Vad blir det för film?

En vecka har gått sedan jag såg Alfonso Cuaróns nya, personliga och superhyllade film Roma på bio, och jag har fortfarande svårt att samla mina tankar kring den. Idag har filmen premiär på Netflix, för det är "deras" originalfilm, som till vår stora glädje trots det fått visningar på svenska biografer. Jag känner att jag behöver bena ut mina tankar kring filmen (för att övertyga er att se den), och samtidigt skriva lite om Netflix nya ställning (nåja, så nytt är det inte längre) inom filmvärlden, och hur det påverkar er. 

 

Efter några mindre lyckade filmer i Hollywood på 90-talet återvände Cuarón till Mexiko för att göra vad som skulle komma att bli hans genombrottsfilm, Y tu mamá también (2001). Efter en Oscarsnominering för bästa manus för den vände han tillbaka för att göra Harry Potter och fången från Azkaban (den filmseriens mest hyllade installation), Children of Men (hans kanske mest i hyllade så här i efterhand, fram tills nu) och Gravity, som gav honom en Oscar för bästa regi. Sedan gick det fem år, och nu är han alltså tillbaka. Rent tematiskt har han återvänt till sina mexikanska rötter, men rent filmiskt är den lika storslagen som Gravity, om än på ett helt annat vis. 

 

Filmen är en semibiografisk skildring av Cuaróns uppväxt i stadsdelen Roma i Mexico City, där handlingen i första hand kretsar kring en läkarfamiljs hushållerska, Cleo (en makalöst bra nykomling i Yalitza Aparicio), och i andra hand om familjens vardag, allt under ett år i början av 1970-talet. Handlingen är löst strukturerad, det handlar inte om att ta sig från A till B. En lång oklippt scen kan följa Cleo från rum till rum när hon städar, för att sedan ta oss till köket där hon och kollegan Adela förbereder middagen, för att sedan visa deras lediga kväll när de går på dubbeldejt. Även om bilderna och det filmiska hantverket slår till direkt kan det ta ett tag innan man fastnar, men varje liten detalj och scen är byggstenar som lägger grunden för den totala hängivelsen vi ger till karaktärerna mot slutet. De vardagliga händelserna kan kännas obetydliga, men är del av något större. Ett svartvitt mexikanskt drama kan på förhand låta som något tungt, men många gånger blir vi avlösta med förlösande skämt och kärleksfulla handlingar som omsluter oss med värme. 

 

Just värme är också nyckelordet för mig, filmen är som en lång kram, som intensifieras ju längre filmen lider, och som inte släpper taget efteråt. När filmteoretikern André Bazin skrev om den italienska neorealismen som präglade italiensk film under efterkrigstiden menade han att filmernas främsta attribut var dess humanism. Karaktärerna hade en inneboende mänsklighet som gjorde det omöjligt att känna illvilja gentemot dem. På många vis är Roma en neorealistisk film, genom den vardaglighet som jag beskrivit kring handlingen, dess användning av förstagångsskådespelare och till viss mån även en politiskt laddad förankring. Det sistnämnda är dock inget som framhävs, klassklyftor och rasism blir uppenbara genom Cleos yrke och bakgrund, ojämlikheten likaså i den behandling frun i familjen mottar av mannen, och politiska skeenden i Mexiko under tiden uppmärksammas utanför fönstret på gatan, men inte som del av storyn. Bazin ställde sig dock frågan gällande neorealismen om det inte var mer humanism än filmskapande, något som dock inte kan sägas om Roma, hur humanistisk den än är.

 

Det här är den kanske mest filmiska filmen i år. Det är filmskapande på allra högsta och mest avancerade nivå. Det må vara ett intimt drama i grunden, men när de magnifikt vackra svartvita bilderna projiceras på duken känns det så mycket större. Cuarón - som även står för kameraarbetet denna gång - får med så mycket i sina tagningar, det kan vara små detaljer i bakgrunden av varje bildruta, eller att tagningen dras ut och hinner få med mer. Men allra främst handlar det om ljudkulissen. Roma innehåller den kanske bästa ljuddesignen jag någonsin upplevt i en film (ja, till och med mer imponerande än både Dunkirk och Son of Saul). Mexico City kommer till liv som en egen karaktär genom ljudet, allt är så noga uttänkt. Från en högtalare kan vi höra en bil tuta på gatan utanför, från en annan hundens tassande precis utanför dörren, från en annan stekpannans fräsande och från en fjärde hör vi barnen leka på övervåningen, allt samtidigt som Cleo pratar med Adela. Det är inte på något vis så rörigt som jag får det att låta, utan allt flyter samma helt naturligt, men känslan blir många gånger mer helomfattande. Det är också den främsta anledningen till varför filmen bör ses på bio. Jag satt verkligen och njöt, överraskades och tappade hakan om vartannat över hur imponerande det var. Filmen saknar ett soundtrack som leder oss framåt, men ljuddesignen fungerar minst lika bra. 

 

Att det är en personlig film för Cuarón märks rakt igenom, och det är spännande att höra honom prata om processen i en intervju med DN som publicerades idag. 90 procent av filmen kom från hans egna barndomsminnen, och inspiration hämtades från svartvita foton och långa samtal med hans familjs hushållerska "Libo", som är en lika stor del av familjen som vem som helst. Om Mexico City är en egen karaktär gäller det också huset stora delar av filmen utspelar sig i, som byggdes upp för att likna hans gamla hem, där en majoritet av alla inspelningens möbler lånades från släktingar runtom i landet. Cuaróns regi, manus och foto är bland årets allra allra främsta, och lär med största sannolikhet också Oscarsnomineras i januari. Att den kommer vinna bästa icke-engelskspråkiga film är givet, men frågan är om den kan utmana A Star is Born om priset för bästa film, trots avsaknad av superstjärnor och publikfriande Billboard-ettor. Jag hoppas verkligen det, med tanke på hur mycket äkta kärlek filmen innehåller och det filmskapande som krävs för att göra något så vackert som detta. 

