Vad blir det för film?

När jag skrev om september som biomånad byggde jag upp den rätt rejält, jag hade höga förväntningar på många filmer. Nu när större delen av månaden har gått, hur levde filmerna upp till förväntningarna? Gemensamt för många är att allt för få besökare har gått för att se dem, till förmån för de stora Hollywood-filmerna...

 

The Big Sick 

Den som kanske motsvarade precis det jag önskade allra mest var den romantiska komedin The Big Sick. Kort och gott är det den härligaste filmen jag sett i år, och den roligaste utöver det. Kumail Nanjiani och Emily V. Gordon skrev ett manus om hur de träffades och det gick rakt in i hjärtat på en. Filmen har en rätt klassisk romcom-feeling, berättarmässigt chockerar den inte så mycket. Men utförandet är så bra det kan bli, det känns rakt igenom så uppriktigt och ärligt, och det levereras så bra av hela skådespelarensemblen, men Nanjiani, Zoe Kazan, Holly Hunter och Ray Romano. Den träffar otroligt rätt i tiden utan att tvinga på någon tyngd av relevans, samtidigt som det är en tidlös historia om kärlek och allt det jobbiga som kan höra till. Behöver ni en dejtfilm, något att skratta/gråta åt med er bästa vän, något att se med föräldrarna, en film att lyfta upp er när ni känner er nere, det här är filmen för er alla. Kan mycket väl dyka upp på Oscarsgalan i vår, främst är Hunter och manuset utmanare, men en nominering för bästa film är inte omöjlig, alla älskar den. 

  

Strax kommer jag skriva om De bedragna, en film jag uppskattade men hade hoppats få ut mer av. Vad jag saknade i den, fann jag i utsökt utmanande Lady M. Baserad på en rysk bok som inspirerades av Shakespeares Lady Macbeth tar filmen form i 1800-talets England, där den unga Katherine (Florence Pugh) blir bortgift (läs. såld) till en godsherres son, i hopp om barnbarn. William Oldroyd imponerar enormt i sin regidebut, där han med hjälp av briljant foto av Ari Wegner och en påtryckande tystnad skapar stämning som kryper in under skinnet på en, där vi verkligen får uppleva Katherines enslighet i det kalla huset där hon hålls instängd. Men hon vill mer, hon vill leva, och gör det också när maken och svärfar reser bort, med stallpojken Sebastian. Med viljan att få leva tillsammans faller hon sakta ner i ett djupt moraliskt förfall, och tonen på filmen blir allt mörkare. Det är uppfriskande att få se en kvinnlig karaktär genomgå den resan, en roll som oftast är reserverad för män. I allt mörker finns det en förvånansvärt bitsk humor som bryter av stämningen på ett snyggt vis, det är en fin balansgång Alice Birch funnit i sitt manus. En av årets höjdpunker som höjs av ett genombrott av guds nåde i huvudrollsinnehavaren Florence Pugh, kom ihåg hennes namn. 

 

Att Good Time inte skulle få publiken att flockas till biograferna runtom i landet visste jag på förhand, men det är fortfarande synd att den fick så pass kort tid att bevisa sin storhet. Bröderna Benny och Josh Safdie slog igenom med snyggt skitiga Heaven Knows What för ett par år sedan, en film som visade att det fanns potential till riktigt bra kommande filmer. När Good Time hade premiär i Cannes huvudtävlan i våras var genombrottet komplett, och inte bara för dem, utan även för Robert Pattinson. I flera år har han försökt skaka av sig Twilight med smutsigare roller, och här visar han upp sin verkliga storhet med en av årets främsta prestationer. Pulsen är hög när han och hans bror ska råna en bank, flykten går fel och brodern hamnar i fängelse. Under ett galet dygn måste han försöka fixa pengar till borgen. Med ett magnifikt elektroniskt score följer vi med honom längs New Yorks gator, i desperation om att lösa ut sin bror, på grund av såväl kärlek som skuld. Vi är mitt i alltet, vi får ingen överflödig exposition, det vi lär oss om hans moraliskt tvivelaktiga karaktär får vi veta genom hans agerande. Det är ursnyggt fotat och underbart välspelat. En av årets pärlor ni så småningom får söka upp!

