Vad blir det för film?

Listan går vidare och det blir allt svårare att rangordna filmerna. Nu kommer filmer som jag gärna hade sett högre, många ligger mig nära om hjärtat, men alla kan inte få plats i toppen. Utan att dröja på det längre, här kommer plats 21-30:

 

 

Det här är en svår nöt att knäcka, var ska jag placera den? Det var den första filmen jag såg under hela året, den första januari, och det var en av de största filmupplevelserna jag haft. Men samtidigt är det inte en av de bästa filmerna i år. Anledningen är självklart at tjag såg den på Rigoletto, när de visade den i Glorious Ultra Panavision 70mm, det största och mest slående fotot en film kan visas i. Det kändes historiskt att sitta där, 50 år sen den senaste filmen visades i formatet, och uppleva detta magnifika format. Det var en kväll att minnas. Filmen var även riktigt bra, ett fascinerande kammardrama med ett gäng briljanta skådespelare och Oscarsvinnande musik från legenden Ennio Morricone, tillsammans med ett manus som bara Quentin Tarantino hade kunnat skriva. Men det är långt ifrån hans bästa film. Där och då var det årets film, nu nästan ett år senare har inte filmen i sig växt på mig, utan det är mest tekniska detaljer som stannat kvar, som foto och musiken (och vem kan glömma Samuel L. Jacksons monolog i mitten). Men vill ni läsa mer om vad som var så speciellt med den här kvällen, 70mm och filmen i sig, kolla vad jag skrev i början av året, här. 

 

 

Mer blod, våld och ovårdat språk. Vad ska jag säga, det är en av de roligare stunder jag haft i en biosalong. Självmedvetna filmer passar mig ofta, jag tycker om små blinkningar till publiken, och här tas det till sin spets, de bryter fjärde väggen gång efter annan när Deadpool vänder sig direkt till publiken. Bara förtexterna till filmen talar för sig själv, där de medverkande benämns för vad de "är", och inte med deras namn. Precis som den säljer in sig själv är det inte som vilken annan superhjältefilm, den är barnförbjuden och innehåller våld, blod och svordomar i mängder, vilket ändå var rätt uppfriskande, hur mycket de än tryckte på att det inte är det, och som Deadpool själv säger, han är ingen hjälte. Men jag tycker de balanserar ut all action och komedi med en väluppbyggd backstory som på något vis ändå berör lite, den får oss att se hans motivation, att bry oss om hans mordorgie i jakt på hämnd. Ryan Reynolds får här sin upprättelse efter Green Lantern (i filmen ber han ju själv om att inte få en grön dräkt), han gör det riktigt bra, vilket också gjort honom och filmen Golden Globe-nominerade. 

 

 

Jippi, manusförfattaren bakom Dödligt vapen är tillbaka med en  nybuddy-cop-komedi (bortsett från att de inte är poliser) om två lökiga snubbar som dricker och svär, men ändå är rätt sköna. Det är ett sätt att se det på, men den här filmen är faktiskt något att jubla över. Det här är kvalitetskomedi, det är inte låg humor som vi fick i Central Intelligence i somras, det här är komedi med hjärta och eftertanke. Visst är det en rätt klassisk formula, och banbrytande är den inte. Men träffsäker är den, och vi skrattar och vi dras in i spänningen som byggs upp mer och mer. Det blir en del slapstick-liknande humor, inte minst med Ryan Gosling, men oj vad han levererar, han står för en av årets klart bästa komiska prestationer, och vad som annars hade kunnat bli kalkon blir nu kanon. Men även Russel Crowe gör det bra som den lite grinigare hårdföre delen av duon, och Angourie Rice är ett fantastiskt fynd osm Goslings dotter. Mycket av vad som gör filmen till mer än bara en komedi är att våra två huvudroller i grunden är djupt tragiska människor, och även om vi ibland får svårt att sympatisera med deras val tycker vi synd om dem, vi vill deras bästa. Filmen återskapar en riktigt snygg 70-talsfeeling, med miljöer, musik och kostymer. Filmen är lite som Inherent Vice efter rehab. 

