Vad blir det för film?

Ja då var det den tiden på året igen, även om tomten just tömt sin säck är det dags för mig att knyta ihop min! Precis som förra året nöjer jag mig inte med en liten topp 10-lista, utan slänger in de 50 bästa filmerna jag sett i år, så länge filmen kommit ut i Sverige i år. Vissa filmer är från förra året men kom ut på bio i år, sedan kommer ju långt från alla bra filmer ut på bio i Sverige, så resterande filmer har jag sett på t.ex. Netflix eller hyrt från SF Anytime eller iTunes! Och ja, det finns gått om filmer som inte fick plats här, det har som vanligt blivit några filmer i år igen! Och det har varit ett bra år, bara man letar på rätt ställen! För listan kommer innehålla en salig blandning filmer, allt från stora studiofilmer till smalare indiefilmer. Många filmer har varit nytänkande och utmanande, samt berört viktiga ämnen. Men ännu finns ju enorm ojämlikhet som ni kommer märka, vita män är grovt överrepresenterade, inte minst bland regiössrerna, och mycket har industrin att arbeta på för att utvecklas! Jag börjar direkt, med platserna 41-50, och sedan följer tio filmer per dag till och med nyårsafton!

 

Och det dras igång med en av årets första filmer! Med höga förväntningar på sig föll tyvärr denna rätt platt när den försökte slå sig in i förra årets Oscars-race! En historia om en amerikansk krigshjälte tillika olympisk medaljör är som klippt och skuren för Oscarsgalan, och dessutom med en av Hollywoods favoriter i registolen i form av Angelina Jolie. Men det var ju på den sista punkten det sprack något, för även om Jolie gjort ett gott jobb med en svår uppgift så är hon fortfarande rätt grön som regissör, men det är ett steg i rätt riktning! På uppgång är även huvudrollsinnehavaren Jack O'Connell, som innehade två filmer på förra årets lista, och som är en av de allra mest lovande skådespelarna just nu! Han gör det återigen riktigt bra, nu som Louis Zamperini, som under andra världskriget störtade i Stilla Havet, drev omkring i en flotte för att sedan bli japansk krigsfånge. Det är en stark överlevnadshistoria, som dock blir lite för mycket, och något för amerikanskt för min smak, den hade tjänat på att vara något mer nedtonad och avskalad. På plussidan hittar vi japanske sångaren Miyavi, som övertygar som sadistisk fångledare, samt Roger Deakins snygga foto. 

 

Indiefavoriten Noah Baumbach (Frances Ha, The Squid and the Whale) har en förmåga att kunna skildra udda/unika historier på ett högst vardagligt sätt, och har här gjort sin kanske "största film". Ett medelålderspar (Ben Stiller och Naomi Watts) börjar känna sig uttråkade, och gamla. De harvar vidare med sina jobb och gör inte längre så mycket spännande på fritiden, när de en dag träffar det unga hipster-paret Jamie (Adam Driver) och Darcy (Amanda Seyfried), som de snabbt fattar tycke för. Genom dem kan de känna sig unga och leva ut och prova på nya saker! Det låter väl rätt standard, men Baumbach är en så pass skicklig manusförfattare att han lyckas göra det riktigt underhållande och intressant, och han får ut det mesta av sina skådespelare (till och med Ben Stiller). 

 

En film som brister på en del plan, men som har en fullkomligt magnifik Tom Hardy i dubbla roller, som tvillingarna Kray, som terroriserade Londons undre värld under 60-talet. Brian Helgeland försöker och försöker men lyckas inte finna filmens röda tråd, vilket gör att den aldrig känns enhetlig. Han tar influenser från Scorsese men hittar inget direkt eget uttryck känns det som, och finner inte den perfekta balansen mellan de olika berättardrag han använder sig av. Den är på många sätt snyggt gjort, de har fångat 60-talets London snyggt, och just kontrasten mellan den glammiga gangster-världen och den tuffare och smutsigare delen görs bra. Emily Browning gör det bra som återberättare av historien samt ena brodern Reggies kärleksintresse. Hon symboliserar lite den kontrast jag talade om, då det i mångt och mycket blir för hennes skull Reggie försöker sköta affärerna snyggt, medan Ronald, med mer skruvade drag, vill använda mer våld. Brownings Frances blir dne känslomässiga kärnan, och kunde använts ännu mer för att göra den ännu något starkare. Men det är främst Hardys show, och det är synd att filmen faller, för nog är det Oscars-värdigt material han frambringar. Det finns en risk när en skådespelare har dubbla roller, att det ska kännas onaturligt, men Hardy lyckas skapa två vitt skilda karaktärer som hela tiden känns naturligt.

 

En av årets mest intressanta filmer är denna historia om två transexuella prostituerade och några timmar ur deras julafton. Inspelad med en iPhone 5S och med en mikro-mikrobudget har den tagit kritikervärlden med storm och blivit nominerad till ett antal (förvisso mindre) priser, och hamnat på mångas topp 10-listor för 2015. Inte bara skildrar den en värld som sällan lyfts fram, det är dessutom transpersoner i huvudrollerna, vilket bör framhävas som ett framsteg. Både Kitana Kiki Rodriguez och Mya Taylor gör det riktigt bra och kan förhoppningsvis etablera sig i industrin. Det hela är rätt enkelt, men det är också där charmen ligger, och det är en film som man vill följa till slutet för att se vad som händer. Intensiv klippning blandat med pulserande musik skapar ett högt tempo som de eldiga karaktärerna bygger på än mer! Riktigt imponerande av regissör Sean Baker!

