Black Panther: en filmhistorisk milstolpe

Nyngo'o, Boseman & Wright
 
Vi upplever just nu historia på biograferna i och med den banbrytande succén som Black Panther står för just nu. Den hade skrivit historia även utan enorma biljettintäkter. Låt oss ta det från början. 
 
Bortsett från Wesley Snipes två Blade-filmer från 90-talet har filmer med svarta superhjältar lyst med sin frånvaro på biodukarna. Tankegångarna i Hollywood har varit att svart film inte säljer till en bred publik, men ett flertal succéer under senare år har visat att det är en utdöd myt. Det var därför ett efterlängtat beslut när Marvel valde att introducera karaktären Black PantherCaptain America: Civil War för två år sedan, för att sedan påbörja arbetet med en stand-alonefilm med Chadwick Boseman i huvudrollen. När de sedan anlitade Ryan Coogler som regissör höjdes förväntningarna rejält. Inte bara var det självklart ett måste att ge en svart regissör ansvaret för denna film, på samma vis som det var avgörande för Wonder Womans framgång att Patty Jenkins satt i registolen. Det är sällan svarta regissörer har fått chansen att regissera en film av den här kalibern (F. Gary Grays The Fate and the Furious kommer närmast), vilket var första steget i rätt riktning. Men främst för att Coogler är en av filmvärldens mest lovande unga regissörer, efter urstarka Fruitvale Station och fantastiska Creed. Nu har han som 31-åring skapat sin tredje fullträff, alla i helt olika genrer och på olika nivåer. Nästa steg var dels att ge honom fullt förtroende, något som Marvel blivit bättre på, och sedan anställa en magnifik skådespelarensemble. Utöver Boseman ser vi Michael B. Jordan (som haft huvudrollen i Cooglers tidigare filmer), Lupita Nyong'o (Oscarsvinnare för 12 Years a Slave), Danai GuriraAngela Bassett, Daniel Kaluuya (just nu Oscarsnominerad för Get Out), Forest Whitaker, Martin Freeman, Andy Serkis, Sterling K. Brown m.fl.
 
Chadwick Boseman 
 
I USA finns det diverse företag som predicerar hur bra öppningshelg större filmer kommer ha på biograferna, en viktig måttstock för filmens stundande succé. Vad som räknas med är bland annat vilken typ av trafik trailers får när de kommer, hur många visningar de får, hur snacket går på sociala medier, och så småningom även hur mycket förhandsköp som görs. Efter många år och jämförelser brukar de ha bra koll. När de första rapporterna kom sa de drygt 100 miljoner dollar (jmfr: Iron Man=98 milj., Guardians of the Galaxy=94, Wonder Woman=103, Spider-Man=114). Vad som följt inför dess premiär är något jag inte upplevt under mina år av intresse för film, och en minst sagt fascinerande upplevelse. För varje ny rapport som kom höjdes estimaten allt mer, två veckor innan premiären låg den nya siffran på 125 miljoner dollar (jmfr: Thor Ragnarok=122, Iron Man 2=128, Deadpool=132). Fyra dagar innan premiären låg estimatet på 165 miljoner dollar för fyradagarshelgen som det var i USA i och med President's Day i måndags (jmfr: Batman v. Superman=166, Iron Man 3=174). När helgen väl var över kunde vi konstatera att filmen drog in 242 miljoner dollar under de fyra första dagarna, den nästa största öppningen någonsin efter The Force Awakens. De tre första dagarna drog in 201 miljoner dollar, vilket placerar den på en 5:e plats (i USA ska vi säga). De fyra första dagarna drog in mer än Justice League gjorde under hela sin speltid i USA, och måndagsintäkterna var tidernas största. Filmen fick dessutom otroligt höga betyg för att vara en superhjältefilm, hos Metacritic rankar den högre än 5 av de 9 filmer som är nominerade för bästa film på årets Oscarsgala. Bland de amerikanska biobesökarna fick den ett CinemaScore på A+, vilket är rätt bra som ni kan förstå (även The Avengers fick detta betyg). Även den andra helgen just nu ser ut att gå starkt med en av de främsta andrahelgerna någonsin också. Men filmen då?
 