 

 

Michael Stone (David Thewlis) har fastnat i sitt alltjämnt ordinära liv, det är ingen fel på det och hans problem är kanske värdsliga, men det är inte längre lika spännande. Konsekvensen har blivit att alla han möter och träffar har samma mansröst (till och med hans familj talar med den rösten). Detta är som ni förstår något påfrestande. När han ska åka på en konferens och tala om sin självhjälpsbok (som han skrev långt tidigare) hör han en röst, en ny röst! Lisa Hesselman (Jennifer Jason Leigh) är inte heller hon någon utöver det vanliga, men i Michaels ögon (eller öron) är hon unik. Deras kärlek går snabbt, men Michael är gift och hans samvete tär på honom. Det är en kärlekshistoria som ingen annan, även om den kanske kan låta bekant. Det finns såväl hopp som tragik och det är både vackert och jobbigt. Och nog är det lite komiskt att en årets allra mest mänskliga filmer handlar om dockor. För det här är inte animation som alla andra, det är faktiska dockor som används, vilket gör filmen än mer unik och underbar. Röstarbetet från Thewlis och Jason Leigh är båda magnifika. Filmen bjuder också på en av de bästa/mest underliga sexscenerna vi sett på film.

 

 

Det är bara Richard Linklater (Before Sunrise, Sunset & Midninght, Boyhood) som kan få en film som baseball-spelare på college som festar och snackar skit att kännas meningsfull 2016. Filmen är en spirituell uppföljare till hans kultfilm Dazed and Confused, som visade upp en avslutningsdag på high-school under 70-talet. Nu får vi se de tre sista dagarna innan college-terminen börjar, och hur hela laget, nya som gamla, njuter av sommarens sista dagar. Året är 1980 och mustacherna är magnifika. Och med njuter menar jag, festar, dricker, röker på och rggar på tjejer. Även om formulan låter bekant så känns det aldrig som en American Pie-film direkt, under ytan dyker filosofiska samtal upp (även om de kanske är höga när de snackar) och faktiska karaktärer som inte är stereotypa som vi hade kunant vänta oss. Filmen har egentligen ingen direkt handling, den bara är, vilket är det mest uppfriskande. Visst att huvudkaraktären Jake vill hitta den där söta tjejen han såg första dagen han kom dit, men det styr inte handlingen framåt. Visst blir det en uppvisning i maskulinitet i laghuset som de delar, men det skildras inte på ett sätt som får filmen att kännas direkt grabbig, den håller en ton som inte tar ställning, och karaktärernas uppriktighet känns naturlig, allt snack blir rimligt, hur meningslöst det än är. Det är en komedi över allt annat, men den blir rätt finstämd emellanåt, och har något slags djup som ligger och guppar vid ytan, den dyker aldrig ner fullt ut, men den får oss att känna att filmen inte är utan mening, trots att den är utan handling. Häriga 80-talsvibbar och Linklaters vana trogen ett fantastiskt soundtrack. Ingen hur ensemblen sticker ut direkt, utan det är kollektivt bra skådespeleri, från mestadels okända ansikten. 

 

 

Årets allra bästa animation kommer från stop-motion-studion Laika (Coraline, ParaNorman), och är en otroligt vacker skapelse. Rent visuellt bjuder den på bilder vi inte kan tro är stop-motion, och världen som visas upp är kreativitet och teknisk kvalitet i sitt esse. Filmen är ett äventyr om unge Kubo, som måste samla ihop en mäktig rustning för att kunna besegra sin egen morfar, Moon King. Vid sin sida har han en kraftfull och snäsig apa och en föredetta samuraj som blivit förvandlad till hälften människa, häften skalbagge. Historien i sig är kanske inte den mest banbrytande, men berättandet är fullt av liv och kreativitet, och inte minst mycket hjärta. Det är ett spännande äventyr som värmer, underhåller och hänför oss. Röstarbetet från Art Parkinson, Charlize Theron, Matthew McConaughey, Rooney Mara och Ralph Fiennes är bra rakt igenom, och Dario Marianellis musik leder vår hjälte framåt på ett vackert och lekfullt vis. Många djupa och meningsfulla teman vävs in i den fartfyllda berättelsen, med en fin balans som hela tiden håller den hoppfull. 

 

 

Efter fina The Spectacular Now var peppen hög inför James Ponsoldts nya film. Här får vi se Rolling Stone-skribenten David Lipsky (Jesse Eisenberg) följa med introverta sensationsförfattaren David Foster Wallace (Jason Segel), efter att han släppt sin mest kända bok "Infinite Jest", 1996. Han är inte helt lätt att ha att göra med, och att få till strukturerade intervjuer går inte direkt. De åker mellan olika städer för signeringar och filmen håller rakt igenom en rätt lågmäld ton, det handlar inte om många stora dramatiska scener. Det är en dialogdriven film som bärs upp av ett riktigt bra manus, precis regi och två perfekta huvudrollsinnehavare. Eisenberg gör en av sina bättre roller, även om karaktären liknar mycket han gjort tidigare. Men det är Segel som är stjärnan här, han är fullkomligt briljnat som den enigmaitiske och komplexa Foster Wallace, och jag hade inte sagt emot om han fått en Oscarsnominering förra året. Det hela flyter på och blandar humor med drama, lättsammare snack med djupare insikter. Det är fascinerande och intressant att följa de båda karaktärerna utvecklas tillsammans, och dynamiken dem emellan är vad som håller filmen vid liv. En riktigt bra film helt enkelt. 

