Halvvägs genom biosommaren 2018


Jag vet, det var ett tag sen nu. Uppsats, semester och VM har satt käppar i hjulet för skrivierierna här, jag förstår om det varit svårt att välja biofilmer att se i juni i brist på mina rekommendationer, men nu tänkte jag återgälda er lite i efterhand. Ungefär halva sommaren har nu gått (till skillnad från filmindustrin räknar jag här sommaren som juni-augusti, så maj-filmerna uteblir), så hur har filmerna vi fått levererat? Rätt illa på det stora hela, vilket bara kan betyda att det bästa väntar runt hörnet. 
 
Bäst har isländska grannfejden Under the Tree varit, regisserad av Hafsteinn Gunnar Sigurðsson, utmärkt skådespelat av fler isländska namn ni ändå inte kan uttala. En tragikomisk saga om ett träd på en bakgård som skymmer solen för delar av en annan bakgård, och de boendes bittra försök att göra livet surt för varandra. Filmen har vid det här laget slutat gå på de allra flesta biografer skulle jag tro, men får ni chansen att se den när den kommer ut för hemmabruk kan jag varmt rekommendera den, inte minst om ni likt jag älskade den snarlika isländska Bland män och får som kom ut för ett par år sedan. 
 
I mars vann chilenaren Sebastián Lelio en Oscar för bästa utländska film, med En fantastisk kvinna. Nu är han ute med sin andra film för i år, med Olydnad (originaltitel: Disobedience). I den får vi följa Ronit (Rachel Weisz), en judisk kvinna som lämnat sin judisk-ortodoxa uppväxt bakom sig när hon får höra att hennes far - en hyllad rabbi - dött och åker hem till England igen. Där möter hon Esti (Rachel McAdams), och gamla känslor blossar upp på nytt, lika förbjudet då som nu i den miljö de nu befinner sig i. En fascinerande kontrast mellan religiösa traditioner och frihet, mellan att hedra sitt arv och leva ut sina lustar. Välspelat av de båda Rachels, tillika av Alessandro Nivola, som spelar Ronits kusin, tillika Estis man. 
 
Sicario 2: Day of the Soldado är långt ifrån lika mästerlig som sin föregångare, mycket på grund av regissörsbytet som gav oss italienaren Stefano Sollima (Suburra), även om Taylor Sheridan skrivit manus till båda. I denna är inte heller Emily Blunt med, men både Benicio del Toro och Josh Brolin är tillbaka. Kriget mot de mexikanska kartellerna intensifieras efter att de smugglat över ISIS-terrorister, och nu får de mord-glada herrarna fria tyglar att föra sitt krig på så smutsigt det bara går. Filmer har definitivt sina spännande partier, men i slutändan vet jag inte riktigt till vilken nytta, den blir något underväldigande mot slutet. Det är dessutom snårigt att skildra den mexikanska gränsen i det politiska läge området befinner sig i just nu, och den kan mycket väl vara precis vad Trumpen gillar. Stora delar av den moraliska gråzon som ettan skildrade så väl suddas ut när Blunts karaktär försvunnit. Bra, men långt ifrån perfekt.
 
På den godkända halvan finner vi även Ocean's Eight, där Sandra Bullock spelar Debbie Ocean, som när hon lämnar fängelset tar över familjeverksamheten (so to speak) efter brodern Dannys död(?). Det är en stjärnspäckad heist-fest där Bullock flankeras av bl.a. Cate Blanchett, Sarah Paulson, Mindy Kaling, Helena Bonham Carter och den vid sidan om Bullock mest briljanta, Anne Hathaway. Den ger precis vad man önskar av den, underhållning rakt igenom och skratt. Regissör Gary Ross lyckas inte riktigt ge den något prick över i:et eller den nerv den hade kunnat behöva, men den håller bra ändå, tack vare sina skådespelare. James Corden är väl den om någon som sticker ut på ett negativt sätt, han känns malplacerad och för mycket som sig själv.  
 
Sedan har vi medelmåttorna Jurassic World: Fallen Kingdom och Racer and the Jailbird. Två extremt skilda filmer som båda kändes platta och ointressanta. Med Fallen Kingdom var det ingen överraskning efter förra filmens låga nivå, den är förutsägbar och man bryr sig inte om något som händer direkt, även om det kan tillåtas vara smått underhållande och spännande ibland. Den senare hade mer potenital, i och med regissör Michaël R. Roskam och skådespelarna Adèle Excarchopoulos och Matthias Schoenaerts. Utan att vara direkt dåligt så blir det dock alldeles för utdraget, halvvägs in hoppades jag på max tjugo minuter kvar, men jag fick en timme. Den höll inte i längden helt enkelt.
 
Men sämst av alla, det är den katastrofala katastroffilmen Den blomstertid nu kommer, Sveriges svar på Hollywoods blockbusters. Jag gillar ambitionen att göra något annorlunda svenskt, men herregud så talanglöst utfört. Norrköpingsbaserade YouTube-gänget Crazy Pictures kanske bör hålla sig till klipp på YouTube (eller försöka igen, fast bättre), för här finns knappt något positivt att hitta. Manuset är sanslöst tomt, platt, klyschigt och ointressant att man kan undra om det ens skrevs av en människa, karaktärerna är så enerverande och jobbiga hela högen att man i slutändan hoppas att alla stryker med i attacken (vilket är problematiskt om man faktiskt ska bry sig om vad som händer), och skådespelarna är inte direkt något att hänga i julgranen (redan använt ordet talanglöst men...). Mot slutet av filmen när tanken säkert är att man ska bli emotionellt träffad av konsekvenserna skrattade jag för mig själv i salongen, för det hela var bara skrattretande dåligt. Gör om, gör rätt.
 
