Vad blir det för film?

"Enda sättet att sluta strida är att dö". Till slut leder krig till en sådan uppfattning, även hos den mest oskyldiga av pojkar. Agu (Abraham Attah) lever med sin familj i en krigsfri zon, i ett odefinierat Västafrikanskt land. Han busar med sina kompisar, driver med sin brorsa och retar upp sina föräldrar vid matbordet som vilket annat barn i världen som helst. Tills en dag, dagen då kriget till slut kommer även till deras by, och hans mamma och yngre syskon får plats i en bil som flyr, medan han blir kvar med sin far och bror. Men snart är även han på flykt, ensam i djungeln, efter att ha bevittnat sin resterande familj brutalt skjutas till döds av regeringens militärstyrka. Där stöter han på NDP, en junta som kämpar emot - vad de anser vara - en korrupt regering, och som dödar allt i sin väg för att "frigöra" landet från sina bojor. Bataljonen leds av den respektingivande Kommendanten (Idris Elba), som redan från start fattar tycke för Agu, och som vägleder honom och tar honom under sina vingar. För en traumatiserad pojke som just förlorat sin far är denna starka ledare lätt att följa. Successivt indoktrineras Agu in i gruppen, och steg för steg leds han in på en mörkare stig, och in i en mörkare värld. Han sveps in i en gemenskap som blir hans familj, men i krig är aldrig någonting en dans på rosor. Citatet jag inledde texten med är till slut vad Agu yttrar, när allt hopp känns förlorat. 

 

Cary Joji Fukunaga har skapat någonting otroligt vackert ur något så otroligt fult. Han skildrar detta krig - ett krig som må vara fiktionellt men som i högsta grad är verkligt - helt ur Agus ögon. Från start till mål är det hans upplevelser vi följer, vi börjar lika oskyldiga som Agu, men lämnar nedsvärtade. På så vis är vi alltid med i filmen, vi dras in i hans värld och blir lika uppslukade av den karismatiske Kommendanten som han blir. Och inte minst är det ett otroligt smart sätt att verkligen få oss att bry oss, inte minst som västerlänningar som bara noterar dessa krig i periferin. Fukunaga tvingar oss att följa med på resan hela vägen tills vi inser vad verkligen är som händer. Det är inte alltid en lätt film att se, vissa scener är brutala och blodiga, men behöver också vara det. För filmen har en äkta och realistisk känsla, man tror på att det kan gå till så här. Även om vissa undrat om filmen är för vacker för sitt ämne så anser jag inte att den förskönar något. Ja, filmen är otroligt vackert skapt, Fukunagas egna foto är slående vackert och den stämningsfyllda och ibland ödesmättade musiken väver in oss än mer i Agus sinne och upplevelser. Filmen blir ur Agus ögon ibland rent drömsk, då han kastas in i hettan för första gången och skotten viner runt hans huvud hamnar vi som i trans med honom. Och även om Agu följer sin ledare och köper hans budskap ifrågasättar hans inre röst ändå det som händer, och han talar till Gud och sin mor, undrandes över vad han gör, och allt mer erkännande av att hans själ är förlorad. Agu står i centrum, men kommer tillräckligt nära för att vi även ska få ta del av Kommendantens inre, och kanske är det skildrandet av honom som får folk att ifrågasätta ett visst förskönande. För nog är han hänsynslös och utan moral, men han får en karaktär, en karaktär och del som filmen dock inte hade klarat sig utan. 

 

En stor del i varför Kommendanten får en karaktär - och varför filmen inte hade varit någonting utan den - är på grund av Idris Elba, som äntligen får lov att glänsa i en bra roll i en bra film (han har dominerat i tv-serien Luther ett tag, men inte fått spela ut på stora duken). Han är en otroligt enigmatisk skådespelare, med en pondus som är svår att matcha. Han tar kontroll över sin karaktär och varje scen han är med i, och får oss ändå att tvivla på vår uppfattning om honom. Men han är långt ifrån ensam i filmen, filmen huvudrollsinnehavare Abraham Attah gör det fantastiskt bra som debutant och som så pass ung. Som sagt vilar filmen ändå på hans axlar och han bär den med den äran, hela tiden trovärdig och med en bredd som imponerar. Hans sköra berättande blandat med han gradvisa förändring under filmens gång ger ett otroligt starkt porträtt av den stackars pojken. Men, hur bra de än är så är detta till största delen Fukunagas film. Det är en typisk regissörs-film, där hans stämpel lyser igenom tydligt, hans röst hörs i varje bildruta som visas upp och varje steg filmen tar. Spår från både Sin Nombre och True Detective kan skönjas, även om han tar ett steg längre i sin utveckling här. Och det faktum att han själv står för fotot gör det än mer imponerande, för det är som sagt slående vackert. 

 

Så pass vacker att jag önskar att jag hade fått möjligheten att se den på en stor duk, på bio. Men då Netflix chockade filmvärlden med att köpa rättigehterna till den i vintras får vi inte den möjligheten. Men å andra sidan blir den tillgänglig för betydligt fler, vilken är positivt, för nu får fler chansen att ta del av en modern klassiker, en film som har kvalitet i alla led, och som är viktigare än kanske många inser. Inte bara på grund av Netflix kan den bli en del av filmhistorien. Men det faktum att Netflix köpte filmen kan ge den vissa problem också, om man ser till dess chanser inför Oscars. Filmen visas på utvalda biografer i USA för att ge den chansen, men frågan är hur akademin ser på det - kan också bli motvänt, att fler ser den och kan rösta på den. Men brutaliteten kan bli svårsmält för vissa, och den har i inte samma historiska vikt för amerikanarna som 12 Years a Slave hade, som man kan jämföra den med. Men Elba har nog ändå riktigt goda chanser att bli nominerad till bästa biroll, med tanke på hur han verkligen äger varje scen han är med i. Attah får det nog tyvärr tufft i huvudrollskategorin, även om tanken inte är orimlig. Regissörerna i akademin skulle kunna uppmärksamma någon som Fukunaga, även om inte resten av akademin gör det, och hans manus - fantastiskt välskrivet efter Uzodinma Iwealas bok - och foto ska inte räknas bort, tillsammans med andra tekniska kategorier, som Dan Romers musik t.ex. Nominering för bästa film blir tufft tror jag, men vi får se hur den spelar kommande tiden, det ska bli spännande att följa. 

 

Filmen är en stark och otrolig skildring av hemska orättvisor och brutalitet, om påverkan och makt, men även om vänskap och svek. Den har en relativt lång speltid men håller i oss hela tiden, sällan med fartfyllda sekvenser, utan mer med en nerv och en stegvis utveckling av skeendena. Jag tror det är en film som verkligen kommer växa med tiden dessutom, som ju mer man tänker på den desto mer inser man hur otroligt bra den är. Men jag kände redan nu att det är en fantastisk film, en vacker men samtidigt så hemsk skildring av något vi alltför lätt blundar för, vilket även gör den viktig. Den hamnar på fyra och en halv kommendanter av fem.