Vad blir det för film?

Normalt sett brukar jag mestadels skriva om filmer jag gillade, motivationen blir högre då. Men jag kunde inte hålla mig från att skriva om Valerian: and the City of a Thousand Planets, för den är så dålig, på alla plan. Jag kan inte ens kortfattat beskriva storyn, för den är så obegripligt rörig, men vi snackar 2800-talet och ett universum där tusentals arter lever och samarbetar på den ihopbyggda stadsplaneten Alpha. 

 

Egentligen vill jag bara gå igenom allt som är dåligt med filmen, men eftersom det kräver en hel del spoilers kan jag lite kort säga varför den är en katastrof mer övergripande. Allt fokus i filmen ligger på det visuella, det är CGI och datoranimationer i varenda bildruta, och oftast dominerar det. Detta har gjort att de helt glömt bort att skriva ett manus med en välgrundad och logisk story, karaktärer med djup och intresse, samt dialog som faktisk låter trovärdig. För mig personligen fungerar inte heller designen, det är inte dåligt gjort, men jag tycker inte att det är snyggt. Det finns helt enkelt ingenting att hämta här. Se den bara inte (eller, se den som kul grej, för att den är så jäkla dålig). 

 

Nu till detaljerna (skriver i punktform så att det blir mer förståeligt):

• Filmen är regisserad av Luc Besson (Léon, The Fifth Element, Lucy), en ojämn regissör som peakade tidigt och sedan inte gjort många glada. Valerian har kallats hans livsverk, han har arbetat med den i 20 år och först nu fanns tekniken för att fullborda den. På sätt och vis är det sorgligt att den därför blev så usel, men också logiskt. Han blev helt enkelt förblindad av sin egen vision, det enda logiska är att ingen annan läste hela manuset, för de antog att han hade koll efter så lång tid. En enda korrekturläsning av en normalbegåvad människa hade kunnat upptäcka de enorma luckor som finns. De hade förmodligen också upptäckt att ingen människa har den typ av dialog som filmen uppvisar, så krystad och onaturlig som den är. Två praktexempel är när Bubble dör, samt när Laureline har sitt stora tal om kärlek mot slutet av filmen. Det var omöjligt att inte skratta. 

• Filmens huvudkaraktär Valerian, spelad av Dane DeHaan, ska vara major inom militären, med lång erfarenhet. Han ska vara "den bästa". Nog är han väl duktig, men han ser ut som en 20-åring (DeHaan är dock 31) och beter sig som en 16-åring. Nu är förvisso hela grejen att han ska vara lite badboy (något DeHaan inte klarar av), en rebell som gör som han vill (vilket helt motbevisas när han i slutet till att han är en soldat som följer regler, när det väl gäller). Ingenting får oss att bry oss om honom, och det hjälper inte att DeHaan spelar honom lika bra som en docka hade gjort. Noll känsla och ingen som helst charm gör det svårt för oss som publik att heja på honom. 

• Laureline, spelad av modellen som blev skådespelare Cara Delevigne, gör det inte mycket bättre, men glänser i motsats till DeHaan. Karaktären ska vara den smarta men snygga tuffingen som inte låter Valerian hållas. Trots hennes påpekade höga intelligens visar hon ett flertal gånger upp lika mycket dumhet som ärkeidioten Valerian. Men det värsta är deras samspel, som inte består av ett uns kemi. Vi får inte veta mycket om deras tidigare relation, mer än att vi antar att de varit partners ett tag i alla fall. Ändå friar Valerian så pass tidigt, som en blixt från klar himmel, och fortsätter att göra det under hela filmens gång. Varför hon skulle vilja gifta sig med honom får ingen förklaring, men hennes första nej består av förklaringen att han har en "spellista" med alla tjejer han varit med (vad det betyder är oklart, men han ska alltså vara en player). I grund och botten handlar det om att han inte vet vad kärlek är eller innebär, men som tur är har hon hennes fruktansvärda harang i filmens slutskede där hon uttryckligen förklarar för honom vad kärlek är, och han typ säger "okej", och hon tänker "jaja, vi gifter oss väl". Come on!

• Men låt oss ta det från början, från filmens första scen. En lång och onödigt utdragen sekvens om hur planetstaden Alpha blev till, genom att land efter land anlöst sig till ISS, följt av utomjordingar från andra planeter. Fine att de vill förklara den ohyggligt långa filmtiteln, men var de tvungna att dra ut på det så länge? Men det jag mest stör mig på är representationen i de som anländer. Först anländer Kina till fransmännen 1975, sedan kommer ett stereotypiskt land från Mellanöstern/Arabiska halvön 2020, sedan följer ett lika stereotypiskt afrikanskt land, sedan kommer helt plötsligt en grupp med kvinnor, följt av ytterligare ett asiatiskt land, och sedan kommer en rad med olika aliens. Mycket att höja ögonbrynen kring, men alltid står det en vit man och tar emot dem som ledare av rymdstationen. Det är ingen progressiv framtid Besson målar upp. 

• Och angående det där pärlfolket hela filmen typ handlar om, de vars planet sprängdes. Visst att vi får se dem ta sig till det störtade skeppet och låsa dörren, men skulle det vara nog för att överleva planetens extremt våldsamma explosion typ sekunder senare? Varför skulle ett kraschat skepp bara sådär kunna ta sig därifrån? Det borde ha sprängts till smulor tillsammans med planeten det låg på i den där jätteexplosionen. Men det är inte ens det värsta med den delen, hur överlevde omvandlar-djuret explosionen? För inte såg vi väl någon ta med en på skeppet (rätta mig om jag har fel)? Som jag förstod det fanns den arten bara på den planeten. Och även om de fick med en enda överlevande omvandlare, som är avgörande för deras överlevnad, hur blev den då stulen för att hamna hos diet-Jabba the Hut? Så usla verkar inte det folket ha varit (uppenbarligen verkar de ju vara en överlägsen art). Med tanke på att det är hela grunden till storyn är det ett lite för stort hål i manuset för mig att acceptera. 

