Vad blir det för film?

När Quentin Tarantino släpper en ny film är det alltid en stor grej, han är en av de största och bästa inom branschen. Men denna gång är det ännu lite mer speciellt, då The Hateful Eight släpps och visas (på få utvalda biografer i världen) i Ultra Panavision 70mm, som några kan ha noterat, om inte annat på min instagram. Men jag misstänker att de flesta inte förstår vad det betyder och varför det är så stort, jag tänkte därför försöka sammanfatta och förklara det hela så enkelt jag kan, för att sedan skriva om filmen i sig, i fyra steg!

 

 

Första steget i att beskriva detta bör nog tas från grunden, i hur man filmar och visar film. När de flesta tänker på biografer och de maskinister som jobbar där så ser de nog de klassiska stora filmrullarna som klipps och byts, det är den romantiserade bilden av yrket, som idag mer eller mindre är utdött. Idag ligger alla filmer på hårddiskar som laddas in och styrs från en dator. De spelas in med digitala kameror och gör det hela betydligt enklare. Förr i tiden spelades filmer in analogt (eller "på film", därav namnet), vilka är de stora filmrullarna, dessa rullar sätts på en projektor och snurrar och projicerar bilderna. Till The Hateful Eight finns 10 stycken rullar (eller akter som de kallas) som måste bytas, och man kör på två projektorer åt gången, detta var maskinistens jobb. Film kan spelas in i olika format, eller storlekar, från 8mm, 16mm, 35mm och upp till 65mm. 35mm har historiskt varit vanligast, och många filmer spelas fortfarande in på det viset (att spela in analogt är ännu inte utdött). Skillnaden den här gången är att filmen faktiskt projiceras i film, vilket ger det den rättvisa den förtjänar. The Hateful Eight är inspelad i 65mm, men i projiceringen breddas den med fem milimeter, ergo 70mm. Som sagt håller digitalt filmskapande på att ta över, och det finns många fördelar med detta, det är smidigare och det går att experimentera mer med långa tagningar på ett hel annat sätt (som en av förra årets filmer, Victoria, som spelades in i en tagning, något som bara hade gått digitalt. Men det finns ett antal filmskapare som fortfarande kämpar för att film ska fortleva, bl.a. Tarantino, Christopher Nolan, J.J. Abrams och Paul Thomas Anderson gör sina filmer på film, där de två förstnämnda verkligen tar kampen mot digitalt filmande. Varför kanske ni undrar, för är det ens någon skillnad? Det finns självklart jättemånga tekniska skillnader som jag varken förstår eller känner behovet av att förklara, till mångt och mycket handlar det om känsla. Och det handlar om att bevara den känslan som fanns inom industrin under dess glansdagar (som många anser var för ett bra tag sen), när ett biobesök var mer av en händelse. Sedan ger film en annan charm till bilden, en naturligare upplevelse som känns mer äkta (något jag helt ärligt förmodligen inte skulle märka om jag inte kände till det på förhand). Jag ska vara uppriktig och säga att jag inte vet exakt varför man bör fortsätta spela in på film, jag har inte de tekniska kunskaperna som krävs, men jag är ändå för det (inte minst med tanke på dess förespråkare). För jag förstår tanken att bevara det magiska inom film, det romantiska i det hela som med dagens massproduktion och blockbusters lite håller på att dö ut. Och det är just därför det är så stort att The Hateful Eight visas i 70mm, vilket jag nu ska gå in på mer.

 

 

