Vad blir det för film?

Idag (9/2) får filmen The Disaster Artist premiär i Sverige, baserad på boken med samma namn skriven av Greg Sestero och Tom Bissell. Boken beskriver Sesteros vänskap med den mystiske och potentiella vampyren Tommy Wiseau. Tillsammans spelade de in den nu kultförklarade skräpfilmen The Room, som finansierades, producerades, skrevs och regisserades av Wiseau, som även spelade huvudrollen. Den brukar anses vara tidernas bästa sämsta film, eller "The Citizen Kane of bad movies", och det av en god anledning. För er som inte kan historien om filmen tänkte jag nu lägga grunden för er.

 

Sestero var en aspirerande skådespelare San Francisco i slutet av 90-talet som en dag stötte på en underlig figur på en scenskola. Mannen hade långt svart hår, skarpa drag och var minst tjugo år äldre än han själv var, även om hans ålder ännu inte kunnat bekräftas. Det var självklart Tommy Wiseau, som lämnade ett avtryck hos Greg som imponerades av hur han verkligen vågade ge allt på scen, trots sin ringa talang. En vänskap formades genom Gregs fascination över Tommy, som inte avslöjade mycket om sig själv, men ändå hade väldigt mycket att säga, mytoman som han är. Än idag vet inte Greg riktigt hur gammal Tommy är, var han kommer ifrån och knappt hur han blivit så rik. Han har berättat alternativa historier som inte riktigt hänger ihop, men där vissa verkar mer troliga och ärliga. Men på ett eller annat vis har han tagit sig från Östeuropa via Frankrike och New Orleans till Kalifornien, alltid älskat film och drömt om att bli som sin idol James Dean. Exakt hur han blivit rik är oklart men han har ett företag och äger fastigheter, som gjort hans fickor djupa. Men mycket av fascinationen över Tommy Wiseau är just mystiken som omgärdar hans liv. 

 

Sestero lyckades få en agent och några mindre film-jobb, och fick flytta in i Tommys extra-lägenhet i Los Angeles, och nu följer några år där deras vänskap blir smått destruktiv, där Tommy blir allt mer avundsjuk på Gregs relativa framgång, och Greg allt mer frustrerad över Tommys underliga beteende. En vacker dag tröttnar Tommy på att ingen vill anställa honom, han får en snilleblixt och skriver manuset till The Room. Om ingen vill ha honom får han göra det själv, det skulle bli "a big Hollywood-movie" som skulle vinna Oscars. Greg inser att filmen aldrig kan bli bra, men går med på att vara "line producer", en högst diffus roll som han tänker inte betyder så mycket. Efter att Tommy också mutat honom med en bil går han dock med på att spela rollen som "Mark".  En mardrömslik inspelningsprocess börjar där skådespelare sparkas och hoppar av, där även fotografen byts ut ett flertal gånger och där alla börjar djupt ogilla Tommy. Det visade sig att han föga förvånande inte kunde regissera, inte kunde skriva manus eller skådespela, men heller inte kunde ta kritik eller råd från andra.

 

Jag misstänker att The Disaster Artist kommer att visa många av de otroliga händelser som ägde rum under inspelningen, om inte annat kan jag varmt rekommendera boken. Filmens budget ligger på hisnande 6 miljoner dollar, vilket självklart känns orimligt när man ser den. Mycket berodde på att inspelningen drog ut på tiden i och med att Tommy hade svårt att komma ihåg sina repliker och blev besatt av att spela om scener som krävde ombyggnationer av scenografi, samt att alla inblandade skulle vara på plats varje dag ifall han fick för sig att slänga in någon karaktär i nya scener. Sedan var han så pass okonventionell att han köpte all kamerautrustning (normalt sett hyrs utrustningen) och ville bli först i världen med att spela in både digitalt och analogt. Noterbart är dock att ljudupptagningen var så dålig - och Tommys artikulation så bristfällig - att många repliker var tvungna att spelas in i efterhand och synkas med bilden, något som gjorts med enorm slöhet, vilket leder till en känsla av att filmen är dubbad. Men inte minst så hyrde han en bio att visa filmen på länge, trots de få besökarna. Det bästa är dock att han satte upp en reklamtavla i LA som han hyrde i 5 år(!!!), för 5000 dollar i månaden. På den skrev han också upp sitt personliga nummer som han svarade i om man ringde. Som sagt, han är rik. 