 

 

Ja, var ska vi börja? Netflix är världens största streamingsajt, det visste ni redan. Sedan House of Cards 2013 har de också producerat en rad egna tv-serier som exklusivt går att se på just Netflix, ett område de nu är störst tillsammans med HBO. Men så kom Sundance filmfestival 2015, där de köpte rättigheterna till den kommande prestigefilmen Beasts of No Nation, och skrämde slag på hela filmindustrin. Skulle Netflix börja blanda sig i filmvärlden på allvar nu? Det året låg allt fokus på den filmen, som tyvärr inte gav Idris Elba sin Oscarsstatyett som han förtjänade (och troligt hade fått om det inte vore för Netflix-stigmat). 2016 släppte de ytterligare en bunt filmer, men inga större produktioner. Det var återigen på Sundance, nu 2017, som de än en gång visade sina djupa fickor när de köpte rättigheterna till Mudbound, som hyllats som en potentiell Oscarsfilm på festivalen, men som ingen "vanlig" distributör vågade satsa på. Det blev senare under samma vår stort rabalder när Cannes presenterade två Netflix-filmer i huvudtävlan, nämligen The Meyerowitz Stories och Okja, som också var början på deras samarbeten med hyllade regissörer (här Noah Baumbach och Bong Joon-ho, inte för att förringa de då mycket lovande filmskaparna Cary Joji Fukunaga och Dee Rees som gjorde de tidigare nämnda filmerna). Någon gång kring denna period kom även nyheten att de skulle producerade Martin Scorseses nya gangsterfilm The Irishman. 

 

Men deras stora film förra året blev ändå Mudbound, de satte allt hopp på den för att äntligen få en efterlängtad Oscarsnominering för en spelfilm. Deras dokumentärer och kortfilmer hade akademin redan omfamnat, men de längre spelfilmerna fanns det fortfarande lite agg mot. De försökte redan med "Beasts", och alla deras något större filmer fick distribution på vissa utvalda biografer, samtidigt som de gick upp på Netflix, utan vidare marknadsföring eller återkoppling kring antal besök. Halvhjärtade insatser för att överhuvudtaget kvalificera filmerna för Oscarsgalan. Ni förstår, akademin är gammal och konservativ (no shit Sherlock), och de flesta som arbetar inom industrin vill fortfarande att filmer främst ska visas på bio (betyder det att jag är gammal och konservativ..?). Eller så anser många fortfarande att film helt enkelt är bäst på bio, då förutsättningarna för en helgjuten filmupplevelse bara går att uppnå i en biosalong, vilket gör att de kanske lättare väljer bort en film "gjord för" Netflix, framför en som först går upp på bio. Sedan är vi många som är kluvna. Å ena sidan vill jag såklart se allt på bio, men å andra sidan ger Netflix tjocka plånbok en möjlighet för filmskapare att göra sin drömfilmer när studios och finansiärer fegar ur. Så var nämligen fallet med Roma, och jag är överlycklig att Netflix gjorde den filmen möjlig. Mudbound fick till slut fyra stycken Oscarsnomineringar, men många tror att den hade fått en nominering för bästa film om det inte vore för Netflix. 

 

Men i och med Roma har Netflix satsat ännu mer i år, mycket tack vare att Cuarón är den kanske mest inflytelserika regissören de arbetat med också, men troligtvis främst för att de inser att de har en stark kandidat. Normalt sett brukar Netflix bara sätta upp sina filmer på bio i USA (ännu vägrar de stora kedjorna att samarbeta dock), men det fick ändring i höst. Paul Greengrass nya Utöya-film 22 July gick till och med upp ett fåtal gånger i Sverige, men var varken tillräckligt hyllad eller uppmärksammad för att få genomslag. Det stora kalaset kom därför med Roma, som gick upp för tre veckor sedan i USA, och alltså fick så lång tid innan folk kunde börja streama. Och till vår stora glädje och lycka gick den upp i ett flertal städer runtom i Sverige, med flera visningar, samt inlagda extravisningar kommande spelvecka. Visst handlar det om Oscars för Netflix, och att visa filmskapare att de gör det lilla extra för deras skull, men vinnarna i det här fallet är trots allt biopubliken. Alla filmälskare som får uppleva ett sådant monumentalt verk på storduk, med riktigt bra ljud. 

 

Jag har länge tänkt skriva om just Netflix roll på filmmarknaden, men oftast har det inte varit samma typ av goda vilja som styrt mig. Jag är glad att de kan ge hem åt filmer som kanske inte hade kunant göras annars, och spridning till miljontals människor med ett klick. Men ofta så försvinner alla deras hundratals originalfilmer in i mängden (för det handlar om hundratals nu, och mer kommer det att bli). Roma är ett undantag, den blir omskriven och därför också marknadsförd, men många av deras filmer läggs upp och så får man hoppas på att ens personliga algoritm hittar den åt en. Mig påverkar det såklart mindre som håller koll, men den breda publiken kan gå miste om mycket. Har ni läst så här långt måste något ha varit intressant, och då kanske ni är intresserade nog för att se Roma på bio om ni har möjlighet, filmen förtjänar det, ni förtjänar det. Även om det främst handlar om att tipsa om bästa möjliga upplevelse så är jag lite självisk också, om det går bra för den på bio så kanske det är större chans att vi får se en ny Scorsese på storduk även i Sverige.