kanske främst är det en otroligt viktig film, och dess succé glädjer enormt. 

 

De andra som också var riktigt bra/bra, men inte bäst 

 

The Trip to Spain - kanske den mest överraskande fantastiska trilogin kommer från Michael Winterbottom. Brittiska skådespelarna/komikerna Steve Coogan och Rob Brydon åker runt i olika länder (här Spanien) och äter mat och snackar skit och imiterar kända personer. De spelar dramatiserade former av sig själva, och det lyckas till och med bli rätt fint ibland, men framförallt galet kul (om man har rätt humor). 

 

Logan Lucky - en charmig heist-komedi med Channing Tatum, Adam Driver och Daniel Craig, what's not to like? Kanske att Riley Keough inte fick ta lika mycket plats som hon förtjänar (eller Katherine Waterson heller för den delen). Men det är en otroligt underhållande film med mycket hjärta och bra humor. Höjdpunkterna är ett pricksäkert Game of Thrones-skämt, samt John Denvers "Take Me Home, Country Road", och skådespeleriet är utmärkt. Också skönt att ha tillbaka Steven Soderbergh till filmens värld (även om hans uppbrott var kort, och hans serie-skapande var briljant). 

 

Kedi - årets bästa kattdokumentär, hands down. Okej, tidernas bästa. Tidernas första? Kanske, men det är fortfarande en underbar film, kanske sommarens bästa feelgood. Vi får följa några av de hundratusentals gatukatter på Istanbuls gator, och personerna som tar hand om dem. Otroligt värmande, gulligt, underhållande och härligt. 

 

Superswede: en film om Ronnie Peterson - dokumentären om Sveriges främsta Formel 1-förare är ett otroligt fint tidsporträtt och hyllning till en fantastisk idrottsman som gick bort alldeles för tidigt. Bryter ingen ny mark när det kommer till berättande, men intressant att se och inte minst mycket känslosamt. 

 

It Comes at Night - i en värld där en sjukdom raderat ut stora delar av befolkningen och många blivit smittade och farliga, då kan det läskigaste vara människorna som är kvar. I ett ensligt hus i skogen bor en familj som lyckats överleva, och så plötsligt en dag kommer en ny familj dit. Spänningarna stiger allt mer, och det är inte längre skräcken utanför huset som blir det läskigaste. Snygg och spännande, men jag hade velat ha lite mer med tanke på de förväntningar jag hade. 

 

Atomic Blonde - 80-tal, neon, kalla krigets Berlin, syntpop och en kick-ass Charlize Theron. Det här är en cool jäkla film med mycket att älska. Tyvärr lämnar handlingen lite att önska, men det underhåller rakt igenom. 

 

Så länge hjärtat kan slå - en bilolycka leder till förkrossande konsekvenser när föräldrarna till tonårspojken i koma måste ta beslut om att dra sladden, för att rädda andras liv. Samtidigt får vi följa en kvinna vars hjärta håller på att ge upp, i desperat behov av ett nytt. När filmen väl griper tag mot slutet så är det en rejäl käftsmäll. Välgjort och välspelat franskt drama som kanske blev för mycket där och då. 

 

American Made - vi har sett det förut, i The Wolf of Wall Street, War Dogs och Lord of War, så inte mycket överraskar. Men Tom Cruise gör det bra och den är snyggt filmad, och storyn är trots allt rätt fascinerande. Det fungerar en slö kväll. 

 

 

Alien: Covenant - den här är också på gränsen. Ridley Scott vet inte om han vill göra en uppföljare till Prometheus eller prequel till Alien (det är ju både och, men), och det blir något halvdant däremellan. Intressanta idéer och tankar, till viss mån snyggt utfört också. Men för mycket action och för lite spänning och karaktärer.  

 

Imorgon börjar allt - okej, skulle jag analysera och bryta ner den skulle den inte hamna här uppe, den är rätt basic. Men den är också härlig och fin, och ibland kan väl det få räcka. Omar Sy kan lyfta vilken film som helst. 

 

Ni som hängt med vet att jag fullkomligt avskydde den bedrövliga skitfilmen Valerian, som jag totalsågade här. Men det kom fler dåliga filmer i somras! 

 

 

The Mummy - ni vet hur studios gillar att skapa stora universum där allt hänger ihop (tänk Marvel och DC), nu tyckte Universal att ett Dark Universe lät som en bra idé, med massa klassiska filmmonster. Tom Cruise inleder allt med The Mummy, och det kunde inte ha blivit en sämre start. Skrattretande dåligt på så många nivåer. Manuset är typ skrivet av en två-åring. Och don't get me started on Russel Crowe aka Mr. Hyde...