 

Filmen då? Den är per definition urusel. Det är också en av de mest fantastiska filmupplevelser ni kan tänka er. Alla aspekter av filmen är sämre än ni kan tänka er, men det når den extrema nivån att det blir löjligt underhållande. Dessutom blir det bättre för varje gång, eller roligare kanske jag borde säga, för den är fortfarande lika dålig. Filmen handlar om Johnny, en framgångsrik bankman som bor med sin fästmö Lisa, som dock börjar bli allt mer intresserad av Mark, Johnnys bästa vän (och då menar jag verkligen bästa vän, det befästs om och om igen av det magiska manuset). Johnny är mer eller mindre Guds gåva till mänskligheten, inte minst om man frågar Lisas mamma, som påpekar att äktenskap trots allt inte handlar om kärlek, utan om att mannen ska ta hand om kvinnan, något Johnny kan göra gott och väl. Kvinnosynen är under all kritik, och Lisa kommer inte undan lättvindigt. Granne med det lyckliga paret är Denny, Johnnys föräldralösa skyddsling, som konstant springer in och ut ur lägenheten. Sedan dyker det upp ett antal karaktärer som kommer göra er otroligt förvirrade. Filmen är förmodligen mer personlig än Tommy skulle kunna erkänna, där inte minst hans avundsjuka mot Greg kommer fram tydligt. Vid ett par tillfällen kommer irritationen fram när låtsasbråk blir mer seriösa, och kameran fångar det. Det finns otaliga små detaljer som Greg skriver om i sin bok som är roliga att försöka hitta, som vid vilka tillfällen Tommy hade tagit lite många piller av olika slag och sluddrar mer än vanligt, när kameran tappar fokus och när Tommy i de flera fantastiskt obehagliga sexscenerna verkar ha sex med Lisas navel. Tommy var även noga med att det var viktigt att hans rumpa skulle synas, för att sälja fler biljetter.

 

I höstas hade jag turen att få se filmen på bio, med besök av Greg Sestero själv som svarade på lite frågor och signerade lite böcker. Sedan filmen kom har den som sagt blivit en kultfilm och visas då och då på biografer världen runt, och det var en upplevelse kan jag säga. Den roligaste traditionen (utöver att säga hej till Denny varje gång han dyker upp och dylika saker) är att kasta plastskedar mot duken (var beredda om ni ser The Disaster Artist att det kan hända). Bakgrunden är att under inspelningen ansågs rummet som filmen utspelar sig i vara för o-hemtrevligt, så någon fick uppdraget att gå och köpa ramar som de skulle sätta bilder i. Grejen är bara att Tommy aldrig brydde sig om att sätta i några bilder, utan det vi ser är inramade bilder på skedar, vilket har lett till att man varje gång de är i bild kastar plastskedar mot duken. 

 

Filmen går inte att få tag på legalt i Sverige, men jag uppmanar er trots det att se filmen, så får jag se mellan fingrarna den här gången. Bli inte skrämda av hur dålig den är, det är värt det i längden. Läs gärna boken och se om filmen flera gånger, för upplevelsen blir som sagt bara bättre med tiden. Det är självklart både absurt och underbart att Wiseaus film nu äntligen - på sätt och vis - blivit en Hollywood-film, som dessutom är nominerad till en Oscar för bästa manus baserat på förlaga, och som gav James Franco en Golden Globe för bästa manliga huvudroll i en komedi/musikal, vilket i sin tur ledde till att Tommy själv fick gå upp på scenen, och drömmen blev verklighet. Säga vad man säga vill om Franco nu, men ingen annan hade kunnat göra den här filmen, då Franco på många vis är den lyckade versionen av Wiseau, och spelade inte bara huvudrollen, utan han regisserade oc producerade filmen också. Dessutom ska han i rollen som regissör agerat som Wiseau. Angående det där med att jag beskrev Wiseau som "potentiell vampyr" är helt enkelt för att han själv säger att han kanske är det, och mycket tyder på att det kan vara sant.