Jordgubbslandet & Heartstone: Förbjuden ungdomskärlek är såväl vackert som jobbigt

 
De kommande veckorna kommer jag med all säkerhet att fortsätta försöka få er att se storfilmerna Apornas planet: Striden och Dunkirk, men innan dess vill jag passa på att lyfta fram två små guldkorn. Som jag skrev i mitt senaste inlägg var inte juni särskilt spektakulärt på biograferna, men fick ett rejält uppsving den sista helgen. De filmerna som främst låg bakom detta var svenska Jordgubbslandet och isländska Heartstone, två filmer som har mycket gemensamt. 
 
Till en början fick Jordgubbslandet, regisserad av Wiktor Ericsson en ytterst begränsad distribution, men efter att bl.a. DN rytit till mot SF så gick den upp runt hela landet veckan därpå. Det har ännu inte lett till samma genomslag som Sameblod fick efter en liknande process i våras, men det gläder mig att fler får chansen att se denna underbara film. För det är verkligen en film värd att söka upp. Filmen handlar om 15-årige Wojtek (Staszek Cywka), som med sin mamma och pappa bilat från Polen för att plocka jordgubbar i Blekinge. Det har blivit familjens sista utväg när pappan förlorat sitt jobb i gruvan och vägrar acceptera nederlag och flytta in hos svärföräldrarna. Ingen är direkt överlycklig över att behöva trängas i en husvagnspark med de andra gästjobbarna som tagit sig till Sverige för den högre lönen, men gör vad de måste. Även om Wojtek blir kompis med ett par av de andra arbetarna så är det först när han träffar Annelie (Nelly Axelsson) som hans inställning förändras. Hon är dottern till familjen som är deras arbetsgivare, och som till en början nonchalant stirrar i mobilen när Wojtek försöker hälsa. Men efter ett möte en kväll börjar de sakta men säkert umgås mer, och bli kära. Men kärleken är självklart helt otänkbar, polackerna har inte direkt det bästa ryktet bland de inskränkta lantisarna i Blekinge, och inte heller Wojteks föräldrar tycker om att han umgås med svenskarna. 
 
 
Från de svenska fälten till en liten isländsk fiskeby i Heartstone är skillnaderna inte särskilt stora när vi får stifta bekantskap med bästa vännerna Tor (Baldur Einsarsson) och Kristján (Blær Hinriksson). Det är sommar och vännerna gör vad tonåringar gör på Island, fiskar, sparkar boll och planlöst vandrar omkring, utan mål eller mening. Ingen vill egentligen vara hemma något, Tor måste stå ut med sina äldre systrar och sin pinsamma mamma (som försöker ha ett eget liv och ve och fasa träffar män på krogen), medan Kristjáns pappa är stenhård mot både honom och hans mamma. Sommaren fortgår och pojkarna börjar umgås mer med Beta och Hanna, varpå Tor oundvikligen blir kär i den förra. Kristján, god vän som han är, hjälper honom och följer med på pinsamma dubbeldejter där han får ta hand om Hanna. Anledningen till att det är jobbigt är för att han samtidigt måste hålla tillbaka sina känslor för Tor, som blir allt svårare. Men i den lilla isländska fiskebyn där de värsta förolämpningarna är att kallas bög eller hora, kan han inte visa sitt rätta jag, och utöver sociala sanktioner skulle hans fars nävar vänta på honom hemma. 
 
 
Filmens handlingar kanske till viss mån känns bekanta, och visst har de drag man känner igen. Men de lyckas båda nå över detta och kännas speciella, unika. Coming-of-age som genre har klassiskt skildrat pojkars vänskap som utmanas eller en killes begynnande sexualitet. Det har varit rätt straight-forward, med emfas på straight. Men det har trots allt varit en genre jag hållit kär, och fortfarande gör, men å andra sidan har jag också tillhört målgruppen. Självklart har det funnits undantag, som Fucking ÅmålThe Diary of a Teenage Girl och årets Moonlight för att nämna några. Anledningen till att Jordgubbslandet och Heartstone blir så bra och starka är för att de bryter mönstret och väver in storyn med viktigare teman. Jordgubbslandet är kanske viktigare än någonsin, i sin skildring av den svenska fördomsfullheten, det avståndstagande mot "de andra" som präglar de stora klyftor som finns i Sverige idag. Detsamma gäller för Heartstone, där homosexualitet är otänkbart och irritationen hos oss växer mer och mer genom filmens gång ju mer Kristján måste kämpa med sig själv (en stor eloge ska ges till Hinriksson som är underbar i rollen). Det är lätt att skylla på att filmerna utspelar sig där de gör, och inte i de så öppna storstäderna. Dels så ska det inte behöva vara en ursäkt, men framförallt känns de ändå universella. 
 
 
Heartstone är den jobbigare av de båda att se, den har en annan tyngd som är svårare att ta in. Men Jordgubbslandet är inte utan sina komplikationer som påverkar en. Men räds för den skull inte att söka upp dessa pärlor, även om jag vet att de flesta går på bio för att undvika verkligheten och jobbiga frågor. Eskapism har absolut sina fördelar och många filmer erbjuder det, men för mig blir en filmupplevelse så mycket mer om jag faktiskt känner något, om jag påverkas bortom underhållning och skratt. Dessa båda filmer gör det, de påverkar, de får en att tänka och ifrågasätta vårt förhållningssätt i världen, de angriper våra egna fördomar och invanda beteenden. Men de är verkligen inte bara jobbiga, de har flertal härliga och vackra stunder, och är otroligt snyggt gjorda med underbart foto som fångar de vackra landskapen. De har även utmärkt skådespeleri och tonsättning som lyfter filmerna ytterligare. De är inte vad ni kanske hade valt att se en sommardag, men på samma vis som filmerna bryter mot konventioner och vågar vara annorlunda, utamanar jag nu er, vågar ni utmana er själva, trotsa Hollywood och se någon av dessa filmer på bio?
 
 

Kommentera här: