Topp 50 filmer i Sverige 2016 - plats 41-50
Jag ska vara ärlig från början, den här listan kommer ha fler än 50 filmer. Som vanligt omfattar listan filmer som har haft laglig svensk distribution under 2016, vare sig det är på bio, dvd/blu-ray, videon-on-demand eller Netflix (dock inte de jag såg under filmfestivalen som ännu inte kommit ut). Om vi räknar bort de dokumentärer jag listade häromdagen som årets bästa (läs här) snackar vi om 102 stycken filmer. Att få ner dessa till 50 var svårt (och uppenbarligen gick det inte, men 54 var inte lätt det heller), och vissa filmer var jobbig att peta. Men här kommer då de första filmerna på min lista, och som ni märker blir det några delade platser denna första omgång.
50. Barack Obama-dubbel: Southside with You (regi: Richard Tanne) & Barry (regi: Vikram Ghandi)
Att Obama fått två filmer om sig just i år talar för sig självt, och anledningarna är uppenbara. Southside with You handlar om hans och Michelles första dejt, även om hon var på det klara att de inte var på en riktig dejt. Filmen påminner om Richard Linklaters Before-trilogi, och är en fin skildring av två unga (runt 28 år) människor som lär känna varandra bättre, som sakta men säkert börjar inse att det kanske finns något där. Det hela är charmigt och mysigt, och fascinerande och intressant om Obama. I huvudrollerna imponerar både Parker Sawyers och Tika Sumpter.
I Barry vrider vi tillbaka klockan än mer och hittar Barack som 20-åring, ny på college i New York. Han vet inte riktigt vem han är än, han vet inte var han hör hemma och vad han vill. Född och uppvuxen lite här och var, hans mamma var vit och hans pappa svart, vilket ledde till att han hade svårt att finna tillhörighet hos någon grupp, under en turbulent tid. Det är ett välgjort drama om en ung man som genomgår en identitetskris kort sagt, och en jobbigare tid än vi såg i första filmen. Devon Terrell är riktigt bra som Barry, och Anya Taylor-Joy likaså som hans dåvarande flickvän, Charlotte. Ingen av filmerna förskönar Obama som person, även om de båda - oundvikligen - kan kännas förebådande inför vem han en dag kommer att bli. Den första är den klart mer nostalgiska och romantiserande, medan den andra mer gräver på djupet kring vem Obama är och hur han blev den han är. Men båda skildringarna känna äkta och ärliga, och passar bra ihop, då de ger en bättre bild av presidenten vi nu kommer sakna i fyra jobbiga år. Barry finns på Netflix kan jag tipsa om!
49. Disneys live-action-dubbel: Djungelboken (regi: Jon Favreau) & Pete's Dragon (regi: David Lowery).
Det är med viss skepsis alla nya live-action versioner av klassiska Disney-filmer tas emot när nyheten kommer. Djungelboken var dock inte som alla andra, kritikerna ställde sig bakom den och publiken flockade till biograferna. Dess främsta styrka är banbrytande CGI-animationer, som gör miljöerna och djuren så verkliga det går, filmen kändes därför betydligt mer levande. Sedan har Jon Favreau lyckas göra denna historia som vi alla känner till redan till spännande och känslosam. Sedan ska det sägas att röstarbetet är på topp från bl.a. Bill Murray, Christopher Walken (MVP), Idris Elba, Scarlett Johannsen, Lupita Nyong'o, Giancarlo Esposito och Ben Kingsley. Ensam skådespelare är Neel Sethi, som debuterar i en CGI-värld på ett övertygande vis.
Disneys andra live-action från i år var Pete's Dragon, som dock inte har samma historia med sig. Här följer vi Pete som förlorar sina föräldrar i en bilkrasch i skogen och sedan växer upp med draken Elliott, fem år senare blir han upptäckt, och ni kan tänka er vad som händer. Det är rätt klassiskt berättande, men David Lowery lyckas väva in otroligt mycket hjärta i filmen, och den är såväl välgjord som finstämd. Den benämndes lite som filmen Steven Spielberg önskat att han hade gjort. Överlag bra skådespeleri dessutom, från såväl de unga som mer rutinerade.
