Vad blir det för film?

I brist på ett annat sätt att inleda denna text väljer jag att säga vad jag ofta brukar säga, istället för att läsa resten, boka en biljett och se filmen på bio. Ska ni lita på mig en gång i år är det nu, sök upp den största biograf ni kan hitta i närheten (håll utkik efter symbolen för 70mm i Sthlm, Malmö & Gbg) och upplev Dunkirk. Om ni ännu inte känner er helt övertygade ska jag försöka förklara varför, även om ord känns ynkliga i sammanhanget. Uppdatering: Filmen var precis lika mäktig i IMAX. Sådan fullständig upplevelse. Filmmagi. 

 

Filmen skildrar ett historiskt och avgörande skede under andra världskriget, när 400 000 allierade trupper var fast på stranden i den franska staden Dunkerque i maj 1940, omringade av tyska trupper. De hade ingen chans att ta sig därifrån via land, och vattenvägen var begränsad av tyska ubåtar och stridplan. Mer specifikt får vi följa en del av räddningsaktionen som gick under namnet Operation Dynamo, som gick ut på att brittiska privatbåtar användes för att hjälpa trupperna bort från stranden. Men förvänta er ingen konventionell krigsfilm som alla andra, Christoper Nolan (Inception, Dark Knight-trilogin, The Prestige) arbetar inte efter förutbestämda mallar, han skapar sina egna. Vi får följa tre olika tidslinjer, med tre olika grupper människor. Dels från marken, där Tommy (Fionn Whitehead) tillsammans med några andra gör allt de kan för att försöka ta sig från helvetet på stranden, där tyska bomber kan falla närsomhelst. I vattnet får vi följa Mr. Dawson (Mark Rylance), en krigsveteran som tillsammans med sin son och hans vän tar sig över engelska kanalen för att göra vad de kan. I luften får vi följa de fåtal RAF-piloter som kallades dit, med Farrier (Tom Hardy) och Collins (Jack Lowden) i spetsen. Med pricksäker finess väver sedan Nolan ihop dessa story-lines, med en lek med tid som bara han klarar av. Även om filmen är hans mest verklighetstrogna, är det en av hans mest avancerade och komplexa rent strukturellt. Mycket av spänningen och rädslan skapar han genom att helt enkelt inte involvera fienden, vi ser aldrig tyskarna, men trots det är dess närvaro konstant i den skräck som finns hos soldaterna. 

 

En del i filmens storhet är hur vi bara slängs in i händelsernas centrum, vi tvingas in i krigets fasor på samma vis som soldaterna gjorde. Även om det aldrig kommer gå att återskapa känslan de hade på stranden så känns det som om filmen kommer så nära det går. På det här viset uppnås även spänning snabbt, och pulsen är hög redan från start, under filmens 107 minuter är det bara ett fåtal gånger vi kan andas ut, för att sedan slängas in i hetluften igen. Men bli varse om detta, det är ingen blodig krigsfilm detta, det är en film om överlevnad. Vissa har beklagat sig över bristande karaktärer, och det är sant att vi aldrig riktigt får lära känna dem vi möter, men vi får komma under skinnet på dem. Vi får se hur de reagerar och hanterar situationerna som uppstår, vilket säger minst lika mycket som överflödig backstory och haltande flashbacks hade gett oss. Även om ingen i ensemblen sticker ut så gör alla det magnifikt bra, från stora namn som Tom Hardy, Mark Rylance, Kenneth Branagh och Cillian Murphy, till yngre förmågor som Fionn Whitehead, Harry Styles, Aneurin Bernard, Tom Glynn-Carney och Barry Keoghan. De bidrar alla med att förmedla de känslor och den panik de känner till oss i publiken på ett övertygande och starkt vis. 

 

Men det som allra mest och bäst sätter oss in i situationen de soldater som var fast på stranden, i båtar eller i flygplan kände, är fotot. Det makalösa fotot. Dirigent är vår nästan-svensk Hoyte van Hoytema (Låt den rätte komma in, Her, Interstellar), som stått för många praktverk de senaste åren och verkligen börjar etablera sig som en av branschens bästa. Nu når han nya höjder, och minst en nominering till Oscarsgalan är att vänta. Nolan är en av förkämparna för att spela in sina filmer på filmrullar, och inte digitalt, och i Dunkirk har han filmat i 65mm IMAX (som sedermera projiceras i 70mm), vilket är det bredaste och största filmformatet som finns. Vad som blir ännu mer speciellt är att filmen alltså inte bara är inspelad i formatet, utan även projiceras i det på biografen (i Sverige: Stockholm (Rigoletto), Malmö (Royal) och Göteborg (Bergakungen)). Har ni möjlighet att ta er till dessa biografer är det värt de extra pengarna, för det är så himla vackert. När det är filmat och projicerat på film blir färgerna så mycket rikare, de får så mycket mer känsla, värme och äkthet. Jag kan inte lova att ni märker skillnaden, men lita på mig när jag säger det, det är bättre. Sedan finns det en underbar charm i att det faktiskt sitter en projektionist och byter filmrullar, att det blinkar till svart i övre högra hörnet varje gång det görs. Det känns som något extra, och för mig som filmälskare är det rena rama julafton.