Kvar att se har jag Love, SimonAnt-Man and the Wasp, McQueenWhitney, På Chesil Beach, A Ciambra och troligtvis några som fallit ur mitt minne just nu, men än mer spännande är vad som komma skall. Här är 10 höjdpunkter att se fram emot under andra halvan av sommaren!
 
1. Hereditary - 27/7
I regi av långfilmsdebuterande Ari Aster omtalas denna skräckis som en av de läskigaste på länge, såväl som en av årets allra bästa filmer. Vad jag hört är det bäst att undvika trailers och spoilers och gå in i salongen så ovetandes som möjligt. Toni Colette gör huvudrollen och det finns de som hoppas på en Oscarsnominering i januari! Är ni inte för lättskrämda tror jag att det här är något ni inte vill missa.
 
2. Mission: Impossible - Fallout - 3/8
Den mest efterlängtade storfilmen sommaren har att erbjuda är den sjätte filmen i serien om Ethan Hunt, superspionen som aldrig åldras. Efter starka Ghost Protocol och seriebästa med senaste Rogue Nation är Mission: Impossible-serien något förvånande ett av de mer säkra korten bland alla uppföljare som plågar Hollywood just nu. Inte minst tack vare Tom Cruise och hans stunts, till denna lärde han sig att flyga helikopter för att själv kunna göra det i filmen (se featuretten om det här), samt att utföra ett "Halo Jump" (spana in behind the scenes här), vilket är fallskärmshopp där fallskärmen utlöses vid ungefär 600 meters höjd, något som främst militär utför, och som aldrig gjorts av en skådespelare tidigare. Lägg till Rebecca Ferguson och Henry Cavills mustasch så kan det här inte bli annat än bra. Reaktionerna har hittills varit extatiska, med jämförelser med såväl Mad Max: Fury Road och The Dark Knight, som tyder på årets i särklass bästa actionfilm och blockbuster.
 
3. Don't Worry, He Won't Get Far on Foot - 3/8
Gus van Sant är lite till och från som regissör, men kan nå fina höjder när det är som allra bäst. Tillsammans med Joaquin Phoenix, Jonah Hill och Rooney Mara byggs dock förväntningarna ytterligare, i detta sanna feelgoddrama. Phoenix spelar John Callahan som blev förlamad efter en fylleolycka, något som leder till en depression som bara får honom att dricka mer. Tills han träffar rätt människor som kan hjälpa honom tillbaka. Mottogs väl när den hade premiär på Berlins filmfetival i februari. 
 
4. Bergman - Ett år, ett liv - 13/7
På lördag (14/7) hade Sveriges och en av tidernas främsta regissörer Ingmar Bergman fyllt 100 år. Detta har gjort det här året till väldigt Bergman-centrerat, med hans filmer tillbaka på biograferna och ännu fler visas på SVT (och ligger ofta kvar även på SVT Play, om ni vill ge det en chans). Jane Magnusson uppmärksammar detta med sin dokumentär om det kanske mest avgörande året i Bergmans karriär - 1957. Han gjorde och släppte två av hans största och mest hyllade filmer - Smultronstället och Det sjunde inseglet, utöver jobb på teatern och ett so alltid komplext privatliv. Dokumentären visar alla sidor av detta år på ett hyllat vis, och är självklart ett måste för den svenske filmintresserade. 
 
5. Beast - 20/7
Ett mörkt drama som inte ser ut att få någon bredare spridning, men som ser ut att vara värd att söka upp. Moll är 27 år, olycklig och lever med sin krävande familj, samtidigt som hon träffar den något mystiske Pascal, samtidigt som ett flertal mord sker på ön hon bor på. Inte minst ska det bli spännande att se Johnny Flynn i en mer dramatisk roll än den jag är van vid från serien Lovesick
 
6. Uppsalakidnappningen - 24/8
Kanske följde ni händelsen på Flashback under 2011 eller något mer troligt har ni hört P3 dokumentären om kidnappningen av den 25-årige juridikstudenten i Uppsala, hursomhelst kommer filmen om det ut nu. Det hela är en dråplig komedi om den minst sagt idiotiska kidnappningen, om det ser superbra ut kan jag inte säga, men det ska bli spännande att se, inte minst bara för att få en film med "Uppsala" i titeln. 
 
7. Superhjältarna 2 - 31/8
Personligen var första Superhjältarna inte en favorit som ung, men jag ska se om den och omvärdera! Uppföljaren kommer 14 år senare, men det är Brad Bird som återigen regisserar. Och det ser riktigt bra ut, den är hyllad av kritikerna och har varit en storsuccé på biografer världen över.  
 
8. Förolämpningen - 27/7
Oscarsnominerades i vintras för bästa utländska film för Libanon och har hyllats som ett intensivt drama. En palestinsk flykting hamnar i ett småaktigt bråk med sin kristna granne, och vad som till en början verkade obetydligt växer till något mycket större. Aktuellt som hur vi bemöter och hanterar fördomar i ett splittrat samhälle.
 
9. Den 12:e mannen - 17/8
Norskt andra världskrigetdrama om Jan Baalsrud, en av de tolv som skickades för att sabotera för nazisterna, men vars båt blev upptäckt. Jan var den enda som överlevde tyskarnas attack och flydde sedan mot Sverige, vilket var lättare sagt än gjort i den vintriga vildmarken, inte minst med Gestapo i hälarna. Dels ser det riktigt välgjort ut, den har fått fina recensioner och i dagens värld känns alla filmer som handlar om anti-nazister värda att se.
10. The Meg - 17/8
Jason Statham slåss mot en förhistorisk dinosauriehaj, 'nuff said.