48. War Dogs (regi: Todd Phillips).
Mina förväntningar gick upp och ner kring den här filmen, först lät det som en intressant premiss och en chans för regissör Todd Phillips (Baksmällan) att visa en ny sida, och ytterligare möjligheter för Miles Teller och Jonah Hill att kombinera sina komiska och dramatiska färdigheter. Sen kom trailern och det kändes lite väl lättsamt (läs. larvigt). Men filmen överraskade mig med en något mer seriös ton ändå, och övertygade mig stilmässigt, den var snygg och soundtracket var fantastiskt. Teller är bra, men Hill var ännu bättre (vilket gav honom en Golden Globe-nominering), om än något spårad. Men det där skrattet är en av årets höjdpunkter. Tonmässigt ligger den lite mellan The Wolf o Wall Street och Pain & Gain, och tyckte den höll bra hela vägen. Gripande är kanske att ta i, men engagerand.
47. Maggie's Plan (regi: Rebecca Miller).
Maggie har planerat allt, hon ska inte vänta på någon man, hon ska bli gravid och förälder på egen hand. Men så blir det ju krångligt när hon träffar John, de har långa intelektuella samtal och inspirerar varandra, de blir kära. Han är dock gift, och vi har ett klassiskt upplägg som kan bli vilken b-komedi som helst. Men det utveklas inte riktigt som man väntar sig, och även om den ibland frustrerar så fascinerar den också. Ibland skrattar vi, men vi dras också in i dramat. Rebecca Millers manus och regi lyckas tangera konventionella drag för att sedan bryta dig loss och hålla sig originell. Mycket av förtjänsten ska också tillskrivas den alltid strålande Greta Gerwig i huvudrollen, och Ethan Hawke och Julianne Moore gör det såklart bra de med (trots Moores underligt valda danska brytning som kan diskuteras).
46. Little Men (regi: Ira Sachs).
45. A Bigger Splash (regi: Luca Guadagnino).
Rockstjärnan Marianne Lane (Tilda Swinton) har tappat rösten och därför åkt på semester till en avskild italiensk ö med sin kille Paul De Smedt (Matthias Schoenaerts). Men så dyker hennes ex Harry Hawkes (Ralph Fiennes) upp med hans (förmodade) nyfunne dotter Penelope (Dakota Johnson). Ni kan misstänka att drama uppstår. Till en början är det vänliga miner, men det förflutna bubblar alltmer upp till ytan, Harry räds inte kontroverser och är en mästare av manipulation. Filmen osar av sexuell spänning och mystik. Utvecklingen är minst sagt fascinerande, det är ett mångfacetterat och invecklat manus som innehåller fler lager ju mer man tänker på det. Främst handlar det om fyra oförutsägbara och intressanta karaktärer som spelas helt magnifikt av skådespelarna. Tilda Swinton är som vanligt briljant som den tillfälligt stumme Bowie-liknande Marianne (på riktigt, skulle någon spela Bowie i en spelfilm vore det hon). Men det är Ralph Fiennes som stjäl showen som Harry, han är all over the place och gör precis det han känner för, han är vidrig på många vis, och scenen där han dansar till Rolling Stones är otrolig, han borde - men kommer inte - Oscarsnomineras. Den har sina brister, och kan blir frustrerande men dess positiva sidor väger upp med det. Sedan är den stilistiskt magnifik och med ett killer soundtrack.
44. Other People (regi: Chris Kelly).
En mor som är döende i cancer, en far som inte accepterar sin sons homosexualitet, en ung vuxen som försöker slå igenom som manusförfattare, allt med lite blink i ögat, dessa är inga ovanliga teman inom amerikansk independent-film. Men Chris Kelly lyckas göra det hela så genuint och äkta att det aldrig känns så klyschigt. Mycket beror säkert på - utöver hans uppenbara talang - att den är självbiografisk, och han har vågat väva in mycket jobbigt han själv gått igenom. Sedan är skådespelet på topp, dels från huvudrollsinnehavaren Jesse Plemmons, men kanske främst Molly Shannon, som spelar hans döende mor. Det hela är rätt lågmält, men det är lite mysigt och härligt i vissa stunder, men roligt eller jobbigt i andra. Balansen hålls väl rakt igenom, och det ska bli spännande att se vad Kelly hittar på härnäst.