• Exposition = a comprehensive description and explanation of an idea or theory. Det är ungefär det filmen består av, förklaringar av saker och repetition. Det tydligaste exemplet handlar om den här stadsplaneten. När Valerian och Laureline väl är där känns det som om det inte är första gången, de verkar ändå hyfsat bekanta med karaktärer och ställen där, men ändå så förklarar deras rymdskepp hela planetstadens uppkomst och demografi när de först kommer dit (fakta de åtminstone bör ha kunskap om tidigare, även om de aldrig varit där). Detta repeteras sedan i filmens sista akt, när pärlfolket beskriver hur de bott där och tagit sig dit. We get it, it's a city of a thoooousand planets. Besson går till och med så långt som att återberätta delar av det vi redan sett, mitt i filmen. Han dumförklarar alla som ser den genom att överdrivet beskriva allt som sker. Visst att det är en värld med många okända element, men en bra historieberättare kan väva in det smidigare i storyn. 

• Men som jag sagt förut, filmen har knappt någon story. Men den har desto mer visuella effekter, som jag tidigare nämnt. Men mer är inte alltid bättre, även om det kan vara välgjort. Ibland känns det som att sekvenser finns där bara för att visa upp någon ny art eller sotrslagna effekter. Dessa för "storyn" helt onödiga scener är anledningen till varför speltiden går upp till tröttsamt långa 2 timmar och 17 minuter. Till exempel när Valerian kraschat någonstans och Laureline måste hitta honom, och hon tillsammans med Knatte, Fnatte och Tjatte hittar en full ubåtskapten som åker och knipsar av en manet från stora sjömonsters lufthål. Om man sedan sticker in huvudet i manetens rumpa kan man se andras minnen, på något oförklarligt sätt. Och sedan kan man tydligen zooma in på text på dörrar så att man enkelt kan hitta sin försvunna partner. Ni hör själva, det är idioti. Sedan är det dessa ändlösa actionsekvenser som är så otroligt dåliga och tråkiga, jakter med rymdskepp som bara blir röriga, krig i rymden som är helt irrelevant och utdraget. För att inte tala om när de försöker vara roliga....

• Star Wars-dilemmat. Jag vet att Valerian ursprungligen kom ut 1967 och fungerade som stor inspirationskälla till Star Wars, men är filmen Valerian för den skull tvungen att ha med så många likheter med Star Wars, bara för att hålla sig trogna? Visst att deras rymdskepp ser ut som Millenium Falcon och Valerian och Laurelines relataion är typ som Hans och Leias. Men Var de tvungna att ha stora monster försöka bita tag i skeppet när de försöker fly undan, eller måste de ramla ner bland alla sopor? 

• Och angående Clive Owen och hans Commander. Först och främst, välj bättre roller Clive, du är bättre än så här. Och sen, var det tänkt att man skulle tro något annat än att han var skurken från första scenen han var med? För det görs så fruktansvärt uppenbart i sättet han bemöter dem, talar och för sig, för att inte tala om hans robotar som ska "ta hand om problemet om saker och ting inte löser sig". Vi fattar, han ligger bakom allt och det är självklart inget hot i kärnan av Alpha, det är bara en fasad för ett problem han behöver lösa. Ändå försöker de dölja att det är han när de mot slutet beskriver kriget som gjorde att Mül förintades, ytterligare en scen där Besson dumförklarar oss med sin exposition. Jag är även besviken på att Ethan Hawke dyker upp som Jolly the Pimp, jag menar, kom igen.... Rihanna förväntar jag mig inte mycket mer av, så hennes roll orkar jag inte kommentera så mycket mer. 

• Sedan har vi slutscenerna, när vi möter pärlfolket igen, och hänger i deras underligt gömda näste i kärnan av Alpha. Hur de lyckas återskapa sin planet är oklart, samt vad det faktiskt är för något (en planet? en simualtion? en annan dimension?). Hur Clive Owen hamnar kvar hängandes när de andra drar är även det oklart. En mycket oklar film får ett mycket oklart slut som avslutas extremt förutsägbart, med den ologiska alliansen mellan Valerian och Laureline.

• Kanske är jag bara fel målgrupp, eller fått allt om bakfoten. Kanske var den inte menad att vara underhållande för någon över 10 år, eller IQ över 75. Men förmodligen är det bara så att det är en katastrofal film på alla sätt och vis, som bara duger för ett gott skratt, eller lärdom för hur film inte bör göras. Dess enda syfte kanske är att visas på skärmar i elektronikaffärer, för att visa hur tv-apparater kan återge färger och hastiga rörelser eller något. Kanske ligger elektronikjättar bakom finansieringen av filmen, just för detta ändamål. Kanske kan man få en bättre upplevelse om man inte som jag och mina vänner är ute efter att se en dålig film, eller om inte pluggat filmvetenskap, om man faktiskt vill gilla filmen, om man inte lägger ner någon tankekraft under eller efter filmen. Det finns mycket mer saker som är dåligt med filmen, men jag kände att energin och motivation att lägga mer tid på den försvann, jag lovar att skriva om något bra nästa gång (förhoppningsvis blir det också en bättre text).