 

 

Med Once 2007 slog irländska John Carney igenom stort, hans lilla kärleksmusikal var en riktigt pärla och belönades med en Oscar för bästa låt. Med Begin Again (Sånger från Manhattan) blev han mer konventionell, och vi fick där se stjärnor i rollerna, men det var fortfarande bra. I Sing Street är han tillbaka på hemmaplan, och i 80-talets Irland återskapar han vad som kan ha skett bland många unga i landet, när band som U2 bildades. Det är lika mycket en coming-of-age-historia som kretsar kring Conor, vars familjs ekonomiska situation tvingar honom att byta skola till den mer strikta katolska skolan. Det är ingen banbrytande handling som läggs framför oss, han blir kär, startar ett band, det går upp och ner, klassiska grepp används för att utveckla historien, men den gör det med en sån charm att småsaker som man kan störa sig på lätt viftas bort. Utöver en kärlekshistoria är det en fin berättelse om en ung kille som vill vara den han vill vara, och inte den skolans stränga rektor säger åt honom att vara (ergo inget smink för tusan). Höjdpunkten är musiken, och soundtracket är fantastiskt. Speciellt de låtarna som skrivits "åt bandet" i filmen är riktiga pärlor, "Drive It Like You Stole" it är för mig en given Oscarsnominering (trots stenhård konkurrens), och låter som "To Find You" och "Up" är även de starka, och inte minst viktiga för filmens utveckling. De unga skådespelarna gör det alla bra, men bäst är Jack Reynor som den äldre brorsan som aldrig vågade leva ut sina musikerdrömmar. Årets charmigaste film, kombinationen av irländsk brytning och 80-talsnostalgi är svårslagen. 

 

 

Utan att förringa Alexandre Lehmans regi är det här först och främst en Mark Duplass-film. Han har skrivit manuset och har tillsammans med sin bror Jay också producerat filmen. De båda är några amerikansk independent-films främsta förkämpar, och står bakom många intressanta projekt. Mark spelar också huvudrollen som Jim, som när han är tillbaka i sin gamla hemstad efter sin mors bortgång träffar Amanda, hans gamla hig-school-sweetheart. I rollen som Amanda ser vi Sarah Paulson, som är den som skiner allra starkast i filmen. Efter att ha kommit över den stela ”Hej, hur är det med dig nuförtiden?”-tröskeln spenderar de dagen med att reflektera över deras gemensamma förflutna, vilka personer de än gång var och vilka de nu har blivit. Det är en liten film på alla sätt och vis, de är de enda skådespelarna som är med och filmen har ett närgånget och enkelt, men vackert, foto. Det är härligt, finstämt, ibland lite jobbigt, men ofta roligt. En liten pärla värd att kolla upp, som dessutom finns på Netflix. 

 

 

Årets feel-good-indie måste nog ändå vara denna, en underbar dramakomedi som lika väl kan röra en till tårar som till skratt. Viggo Mortensen gör kanske sitt livs roll som Ben, som tillsammans med sin fru uppfostrat sina sex barn i vildmarken, långt bort från kapitalismens farliga inflytande. Han vill att deras barn ska lära sig det verkligt viktiga här i livet, och kunna överleva på egen hand. När barnens mamma går bort bryts utopin och baksiorna av deras liv börjar komma fram. Det är en film om föräldraskap, om att växa upp, om rätt coh fel och vikten av kunskap såväl som livserfarenheter. Det är en på många vis uppflyftande film med en mer allvarlig underton, där vi ifrågasätter om vi lever på rätt sätt, och vilket sätt som faktiskt är rätt, för alla. Som sagt är Mortensen fantastisk, han bör och ser även ut att kunna Oscarsnomineras för rollen, men också alla barnen imponerar stort. I rollerna som mormor och morfar som vill att barnen ska växa upp som vanligt folk skiner även Frank Langella och Ann Dowd, som bara vill det bästa för sina barnbarn, även om de kan framstå som fienden. Det är en imponerande regidebut från Silicon Valley-skådisen Matt Ross, som också skrivit det välbalanserade manuset. 

 

Imorgon börjar det närma sig slutet, och jag vet ännu inte riktigt vilka filmer jag ska peta från topp 10, så hög kvalitet håller filmerna, stay tuned!