43. The VVitch (regi: Robert Eggers).
Denna skräckis har det talats om mycket sedan premiären på Sundance redan 2015, i år kom den till slut ut och det är alla kritikers favorit. Förväntningarna var således höga, men tyvärr var tillfället förmodligen inte det rätta för mig, då jag slog mig ner i biosalongen en fredagkväll efter en lång och tung vecka på jobbet. För det här är inte skräck som nedanstående filmer visar upp, tempot är lågt och spänningen successiv. I 1600-talets New England får vi möta en familj vars liv bryts ner av en häxa i skogen. Som historisk skildring känns den otroligt äkta, och det går inte att säga emot att den är välgjord. Jag tror helt enkelt att jag var lite för seg när jag såg den, och att jag därför inte kunde ta in den med rättvisa. Men nog är den rätt ryslig, och inte minst övertygar kommande stjärnan Anya Taylor-Joy (se Barry ovan) i rollen som äldsta dottern Thomasin, som är den som misstänks ligga bakom häxerierna.
42. One-location-rysar-dubbel: Don't Breathe (regi: Fede Alvarez) & 10 Cloverfield Lane (regi: Dan Trachtenberg).
Två av årets bästa rysare utspelar sig mer eller mindre enbart på en plats. Filmen såldes som en skräckis, men för mig är det mer thriller. Kort sagt handlar det om desperata unga vuxna som i ett förfallet Detroit ska råna en blind äldre man som dock visar upp oanad motståndskraft. När tempot väl höjs saktar inte filmen ner förrän slutet är kommet. Man sitter som på nålar och följer med spänning vad som väntar, och den tar några oväntade vändningar. Otroligt välgjorde med inte minst riktigt starkt kameraarbete och en snygg ton. Intensiv spänning som dessutom lyckas säga något om dagens Amerika är ingen dålig kombination. Dessutom bra skådespel, främst från Jane Levy och Stephen Lang.
Helt plötsligt, en dag i februari, dök en första trailer och premiärdatum upp för 10 Cloverdield Lane, i mars redan skulle denna sort-of-prequel till Cloverfield dyka upp. Filmen i sig är dock inte lik sin föregångare, utan här spenderas större delen av filmen i en bunker, och med endast tre karaktärer. Utvecklingen är dock mer spännande än det låter, och vi vet aldrig riktigt var vi har karaktärerna, som spelas utmärkt av Mary Elizabeth Winstead, John Goodman och John Gallager Jr. Spänningen är tät och vår puls höjs sakta men säkert. Slutet kunde knutits ihop tajtare, men överlag en stark film!
41. Lion (regi: Garth Davis).
Tänk er att vara fem år gammal, fastna på ett öde tåg som tar er 160 mil bort från ert hem till en enorm stad där de talar ett annat språk, och du vet knappt vad din lilla by heter. Detta hände Saroo Brierly, och filmens stora förtjänst ligger i att de skildrar hans tid från det att han kommer ifrån sin äldre bror till det att han blir adopterad av ett australiensiskt par. Unge nykomlingen Sunny Pawar är helt makalös som den unge Saroo, och vi kan känna den ängslan och rädsla som han måste känt. Andra halvan av filmen finner Saroo 20-25 år senare, han ska börja plugga, han träffar en tjej, han börjar minnas sitt förflutna och bli kluven om sin identitet och börjar leta efter sin hemby på Google Maps. Dev Patel spelar den äldre Saroo övertygande, och detsamma får gälla Nicole Kidman som hans adoptivmor (båda går mot Oscarsnomineringar just nu), men tyvärr slarvas Rooney Mara bort som flickvännen (även om hon såklart inte är dålig). Det är förvisso gripande, men också lite väl konventionellt stundtals, att Garth Davis är rätt grön som regissör kan märkas då den inte sticker ut direkt. Men slutet kan jag inte sticka under stolen med att det rörde mig till tårar. Fotot är riktigt snyggt och musiken ännu bättre, inte minst under första halvan då den till mångt och mycket vägleder handlingen. En klart välgjord film som berör, men som kunde putsats till och blivit ännu bättre! Det är ett bra val om ni ska gå på bio nu i dagarna, även om det finns en film som är ännu bättre (stay tuned).
Vilka filmer dyker upp i nästa omgång av listan månne? Imorgon avslöjas filmer från hela världen, stora som små, så håll utkik!