Michael B. Jordan & Daniel Kaluuya
 
Filmen är en kombination av de superhjältefilmer från Marvel som vi lärt känna och James Bond kan man säga. Lika mycket superhjälteaction som spionthriller stundtals. Efter Civil War återvänder T'Challa (Chadwick Boseman) till sitt fiktionella hemland Wakanda, som ligger gömt från omvärlden i centrala Afrika. Vi får veta landets ursprung och hemligheter, och varför det måste hållas hemligt hur framstående de faktiskt är. T'Challa måste nu axla den tunga mantel som hans högt ärade far har lämnat efter sig, och bli kung över ett land där allt fler börjar känna att det är dags att visa sig för världen. Inte minst pressar hans gamla kärlek Nakia (Lupita Nyongo'o) honom att hjälpa sin omvärld, med den överlägsna teknik de besitter finns det många kriser som de skulle kunna lösa. En annan som vill se Wakanda ändra sin politik är Eric Killmonger (Michael B. Jordan), en amerikansk ung man med ursprung i Wakanda, som vill se sitt lands resurser användas till att hjälpa deras svarta bröder och systrar att stå upp mot de förtryckande makthavarna världen runt, de före detta kolonisatörerna och slavhandlarna. Vad som gör filmen så pass bra är till mångt och mycket för att den grundas i dessa problem och motsättningar som är hämtade från verkligheten, och inte från yttre rymden. Det som gör Jordans skurk Killmonger till en så effektiv skurk (utöver hans skådespel) är det faktum att vi kan förstå och köpa hans argument, även om vi kan ifrågsätta hans metoder. Detta tillsammans med att Marvel gett Ryan Coogler tillräckligt stor frihet att göra "sin" film är vad som skiljer den från de flesta superhjältefilmer idag (en positiv trend som vi såg redan förra året inom genren). Dessutom känns den rätt frånkopplad från det övriga Marvel-universumet sånär som på Martin Freemans karaktär, vilket gör att filmen fungerar bra på egna ben, även det uppfriskande. Story-mässigt håller den alltså gott och väl. 
 
Letitia Wright
 
Men det som främst lyfter filmen är dess karaktärer. Killmongers styrka har jag redan talat om, och det gör honom till en av de allra främsta Marvel-skurkarna hittills (vilket inte är jättesvårt, egentligen bara Loki som utmanar). T'Challa/Black Panther själv skiljer sig även han från många av de andra hjältarna, inte minst för att han inte är lika självgod och dryg som många kan vara, och som den här artikeln skriver om lider han inte av toxic masculinity. För filmens verkligt starka karaktärer finner vi i de kvinnor som omgärdar honom, och som gör det till Marvels klart mest feministiska film (som också utmanar Wonder Woman inom genren). Jag nämnde Nakia, lika mycket slug spion som godhjärtad diplomat, som när det krävs är en lika stark krigare som vilken annan. Den kanske bästa och viktigaste karaktären är dock Shuri, vars skådespelare Letitia Wright är filmens stora genombrott, och ett namn att minnas. Hon är yngre syster till T'Challa, och smartast i landet, ansvarig för dess teknikutveckling och forskningsenhet. Hon är Q för de som kan sin James Bond, fast mycket bättre. Hon är även filmens komiska relief på ett briljant vis, och även hon har inga problem att använda hårdhandskarna när det krävs. Sedan har vi Okoye (Danai Gurira), general över T'Challas helkvinnliga vaktstyrka och militär. Hon är per definition badass. Kvinnorna i landet är inte lägre stående än männen, de får ta samma plats och visar lika mycket styrka, en balans till och med Wonder Woman hade svårt att hitta i delar av sin film. Med tanke på hur inspirerad och upprymd jag blev av dessa skildringar kan jag bara föreställa mig vad de kommer att betyda för unga svarta flickor och pojkar, som inte kunnat känna igen sig på samma vis i de hjältar de ser på vita duken. Bara det lilla stora faktumet lyfter filmen än mer. 
 
Danai Gurira
 
Filmen är riktigt snygg dessutom, fotad av Rachel Morrison, som i år blev första kvinna att någonsin Oscarsnomineras för bästa foto för Mudbound. Specialeffekterna är väl det som ibland kan vara filmens lilla svaghet, men underbar scenografi och världsbyggande utjämnar det. Det kanske mest imponerade är dock de magiskt snygga kostymerna, som redan nu är en tidig favorit inför nästa års Oscarsgala. Till skillnad från många Marvel-filmer (bortsett från Ragnarök) har den ett riktigt bra score (Guardians of the Galaxy har ett soundtrack, innan ni reagerar), med toner som blandar hip hop med afrikansk musik, skriven av svenska Ludwig Göransson
 
Det här är en film för historieböckerna, det kan jag lova, det är en milstolpe som lämnar höga svallvågor av förändring efter sig. Jag förstår om ni är trötta på superhjältar och platta blockbusters, men ska ni se en storfilm i år så är det garanterat denna! Vill ni se mer av Ryan Cooglers filmer kan jag inte nog rekommendera Fruitvale Station igen, en av de starkaste filmupplevelserna jag haft på senare år. 
 
 

Kommentarer:

1 Lina - en förvirrad filmnörd:

Letitia Wright gjorde typ hela filmen i min mening. Älskade verkligen henne och hennes karaktär.

Kommentera här: