Vad blir det för film?

2017 är snart över. Äntligen. Vilket jäkla år det har varit, vilket jäkla år...eller personligen var det fantastiskt på många vis, men allmänt i världen, fyfan. Vilken tur att vi fått så mycket kvalitetsfilm som antingen fått oss att glömma verkligheten, eller se på och diskutera vår samtid ur nya perspektiv. Filmens magiska kraft. Ändå är det nästan poetiskt att Kalifornien bokstavligen talat brinner medan jag börjar skriva detta, även om den bildliga branden startade i Hollywood redan i oktober. Min lista kommer enbart att innehålla filmer (inga serier, som vissa högaktade filmmagasin trollat fram), och rätt många superhjältar kommer finnas bland dem (det var ett väldigt bra superhjälteår). De verkliga superhjältarna är dock de sanslöst modiga kvinnor och skickliga journalister som tog kampen mot Hollywood-mogulen tillika demonproducenten Harvey Weinstein, och avslöjade honom för det monster han är (vilket också fått Kevin Spacey och Louis C.K. på fall, bl.a.). Detta ledde sedermera till #metoo och en våg av upprop mot sexism och övergrepp inom ex antal branscher i Sverige, och inte minst en öppen diskussion som förhoppningsvis..nej måste! leda till förändring. #metoo tilldelades som ni säkert är medvetna om även Time Magazines utnämning "Årets person", högst välförtjänt.

 

Filmblogg som detta är ska jag hålla mig till det jag kan bäst, och det jag håller mest kärt; film. Uppropen tog sin start i filmbranschen, och det finns många problem att reda ut, där ett av de främsta är att fler kvinnor måste tillåtas göra filmer, få värdiga och fler huvudroller (och pratande roller överlag), få fler positioner "below-the-line" inom foto, ljud och alla mansdominerande tekniska yrkesområden inom film. Och vi som publik måste även uppmärksamma och lyfta fram fler kvinnliga filmskapare, något jag försöker göra, men som tyvärr inte räcker för att jämställa de filmer jag sett under året, helt enkelt för att kvinnliga filmskapare inte får chansen tillräckligt. Och då har ändå 2017 varit ett bra år, relativt talat förstås, och jag har förmodligen sett fler filmer regisserade av kvinnor i år än tidigare år, även om det finns vissa jag inte hunnit se (bl.a. The Bad Batch, A United Kingdom, Queen of Katwe, Their Finest, Silvana, Skönheten och odjuren, Lovesong).

 

Listan innehåller som vanligt enbart filmer som på ett eller annat medium (bio/VOD/DVD) fått sin premiär i Sverige 2017. Detta kommer inkludera vissa 2016-titlar, och exkludera de 2017-titlar jag sett på festival som har svensk premiär 2018. 105 filmer har jag haft att välja mellan, varav 9 förpassades till min dokumentär-lista. Att hamna topp 50 är alltså inte helt lätt (inte heller att välja ut dem), så nu snackar vi bra filmer, enligt min ödmjuka åsikt. Filmer som var nära men inte nådde hela vägen är bl.a.: Måste Gitt, Aquarius, The Red Turtle, Heal the Living, Logan Lucky, Atomic Blonde, Beach Rats och Colossal, spana gärna in dem också! Men vad säger ni, shall we begin?

 

Att välja 50e filmen är nästan lika svårt som 1a, men valet föll på denna tidsenliga biopic (även om de jag nämnde ovan lika gärna hade kunnat hamna här). Filmen om Wonder Womans skapare kom passande ut efter succéfilmen om superhjälten från i somras, men har fått ett något delat mottagande. Mig överraskade den med att vara engagerande och intressant rakt igenom, samtidigt som den underhöll. I Angela Robinsons film får vi följa kärlekstriangeln mellan professorerna William Marston, hans fru Elizabeth samt deras forskningsassistent Olive. De bryter mot alla 30-talets normer genom att bli kära i varandra och leva ut sin kärlek tillsammans, alla tre. Det är en film om tolerans, ovillkorlig kärlek med en stark feministisk ådra. Den lyfts främst av kemin mellan de tre huvudrollerna av Rebecca Hall, Luke Evans och Bella Heathcote. Marstons barnbarn ska inte vara helt nöjd med skildringen, men filmen i sig är fortfarande stark enligt mig. 

 

Med sin vinst för bästa regi i Cannes i våras blev Sofia Coppola blott den andra kvinnliga regissören att vinna priset, ett efterlängtat pris som ökade på förväntningarna än mer. Hon arbetar i otroligt vackra miljöer, med kostymer on point och med ett så utsökt fylligt och förtrollande foto av Philippe Le Sourd. Den gedigna skådespelarensemblen gör det inte sämre direkt, och får intrigerna och karaktärsutvecklingen att fungera. Vad jag däremot saknar är runt 15 minuters extra speltid, för att ytterligare underbygga dessa intriger och karaktärer, samt ett lite mindre abrupt slut. 

 

Ytterligare en film från Cannes huvudtävlan i år, och förmodligen den som blev unisont mest hyllad, men som fick se sig slagen på mållinjen om Guldpalmen, och "bara" vann andrapriset. Det är en film jag tror att jag hade tagit till mig bättre om jag inte sett den sent på kvällen efter ett långt arbetspass mitt i en intensiv filmperiod, för den har så mycket att ge. Robin Campillo inspireras av egna erfarenheter inom ACT UP Paris, som kämpade för medvetandegörande av AIDS, samt påtryckningar för att förbättra medicinerna. Det är en stark berättelse om Nathan, som blir kär i Sean, som redan har viruset. Det är plågsamt, det är hoppfullt, det är uppgivet, det är vackert. Filmen har många starka scener och många otroligt snygga, men tyvärr lite för många utdragna scener på föreningens möten, och filmen hade verkligen tjänat på att klippas ned en kvart eller så (från sina 140 minuter). Biscayart är strålande i en av huvudrollerna.

 

Varje år inför Oscarsnomineringarna släpps en shortlist på nio filmer som akademin kan rösta på för bästa utländska film. I år är alla upprörda över att 120 BPM (se ovan) inte är med, förra året var folk ännu mer upprörda över att Elle inte fanns med. Filmen vann dock Golden Globe för filmen, och Isabelle Huppert gjorde detsamma för sin roll (hon Oscarsnominerades även) som hyllats som hennes bästa. Jag föll inte lika pladask, men det är en ytterst fascinerande thriller om en kvinna som blir våldtagen i sitt hem, men som väljer att inte brytas ned av det, utan istället stärka sig själv (med bl.a. en pistol alltid redo). Den är vågad och utmanande, och det skulle vara intressant att se om den hade fått samma mottagande i höst, även om den ses som frigörande och feministisk av många. 

 

Vad händer om man slänger in högkvalitativa skådespelare i en stor lagerlokal, ger dem kitschiga 70-talskläder, kanske någon rolig dialekt och en massa vapen? Skamlös underhållning i 91 minuter. I stort sett hela filmen utspelar sig i samma lokal, där en vapenuppgörelse går snett, och det är bara jäkligt underhållande, finns inte mycket mer att säga om saken. Inte minst Copley och Reynor sticker ut från casten.

 

 

 

 

 

Årets största film är också årets vattendelare. Det är också en av de mer svårplacerade filmerna på listan. Anledningen till varför filmen fått ett så delat mottagande är för att Rian Johnson valt att göra en egen Star Wars-film, och inte den som fans förväntar sig, alltså inte en kopia av episod 5, Empire Strikes Back. Jag älskar att han vågat göra det, även om jag är kluven till  vad jag egentligen tycker om alla val. Filmen har viss malplacerad humor som ibland tar för mycket fokus, den har också någon storyline för mycket vilket ger problem för tempot, ochd et fakutm att filmen har så många huvudkaraktärer gör den något splittrad. Men, allt är fortfarande riktigt bra gjort, och framförallt är allt som har med Adam Driver och Kylo Ren att göra ren magi. Han fortsätter att ge oss sagans bästa karaktär i sin kluvna Sith-roll, och scenerna med honom och Daisy Ridleys Rey är elektriska. Jag tror jag behöver se om den för att få en klarare bild av vad jag verkligen tycker och tänker om den, så kanske kommer den med tid att klättra på denna lista. 

 

Tune in imorgon för plats 31-40, med mer Adam Driver, mer svensk film och fler superhjältar!