 

Det må vara en dokumentär, men historien den berättar skulle lika gärna kunna vara fiktiv. Kortfattat handlar den om en familj, där pappan har sina egna föreställningar om världen och mamman inte vågar sätta sig emot, och där de sju barnen växt upp instängda i en lägenhet i New York, delvis underhållna av filmer som de sedan spelar in själva. Filmen skildrar de sex bröderna som berättar om sina erfarenheter och hur de börjat ta sig ut. Fascinerande och intressant att se, även om man vill ha ännu mer! Och historien bakom själva dokumentären är nästan lika speciell. En dag när filmstudenten Crystal Moselle var ute och gick på New Yorks gator stötte hon på brödraskaran, som nyliga börjat leta sig ut i dagsljuset, och blev vän med dem. 

 

Oj, jag hade verkligen inga förväntningar på den här uppföljaren! Det kändes som ett typiskt fall då Hollywood vill mjölka pengar ur en mindre film som gjorde succé. För första filmen var riktigt bra, och långt mer än bara snygga killar som strippar, Steven Soderbergh skapade något fint där. Nu har han nöjt sig med att bara sköta foto och dåvarande assisterande regissören Gregory Jacobs tagit över huvudregin, och även om den har en lite annan touch så säljer den inte ut sig själv. En av årets mest genuint underhållande filmer, som aldrig faller in i de fällor jag trodde den skulle falla in i. Tyvärr är ju inte Matthew McConaughey kvar längre, men de andra - nya som gamla - håller fanan högt. Det är roligt samtidigt som det berör en del, och fler karaktärer får mer bärande och utvecklande roller denna gång. Det är inte så förutsägbart som man skulle kunna tänka sig, och slutet bevisar det om inte annat. Hela tiden underhållande, vilket väl egentligen allt som behövs ibland!

 

Ja nog var det många som skrattade till när de hörde att Marvels nästa film skulle heta Ant-Man, för nog låter det löjeväckande. Och att se - den förvisso duktiga - komikern Paul Rudd som superhjälte kändes avlägset, och inte blev det bättre när Edgar Wright klev av registolen. Men det visade sig gå vägen, för filmen är bland Marvels bästa i mitt tycke, och den var en rejäl frisk fläkt inom genren. Visst är idén om en man som bekämpar skurkar med myror ganska skrattretande, men likt många av deras filmer lyckas de använda humor för att göra det bra, vilket också gör valet av Rudd smart, för han är en bra komiker! Filmen är spännande och rolig, välgjord och engagerande, och upplägget att göra den som en heist-film är snyggt. Sedan är birollerna bra, i form av Michael Douglas, Michael Pena (filmens utmärkta comic relief), Evangeline Lily och Corey Stoll.

 

Filmen som kom lite från ingenstans och blev en av årets mest kritikerhyllade filmer. Ett svenskt svar på den brittiska diskbänksrealismen, om livet som sällan får plats på biograferna. Minna (Malin Levanon) går på a-kassa och langar droger, hon har inte lyckats få ihop tillräckligt med pengar för att betala hyran och vräks i början av filmen från sin lägenhet. I samband med vräkningen hittas knark hemma hos henne och hon flyr illa kvickt. I ett desperat försök att få ihop pengar innan har hon lurat en lokal gangster på lite för mycket, vilket gör henne till jagad från två håll. Hon hamnar på en "trailer-park" i en förort till Stockholm, där hon kan lugna ner sig. Men snart börjar hennes misstag komma ikapp, och hon måste kämpa för att klara sig. Det är en film som just påminner om brittiskt socialrealistiska filmer, och som lyckas översätta det till svenska på ett bra sätt. Snyggt foto och bra musik lyfter den, och manuset är välskrivet och stundvis rätt gripande. Skådespeleriet är bra överlag, inte minst då många amatör-skådisar använts, och karaktärerna de får arbeta med är fascinerande. En riktigt bra svensk film, och tyvärr en av få jag faktiskt såg under året.

 

Efter att ha sett Andrew Haighs förra film Weekend och hört kritiker hylla denna som en av årets filmer hade jag nog vissa förväntningar och förhoppningar. Under veckan som leder upp till Kate och Geoffs firande av deras 45-årsdag som gifta bubblar det förflutna upp till ytan och fördunklar inte bara tillvaron just nu, utan även hela deras äktenskap. Det är Geoffs f.d. flickvän som hittats i Alperna, nästan femtio år efter att hon avlidit i en olycka. Kate försöker bäst hon kan se bortom han reaktion och förhållningssätt till det hela, men räcker det? Det är en gripande historia, när vi får följa deras vardag och hantering av situationen, det är bleka engelska landskap och ett lugnt tempo, men med två riktgt bra prestationer av Charlotte Rampling och Tom Courtenay. Ändå biter den sig inte riktigt fast, och jag blir inte så tagen som jag vill bli. Dock så - utan att avslöja för mycket - avslutar den starkt, något som lyfter filmen rejält.

 

Vi har fått ett par vitt skilda men bra nytolkningar av allas vår favoritdetektiv Sherlock Holmes senaste åren, och nu har ännu en tolkning gjorts! Bill Condon står för regin i denna stillsamma skildring av Holmes, som nu blivit 93 år gammal och dragit sig tillbaka sedan 35 år tillbaka, efter att ha misslyckats med sitt sista fall. Men just det där sista fallet gnager fortfarande hos den nu något grinige och på gränsen till senile Holmes, som gör vad han kan för att minnas vad som gick snett. Genom en ny vänskap med hushållerskans son får han ny inspiration att skriva ner berättelsen. Det är en finstämd film som inte lyfter upp Holmes så som vi är vana, och omväxlingen är trevlig! Mest av allt är Ian McKellen riktigt bra som detta åldrade geni, och han bär filmen på sina axlar, med den äran dessutom!