 

Otroligt mycket kan sägas om Darren Aronofskys allegoriska mother!, vare sig du älskar eller hatar den. För det är antingen eller verkar det som, varken kritiker eller publik är eniga vad de egentligen tycker om den. För mig har den växt på mig allt mer dagarna efter jag såg den, även om jag köper att folk inte gillar den. Filmen skildrar ett par som bor i ett stort och ensligt hus, han är en hyllad författare med skrivkramp och hon den förstående frun som renoverar huset efter att det brunnit. Så en dag kommer en främling och knackar på dörren, mannen välkomnar honom och så börjas det. En påfrestande resa som långsamt bygger upp till en häpnadsväckande final som du inte kan vänta dig riktigt. Utan att säga för mycket så är filmen en allegori för världens tillstånd, och inte minst för miljöförstöring, men också om religionen och dess uppkomst. Det är här det går att diskutera saker, men då kan texten bli lång, och tänker ni att ni vill se den så vill jag inte avslöja för mycket. Men ja, det är ett pretantiöst projekt drivet av Aronofskys ego, men manuset han skrev på fem dagar när han tröttnade på världen är fascinerande, och imponerande, hur han väver ihop det hela på det viset han gör. Sedan är filmen också mycket välspelad, där inte minst Jennifer Lawrence bär filmen på sina axlar i en av sina främsta prestationer, där även Javier Bardem, Ed Harris och Michelle Pfeiffer är utmärkta. Men inte minst är filmen utsökt vacker, filmad av Matthew Libatique i underbart kornigt och så snyggt 16mm-film. Om ni vågar er på en utmaning, gå och se den, men jag kan inte lova att ni gillar den (men googla vad allt betyder efteråt, det hjälper). 

 

 

Jag har redan sagt att jag hoppades på lite mer av den här, men jag gillade den fortfarande! Först och främst, även denna är sanlsöst snygg, från fotot till kostymerna, scenografin och miljöerna. Skådespeleriet är även det på topp, främst från de mer erfarna Nicole Kidman, Colin Farrell, Kirsten Dunst och den förvisso yngre Elle Fanning (som befäster sin position som främste aktör att gestalta en tonårings begynnande sexualitet), men de yngre skådespelarna gör det också mycket bra. Sofia Coppola vann bästa regi för filmen i Cannes som blott andra kvinnan någonsin, och delvis välförtjänt (t.ex. Good Time hade förtjänat det mer men). Det är främst manuset som haltar något, där intrigerna är intressanta men underutvecklade, vilket även får gälla karaktärerna i sig, och jag hade velat ha en kvart till för att få ut mer. På det stora hela bra, men inte perfekt!

 

Svenske Tarik Saleh tillsammans med Fares Fares tar sig an mordgåta i Egypten i upprinnelsen till arabiska våren med goda resultat. Filmen vann pris för bästa internationella drama i Sundance i vintras, drog storpublik i Frankrike och har hyllats i Sverige. Fares spelar en korrumperad polis (well, alla poliser är korrumperade i filmen) som genomgår en moralisk resa när ett mord på en sångare sopas under mattan. En slow-burn thriller som växer allt mer, samtidigt som allt fler detaljer tillkommer och storyn tätnar växer oroligheterna i landet inför den stundande revolutionen. En riktigt snygg svensk film med internationell touch, och Fares Fares gör sin kanske främsta roll hittills (han har kommit långt sen Kopps, om vi säger så).

 

I Sverige titulerad bara Borg, internationellt får även McEnroe vara med i titeln, en kluvenhet som tyvärr märks även i filmen. Störst fokus är på vår svenske världsstjärna, perfektionisten som är ur form inför hans femte raka Wimbledon-final, samtidigt som den unga amerikanska talangen John McEnroe är i storform. Vi får flashbacks från Borgs unga år som tennisspelare, när han upptäcktes men var alldeles för känslosam i sitt spel, något han lärde sig kontrollera. Vi får också följa McEnroe när han förbereder sig och måste stå ut med att alla frågor handlar om Borg. Det är en snyggt gjord film med intrenationell feeling, men den tappar sitt fokus alltför ofta, och hade behövt vara lite mer bestämd i vad den vill berätta. Sverrir Gudnason fortsätter imponera i huvudrollen, men bäst är ändå Shia LaBeouf som McEnroe, en närmast perfekt rollsättning. Stabilt men inget utöver det vanliga heller.

 

Okej, vi skriver väl om Det ändå. Årets stora sensation som ALLA ser på bio, så har det känts i alla fall. Är den värd det? Inte direkt kanske, men den är underhållande och jag förstår varför den blivit så stor. Det är en publikfriande film som fungerar som ett långt avsnitt av Stranger Things, men med fler logiska luckor och mindre spänning. Den bjduer på vissa jump-scares men kanske ännu fler skratt, och jag kan inte påstå att jag kände mig särskilt skrämd när jag lämnade salongen. Bill Skarsgård gör det bra i som clownen Pennywise, men får egentligen bara en riktigt bra scen att skina i, och den bränner de av direkt. Ska trots det bli spännande att se uppföljaren, och förhoppningsvis bjuder den på lite fler svar.