Vad blir det för film?

Sedan X-Men introducerade Hugh Jackman i rollen som Wolverine för världen år 2000 har han dykt upp i bärande roller i ytterligare tre X-Men-filmer och två egna filmer (samt två cameos i två till X-Men). För en karaktär som inte åldras börjar tiden ta ut sin rätt på Jackman, och därför har han i och med Logan sagt att han nu kommer lägga adamant-klorna på hyllan (sedan kan vi ju aldrig vara säkra, money talks. Och annars kanske någon annan tar över rollen bara). Efter två mindre lyckade stand-alone filmer var det svårt att se behovet av en tredje, men den här gången har de faktiskt lagt manken till och skapat en välgjord och berörande film, med en story som inte förlitar sig på ett hot om jordens undergång, utan faktiskt fokuserar på karaktären Logan/Wolverine. Och 20th Century Fox har lärt sig av den succé de hade med Deadpool förra året, barnförbjudna superhjältefilmer som bryter mönstret säljer faktiskt. Men vänta er inget i stil med den filmen, för här har regissör James Mangold valt en betydligt mörkare ton där skämten är sparsamma. 

 

Året är 2029 och världen känns som en karg och tuff plats, även om den inte är futuristisk mer än i det klimat som råder, vilket egentligen inte känns särskilt avlägset i Trumps USA just nu, vilket gör filmen rätt läglig dessutom. De flesta mutanter verkar ha försvunnit och Logan håller låg profil vid gränsen till Mexiko, och för första gången visar han svaghetstecken, och ser desstom betydligt äldre ut. Han skramlar ihop pengar och köper medicin som han smugglar över gränsen där Professor Charles Xavier (Patrick Stewart) gömmer sig, hans psykiska tillstånd är högst instabilt och klassas numera som ett massförstörelsevapen av regeringen. När unga Laura (Dafne Keen) dyker upp jagad av "the bad guys" får de en anledning att fly, i en värld där den sista mutanten föddes många år tidigare kanske det finns hopp ändå. Vad vi sedan får följa är en lång jakt och flyende, med tydliga western-referenser. Och inte minst en blodig och våldsam kamp om överlevnad. 

 

 

En av de främsta aspekterna som höjer filmen är det faktum att den är så pass karaktärsdriven, och har sitt fokus just på denna mindre grupp. Jackman spelar en betydligt mer sårbar och mångfacetterad Logan än vad han gjort tidigare, vilket leder till att vi lättare skapar en känslomässig förankring till filmen, vilket alltid är ett plus. Detsamma gäller för Stewarts labila Professor X, som i sin instabilitet visar upp en betydligt mer "verklig" person, och inte bara en supersmart mutant. Unga Laura som de måste skydda bidrar till att deras karaktärer utvecklas och motiveras, men det är något i den karaktären som jag inte tycker att de maximerar. Likheten med "11" från Stranger Things och "Eli" från Låt den rätte komma in blir för påtaglig, även om det ska sägas att även hon utvecklas under filmens gång. Det är svårt att sätta fingret på, men det var något i filmen som inte satt helt rätt för mig, även om det finns många kvaliteter. Det kan lika gärna vara så att Logan/Wolverine som karaktär helt enkelt inte håller för en egen film, utan passar bättre som birollsfigur. 

 

 

Något som både lyfter och sänker den något är dess relativa bortkoppling från franchisen. Det är positivt att de gjort en film som inte är beroende av föregångare eller uppföljare. Men mycket av filmens backstory saknar en förklaring, vi vet aldrig riktigt hur världen blev som den blev, varför Wolverine är sårbar eller vad som exakt hände med Professor X den där gången. Återigen kan jag uppskatta att de inte på något enkelt vis återberättar allt som lett upp till det, det tackar jag till och med för. Men de kunde vävt in det på något snyggt vis, det tror jag. Och det faktum att jag anmärker på det talar till filmens fördel. När det kommit till luckor i den senaste prequel-trilogin i X-Men-serien har jag bara struntat i att ens klaga för att filmerna varit så medelmåttiga, men Logan är en så pass bra film i övrigt, att jag vill ha mer. Det är en otroligt snygg och på många vis ytterst välgjord film, med bra skådespeleri, kanske främst från veteranerna Jackman och Stewart. Den mörka och smutsiga tonen passar karaktären bra och jag uppskattar att de faktiskt gjort filmen den förtjänar. Sedan tror jag inte Hollywood ska dra för stora växlar och göra alla superhjältar till barnförbjudna (vilket aldrig kommer hända ändå, men), det viktigaste är att det passar karaktären, vilket det gör alldeles utmärkt här. Underhållande och hård action som levererar något skratt hit och dit och oväntat känsliga scener.