Ni kanske reagerade på ordet "roadshow" i titeln, den tillhör inte filmens titel utan är en typ av filmvisning som Tarantino har återväckt från de döda. Förr i tiden var förvisso biobesöken billigare, men de ansågs även vara en större händelse än det är idag. Idag vänder sig folk hellre till illegal nedladdning och streaming, för hur bekvämt är det inte att stanna hemma och slippa betala för att se film? Men det är en debatt jag inte ska gå in på nu, och hur det sakta men säkert förstör för film (och bidrar till de höga biljettpriserna). Men på den tiden (det dog ut under tidigt 70-tal) fanns det tillfällen då ett biobesök var en helkväll. I Amerikas största städer och på de största och mest anrika biograferna visades de största filmerna. En roadshow var nästan som en galapremiär, folk var iklädda sina finaste kläder och det var en afton att minnas. Alla tilldelades ett program, vid filmens start spelades en ouvertyr för att folk skulle kunna samla sig innan filmen och efter drygt halva filmen kom en paus så att folk kunde lätta på blåsan och fylla på glaset. Under ouvertyren visas en bild (med titeln på filmen) upp och en version av ledmotivet spelas, pausen ackompanjerades även den av musik. Och det är precis så här Tarantino har sammanställt sina 70mm-visningar, och det var så jag fick uppleva den (även om det inte var någon klädkod direkt). För när Tarantino upptäckte och insåg att han kunde göra filmen i det format den är gjord i (mer om det snart), ville han självklart realisera det. Men problemet var bara att det knappt fanns någon utrustning kvar i USA (eller världen) som kunde projicera 70mm på en modern biograf, eller maskinister som kunde hantera det. Så över hela landet letade de fram delar av utrustning som gömts undan eller glömts bort, och stora delar var tvunget att rekonstrueras på nytt, för att kunna visa filmen på 100 biografer runt om i USA. Jag trodde aldrig att detta skulle bli en möjlighet i Sverige, men SF tillsammans med distributören Scanbox har sedan nyheten om att Tarantino skulle göra så här kämpat för att kunna visa den, och byggde om projektorn på Rigoletto och beställde in nya linser från USA för att klara av det. Och visst, IMAX i all ära, det här är det största som hänt på en svensk biograf, och det är otroligt att de lyckats (och faktiskt gjort det) göra det för oss filmälskare, så tack! Och all heder åt maskinisten Mats som inte jobbat som det sedan Indiana Jones kom, som var den enda i Sverige som kunde hantera det jobb som krävs för att projicera 70 mm. Även om han vid ett tillfälle var lite sen med att byta rulle och det blev svart! Vilket jag bara tyckte gjorde upplevelsen än mer charmig! Det kändes verkligen som en stor händelse när SF:s programansvarige presenterade allt detta inför filmen, och ett biobesök har aldrig känts så viktigt eller så värt (utöver detta var det dessutom Europapremiär av filmen!). 

 

 

Så vad är speciellt med just detta format? För att ge lite perspektiv är det den enbart 11:e(!) filmen i historien som visas i det, och den första filmen på femtio år. Skillnaden i olika analoga format är just storleken, och det här är det största möjliga. De flesta analoga filmerna spelas in i 35mm, och denna visas i 70mm, det är dubbelt så stort, och det är precis vad det också - faktiskt - är. Den visar en dubbelt så stor bild och har ett omfång utan konkurrens, vilket ger oss kanske de vackraste landskapsbilderna en film visat upp. Och fördelen med analog film är att den helt enkelt har en bättre och skarpare bildkvalitet. Bilden får i detta format mer utrymme att visa upp all sin glans, vilket gör den så mycket tydligare. Och detta gör också att färgåtergivningen blir än mer livlig och magnifik. Det här ÄR det mest exklusiva format en film kan spelas in och visas i, och är något som bör upplevas. Man kanske inte själv upptäcker skillnaden i bildkvalitet eller lägger fokus på det omfång filmen får, men jag tror att man upplever filmen bättre, utan att veta varför (men det är bara nördiga lilla jag som säger så, utan att ha sett den digitala versionen). Filmen är dessutom 6 minuter längre i denna version, och den här videon inleder visningen, och förklarar allt det jag försökt förklara på ett mycket mer underhållande och övertygande sätt, även om jag tycker ni ska ta er till Rigoletto och se den där istället! Rigoletto 1 är Sverige största salong med över 700 platser, och är helt fantastisk, och det var rätt bekvämt att sitta på VIP-balkongen, med sköna skinnfåtöljer, grandiost benutrymme och en bar! Tänkte att det var värt att lyxa till det lite extra den här gången! 