 

Och det ska ses på största möljiga bioduk (även om 70mm inte är möjligt), för det är storslagna bilder vi får ta del av, och det intensiva händelseförloppet gör sig bäst på den största duken. Just när det filmas i 65mm kan kameran fånga så mycket mer i varje bild, och vi kan ännu tydligare förstå vilken extrem situation det var, hur många soldater som faktiskt befann sig på stranden. Det är per definition episkt. Och när bilderna på flygplanen som tar sig över havet i solen projiceras på vita duken, det blir inte vackrare. Men Hoytema fångar inte bara det grandiosa i det hela, han fångar lika mycket det klaustrofobiska tillstånd som uppstår under däck när en båt håller på att sjunka, eller när bomberna faller över stranden, när soldater måste simma genom natten. Det är mästerligt utfört, den gode Hoytes arbete. Och jag kan inte understryka det nog, har ni möjlighet, ta chansen att se filmen så som Nolan menade, i 70mm, på största möjliga duk, det är en upplevelse ni sent kommer glömma. Vi ska tacka vår lyckliga stjärna att vi faktiskt KAN se filmen i 70mm i tre olika städer i Sverige. Men även om detta är det föredragna visningsfönstret tror jag att filmen håller även hemma i TV-soffan, styrkan ligger inte enbart i de grandiosa bilderna.

 

Men det finns fler aspekter som bidrar starkt till spänningen, till känslan och paniken. Ljudet är avgörande, och det är bombastiskt och magnifikt. Och det är högt, riktigt högt, det känns ända in i märgen, stolarna skakar när bomberna faller, och än mer får vi känslan av att vara på plats. Varje skott och varje propeller stämmer precis, och ljuddesignen bildar tillsammans med Hans Zimmers (Inception, Interstellar) monumentala musik en ljudkuliss utan dess like. Den hjälper handlingen och bilderna att höja och föra fram spänningen än mer, den får oss att nagla fast fingrarna i stolssätet och glömma bort vår andning. Jag har svårt att se filmen förlora på Oscarsgalan när det kommer till ljudmix- och klippning, och Zimmer kan mycket väl gå hem med en guldgubbe han med. Med hjälp av ett konstant tickande lyckas han ensam hålla uppe stämningen, och rädslan för en stundande attack. Jag har pratat mycket om känslan av att vara på plats, något som kanske inte är så konstigt med tanke på att filmen faktiskt spelades in på plats i Dunkerque. Dessutom är alla båtar äkta, de hyrde/lånade till och med in krigsfartyg från den tiden, och detsamma gäller flygplanen (som de dock var tvungna att bygga replikor av, för att faktiskt kunna flyga dem). Tusentals statister togs in för att iscensätta de enorma mängder som var fast på stranden. Nolan föredrar i den mån det är möjligt att undvika specialeffekter, något som ger resultat i kvaliteten. Det här är på riktigt. 

 

Vad mer kan jag säga för att övertyga er, det här var den kanske största bioupplevelsen jag haft. Jag kan inte garantera detsamma för er, men en storslagen upplevelse kan jag lova, vad ni än tycker om filmen. Om ni blev förvirrade eller nyfikna kring allt snack om 70mm, kika på de artiklar jag länkar nedan, och boka biljetter redan nu! För mig är det redan nu avgjort vem som bör vinna Oscarn för bästa regi, Nolan har aldrig nomineras men har nu en god chans. Filmen har dessutom alla möjligheter att få många nomineringar och flertal statyetter, men vi får se om ett halvår, hur läget ser ut då. Jag håller tummarna. För någon som älskar Christopher Nolans filmer är följande rätt stort, detta är hans mest fulländade och kompletta film.

 

• Dunkirk and the 70mm Experience
• Dunkirk and the Rebirth of 70mm Film
• Intervju med Nolan i DN