Bästa filmerna 2016 - plats 11-20

Nu börjar det bli riktigt svårt det här, att peta filmerna som toppar dagens omgång från topp 10 var inte lätt. Men konkurrensen är stenhård i år, och alla de här filmerna är ruskigt bra de med! Om ni spanade in när jag listade årets bästa dokumentärer såg ni att topp tre bestod av O.J: Made in America, One More Time With Feeling och 13th, alla de filmerna hade kunnat platsa på den här delen om jag valt att blanda, så ni förstår dess kvaliteter!
 
20. Pojkarna (regi: Alexandra-Therese Keining) 
 
 
När jag nu mot sluttampen tagit igen vissa filmer jag missat dök Pojkarna upp i flödet, och jag insåg att den verkade lite intressant ändå, även om jag var osäker på om det var topp 50-material. Jag hade inte väntat mig att bli knockad på det viset jag blev. Det är en innovativ och djupsinnig coming-of-age-saga som tematiskt kanske har gjorts förut, men sättet Alexandra-Therese Keining berättar historien är unik (baserat på succéboken med samma namn). Dock så känns den på många vis banbrytande i svensk film, även om den kan ses som en Fucking Åmål för 2010-talet. Det kreativa vis som filmen skildrar Kims liv, hur hon inte är bekväm i sin egen kropp, men vågar och känner att hon kan leva ut när hon förvandlas till kille är fint avvägt. Det är en stark film om vänskap, kärlek, mobbing, identitet och mycket mer. Vi får starkt skådespel från de unga skådespelarna, och det som imponerar är att tjej- och killskådespelarna som spelar respektive karaktär (karaktärerna förvandlas till pojkar när de dricker nektar från en mystisk växt, det funkar bättre än vad det låter) finner ett gemensamt språk för att förmedla samma typer av känslor. Tekniskt är den råsnygg dessutom, där inte minst soundtracket är fantastiskt. Visst har den sina brister, men känslorna är starka nog för att överskugga dessa. 
 
19. Hell or High Water (regi: David Mackenzie) 
 
 
En av årets stora - smått oväntade - succéer i USA är Hell or High Water. Filmen om två bankrånarbröder som tar ut sin hämnd på den bank som länsat deras nu döda mors tillgångar togs emot väl vid dess premiär i Cannes, men blivit ännu mer hyllad när den hade amerikansk premiär i augusti. Filmen blev också en publiksuccé och går nu mot flertal Oscarsnomineringar, bl.a. för bästa film. Bröderna Toby (Chris Pine) och Tanner (Ben Foster) kommer göra allt för att rädda familjegården, som banken nu kräver för att återbetala de lån de lurade på deras åldrande mor. Filmen är inte bara en thriller om bankrånare, det är en av årets mest träffande samhällskritik mot det amerikanska systemet. Filmen osar Texas och det förfall småstäderna har genomlidit där, och det missnöje invånarna känner mot ett land som svikit dem (oroa er inte för att det handlar om Trump-supportrar dock). Det är ett nyanserat och välskrivet manus från Taylor Sheridan och snygg regi från David Mackenzie, där de lyckas hålla filmen unik och undvika att falla ner i genre-fällor. Skådespelet är på topp från både Pine och Foster, även om det är Jeff Bridges som går mot Oscarsnomineringen, som polisen ute på sitt sista uppdrag. Fotot är utsökt och musiken från Nick Cave och Warren Ellis perfekt, och spänningen som byggs upp enastående. 
 
18. Jätten (regi: Johannes Nyholm)
 
 
Men det bästa Sverige erbjudit i år, och det bästa på många många år, är Jätten, från superhajpade Johannes Nyholm, som slog igenom med sin kortfilm Las Palmas för några år sedan. Här berättar han en allegorisk historia om RIkard (Christian Andrén), som är autistisk och född med en grav missbildning i ansiktet, som bara vill spela boule. Det allegoriska elementet kommer i form av en jätten som vandrar över landet för att hjälpa honom (om det är på riktigt eller i en dröm är mindre noga). Det är en film om längtan efter en mor, starka vänskapsband, utsatthet hos dem som samhället förklarat "annorlunda", om kärleken till en sport som ger motivation när allt annat går emot. Det är en otroligt vacker och starkt film, och kanske den första sportfilmen om boule, och spänningen mot slutet blir enorm, men framförallt är det känslorna som ibland svallar över. Det är så äkta det kan bli, och otroligt välspelat från Andréns håll. Zughi för fan!
 
17. Bland män och får (regi: Grímur Hákonarson) 
 
 
På pappret kan det verka som en urtråkig film, två tjuriga fårbönder mitt ute i ingenstans som inte pratar med varandra. Men på något vis är det intressant och engagerande och bländande vackert. Vi dras ner i den bittra vemodigheten som uppstår när en av brödrernas prisvinnande baggar visar sig ha scrapie (en farlig och smittande fårsjukdom), och hela dalens får är i fara. Hur ska brödrerna, som bor i varsitt hus på samma gård och inte pratat på fyrtio år klara den karga vintern utan sina får? Resultatet är fantastiskt, men mer än så vill jag inte säga! Det sparsamma manuset är perfekt balanserat, och det bleka fotot av de slående landskapen visar upp bland det vackraste bilderna på länge! Även om naturens ljud ibland räcker gott och väl som bakgrundsmusik förstärks stämningen stundtals av vackra slingor som lyfter stämningen ytterligare ett snäpp! Vem hade kunnat tro att en av årets vackraste romanser kunde uppstå mellan en man och hans kära får? För det är verkligen berörande och dessutom trovärdigt, och jag undrar nästa om inte huvudrollsinnehavarna Sigurður Sigurjónsson och Theodór Júlíusson inte alls är skådespelare, utan är fårbönder tillika bröder som inte pratat på år och dar, för de är så pass övertygande! Magnifikt!
 
16. Creed (regi: Ryan Coogler) 
 
 
Film nummer sju i Rocky-serien kändes inte som en bra idé från start, men när de valde att ta in Ryan Coogler som regissör blev det genast mer lovande. Med sin debut Fruitvale Station insåg vi att han är ett namn att räkna med, och det faktum att han därifrån tog med sig Michael B. Jordan till huvudrollen var ett smart val. På många vis är det en klassiskt sportfilm och upplägget är rätt likt originalet, men de lyckas ändå göra något nytt och spännande av det, med nya teman och möjligheter. Adonis Creed har inte velat slå igenom som boxare tack vare sin fars namn, och haft en brokig uppväxt. Han vill bli boxare för att han älskar sporten, och för att lyckas söker han upp Rocky (Sylvester Stallone). Han tar sig inte an sin gamle väns son direkt, och det är en utveckling som går upp och ner. Det är en stark historia med välskrivna karaktärer vi tror på och bryr oss om, och spänningen är påtaglig i boxningsscenerna, som förstärks av bra klippning och snyggt foto. Jordan är magnifik som den unge Adonis, och Stallone har aldrig varit bättre, känslorna han tillför är bortom vad jag trodde han klarade av, och snuvades på Oscarn i februari. Tessa Thompson är som vanlgit bra i sin biroll, även om jag gärna hade sett mer av henne. En av höjdpunkterna är svenske Ludwig Göranssons musik, och de låtar som skrivits till filmen, men inspiration från Philadelphias hip hop-värld. 
 
15. Mustang (regi: Deniz Gamze Ergüven) 
 
 
Vi får följa fem föräldralösa systrar som numera bor med sin mormor och morbror i en by vid Svarta havet. Efter att ha setts oskyldigt leka med några pojkar vid sommarens början blir förmyndarna oroliga för deras oskyldighet, något som leder till sträng kontroll över vad de får göra och ha på sig. De blir inlåsta i hemmet medan mormorn börjar förbereda dem för livet som gifta kvinnor, och arrangerade äktenskap ordnas åt en efter en. Det är en film om systerskap, sammanhållningen och kärleken dem emellan, samt om frihet och självständighet, något de berövas på av deras kontrollerande förmyndare som är rädda för deras oskuld. Den balanserar mellan att vara härlig och vacker till jobbig och frustrerande. Det är en känslomässig resa som alltid berör, vare sig det handlar om irritation mot den extremkonservativa frihetsberövelsen eller hoppet som alltid lever, främst hos yngsta systern Lale. En fantastisk och viktig film, med riktigt starka skådespelarinsatser från alla inblandade. Nominerades och var troligtvis andravalet till bästa utländska film på årets Oscarsgala. 
 
14. The Big Short (regi: Adam McKay) 
 
 
Nu börjar det på riktigt ta emot att utesluta filmer från topp 10. På ett ytterst effektivt vis har Adam McKay lyckats väva ihop den komplicerade historien om de få som såg finanskrisen 2008 komma, och valde att satsa sina pengar på det. Filmen slänger med många komlicerade termer, och det gäller att koncentrera sig, men det blir aldrig oförståeligt eller för mycket. Den är rätt pedagogisk på det viset, och medveten om sina komplikationer, då den stundtals vänder sig direkt mot oss i publiken för att förklara. Filmen blandar således komik och drama, och bygger det runt karaktärer vi till olika grad gillar, men alla engagerar oss i. Även om vi vet om att massa skit föranledde krisen (och kanske sett Inside Job eller Margin Call) så förbluffar filmen med allt den lägger fram, och den får oss att bli arga över hur systemet får se ut. Mycket av filmens energi ligger i klippningen, som blandar in tidsmarkörer i form av bilder och annat, och håller tempot högt. Manuset belönades med en Oscar och det är svårt att säga emot om, och skådespelet från stjärnor som Steve Carell, Christian Bale, Ryan Gosling övertygar, men också mindre kända som Finn Wittrock, John Magaro, Hamish Linklater, Rafe Spall och Jeremy Strong imponerar. 
 