 

Just det, det var en film som visades också! Tarantino gör inte dåliga filmer, så är det bara. Den här är helt klart annorlunda, och inte särskilt lik hans senaste filmer (förvänta er inte en ny Django bara för att det är western). Mest av allt liknar den Reservoir Dogs, och den kanske inte är något för den känslige. Det är en vattendelare som inte bara delar kritiker men även publiken, och den är helt enkelt inte för alla. Det är ett kammardrama mer än något annat, till stor del bestående av ett antal karaktärer i ett hus, som pratar. John "The Hangman" Ruth (Kurt Russel) som tillsammans med sin kusk O.B. (James Parks) tranporterar den efterlysta Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh) till Red Rock, där hon ska hängas och han få betalt för det. Men en snöstorm hindrar fortsatt resande och de tvingas stanna vid Minnies Haperdashery, en stuga i Wyomings vildmark. På vägen plockar de upp prisjägaren Major Marquis Warren (Samuel L. Jackson) och Red Rocks nye sheriff Chris Mannix (Walton Goggins), efter mycket om och men. Väl i stugan möter de en udda skara män som också skyddar sig från stormen. Sydstatsgeneralen Sandy Smithers (Bruce Dern), den mystiske Joe Gage (Michael Madsen), den brittiske bödeln Oswlado Mobray (Tim Roth) och Bob (Demián Bichir), som sköter stället medan ägarna är på besök hos föräldrar. Och nu är de alla fast i stomen tillsammans, och ingen litar på den andre, och John Ruth är säker på att någon är där för att frita Daisy. Sakta men säkert börjar de känna på varandra, luska reda på info om den andre och utmana dem att avslöja sig själva. De inre spänningarna svällar över, och spänningar från inbördeskriget vilar fortfarande mellan Nord- och Sydstatare, och vita och svarta. Tempot är inte högt, men uppbyggnaden är essentiell för crescendot, och det är i slutändan värt det. Ingen kan skriva dialog som Quentin Tarantino, eller skapa intressanta karaktärer. För det är där filmens kärna ligger, i hur karaktärerna utvecklas och förhåller sig till varandra, genom konstant dialog. Och det hjälper att den innehåller skådespelare av klass, som kan bidra till att skapa dessa unika individer, och leverera den dialog Tarantino matar dem med. Jackson är den som sticker ut allra mest (han höjer sig verkligen i Tarantinos filmer, och man ser hur han njuter av att få tala hans ord, en monolog i mitten av filmen går till historien), tillsammans med Jason Leigh, men alla gör det strålande. Jason Leigh kan nog räkna med en Oscarsnominering, även om Jackson tyvärr lär få det tuffare.

 

Men sedan finns andra viktiga komponenter, inte minst han som filmade allt det jag tidigare skrev om, Robert Richardson. Och det är (som jag också skrivit), vackert. Omfånget gör sig såklart allra bäst i landskapsbilderna, men utnyttjas även väl i huset, där större delen av filmen utspelar sig. Bredden gör att man kan utnyttja avstånd mellan karaktärer för att skapa en spänning, och få med fler karaktärer (såväl i fokus som bakgrund) utan att de verkar inklämda på ett onaturligt vis. Det hela får en klassisk känsla, något som även Tarantino skapar med sin regi. Oscarsnomineringen är given för fotot samt manuset. Det gäller även den legendariske kompositören Ennio Morricone (som skapade de klassiska musikstyckena till de största western-filmerna), som för första gången på länge gjort musiken till en ny film. Och det liknar inget annat, och bidrar till en stämning och känsla av olustighet som filmen så mycket bygger på. Det ger en ny nivå av storhet till filmen som gör enormt mycket för känslan, och som jag är säker på gör sig allra bäst i en biosalong med högt ljud (det, tillsammans med egentligen allt jag skrivit här, är anledningen till att ni inte ska ladda ner den här filmen, utan uppleva den i en biosalong, vare sig det är i 70mm eller digitalt). Filmen är inte Tarantinos bästa, men är en fascinerande och extremt välgjord film, och med lite tålamod kommer ni att få avkastning! Och självklart, kan ni ta er till Stockholm och lägga ut lite extra för biljetten, upplev den i "Glorious Utlra Panavision 70mm", och ta del av en unik upplevelse. En upplevelse som med klarhet får 5 av 5 analoga filmrullar, och filmen får 4 av 5 revolvrar.