13. American Honey (regi: Andrea Arnold) 
 
 
Andrea Arnold har ett bildspråk som ingen annan, och en vision som lyser klart i hennes utsökta regi. I sättet hon skildrar den historia om Star (Sasha Lane), en 18-årig tjej som bara vill bort från sitt skitliv. Efter att ha hakat på Jake (Shia LaBeouf) och hans mag-crew (ungdomar som säljer tidningsprenumerationer dörr till dörr) får hon uppleva världen. Hon får leva ut med alla dessa andra ungdomar som inte heller har någon plats i världen, på de amerikanska vägarna där möjligheterna är oändliga, och farorna likaså. Det är en lyrisk resa om att hitta sig själv eller inte bry sig alls, kärlek och gemenskap. Fotot i 4:3 är slående vackert och soundtracket helt otroligt energiskt och passande. Lane står för årets genombrott och LaBeouf för sitt livs roll. Jag önskar jag hade blivit än mer engagerad, även om jag blev det till en viss grad, för den har så många kvaliteter, och det gör ont att peta den från topp 10. Kanske var det fel tillfälle att se den efter en lång arbetsdag och mitt livs stressigaste vecka under festivalen. Det är en fascinerande inblick i ungdomars rastlöshet och en del av USA vi sällan ser, och det är spännande att se att det är britterna (se Mackenzie och "Hell or high") som bäst skildrar dagens USA.
 
12. Arrival (regi: Denis Villeneuve) 
 
 
Denis Villeneuves (Sicario, Prisoners) nedtonade sci-fi-pärla är stämningsfull, fängslande och djupt känslosam. Den kräver lika mycket hjärta som hjärna av en när den berättar historien om när tolv rymdskepp (som mer liknar kapslar av något slag) helt plötsligt dök upp på jorden, och i USA fick lingvisten Dr. Louise Banks (Amy Adams) uppdraget att försöka kommunicera med de aliens som befinner sig på skeppet. Villeneuve låter utvecklingen ta sin tid utan att stressa fram något, bortsett från ett stycke i mitten är det hela välbalanserat rakt igenom och den genomtänkta uppbyggnaden får slutet att slå till ännu hårdare. Det är sammanvävt på ett otroligt smart och snyggt vis, och det känslosamma slutet är en riktig wow-upplevelse. Amy Adams är filmens känslomässiga kärna och är briljant, en Oscarsnominering är både trolig och värdig. Även fotograf Bradford Young (Selma, A Most Violent Year) ser ut att få erkännandet han länge förtjänat, för hans foto är slående. Överlag är den visuellt otroligt vacker, och ackompanjeras av snygg musik av Jóhann Jóhannsson (och Max Richters "On the Nature of Daylight"). Det är sådana här filmer som studios måste våga göra, och jag kan knappt bärga mig inför Villeneuves kommande uppföljare Blade Runner 2049, vars första teaser var sanslöst lovande. 
 
11. Nocturnal Animals (regi: Tom Ford)
 
 
Det tog sju år, men äntligen är modeskaparen Tom Ford tillbaka med sin andra film, efter mästerverket A Single Man. Men det här är något helt annat, det är inte samma nivå, men det är fascinerande i överflöd. Det är en invecklad historia om Susan, vars ex-man skickar henne ett färdigt manusskript till hans kommande bok, som han dedicerat till henne. När hon börjar läsa boken dras vi in i den berättelsen och det blir en film i filmen. Utvecklinge är en mörk och våldsam historia, och de båda delarna klipps ihop tillsammans med Susans minnen av hennes ex. Även om den har sina brister är det en film som drar in oss djupt och inte släpper taget förrän eftertexterna rullar, osäkra på vad det är vi har bevittnat, eller vad allting betydde. Den Hitchcockianska stämning och mystik Ford bygger upp förstärks av Abel Korzeniowskis stämningsfulla musik. Amy Adams och Jake Gyllenhaal är båda övertygande i sina respektive roller som Susan och ex-maken Edward/bokens huvudperson Tony. Men bäst är Michael Shannon som spelar polis i boken, och Aaron Taylor-Johnsons läskiga psykopat, även han i boken. Det här känns som en film som både kan växa med tidens gång, eller brytas ner till smörja, och det känns lite spännande. Det var en film som jag tänkte mycket på efter att jag sett den, som stannade kvar i mitt medvetande, och det är väl så bra det blir. Dessutom årets mest absurt fascinerande och vackra inledning. 
  
 
Vilka filmer är då så pass bra att de hamnar före dessa? Imorgon avslöjar jag årets tio bästa filmer!