Vad blir det för film?

Nu närmar vi oss toppen, men som vanligt känner jag nästan lika starkt för många av filmerna på den här delen av listan. Toppfilmerna här var riktigt tuffa att peta från toppen, och en annan dag hade ordningen kanske varit annorlunda. Det här må vara det enda inlägget utan svensk film närvarande, men vilket fantastiskt år vi har haft ändå. Jag har redan skrivit om Jordgubbslandet, The Square och Dröm vidare. Men också Måste gitt, The Nile Hilton Incident och Borg visade att svensk film mår bättre än någonsin, tillsammans med dokumentärer som Citizen Schein och Superswede (hann som sagt aldrig se Silvana). Värt att uppmärksamma, kan jag tycka. Men åter till listan: 

 

Coolast i år måste nog tillskrivas Edgar Wrights musikdrivna biljaktsromans. Den unga getaway-drivern Baby är fast i klorna på gangstern Doc, men lovas att han ska bli fri när han betalat av sin skuld. Sagt och gjort så går allt inte som han hoppats med det. Men när han går och blir kär i Debora får han motivation att kämpa sig bort. Utöver riktigt snygga biljakter, bra skådespeleri och en engagerande handling så är det sättet Wright väver in musiken i filmen som är höjdpunkten (that Queen moment mot slutet!). Den hjälper till att föra handlingen framåt som i en musikal, och är dessutom helt fantastisk. Ren och skär underhållning, som lyfts enormt av att de mer eller mindre enbart använder sig av praktiska effekter och inspelning på plats.

 

Som vi sett redan har Netflix haft ett stort år, där ett av prestigeprojekten är sydkoreanska mästaren Bong Joon-hos nya storfilm Okja, ett loriginellt äventyr med ett starkt miljöbudskap. Unga tjejen Mija (en imponerande Seo-hyun Ahn) har levt hela sitt liv med jättegrisen Okja (som ser ut mer som en flodhäst, jag vet), som nu det multinationella företag som en gång placerade grisen för att födas upp där vill ha tillbaka. I sensationella biroller ser vi Tilda Swinton i högform och Jake Gyllenhaal som ni aldrig sett honom förut, helt blindgalen. Det är ett underbart äventyr med en stark emotionell kärna. 

 

Den avslutande delen av prequel-trilogin till Apornas Planet gjorde den verkligen rättvisa. Efter intresseväckande Rise och fantastiska Dawn kommer nu War. Caesar möter sin farligaste antagonist hittills, i The Colonel (en Harrelson som haft ett riktigt bra år). Vad som skildras är en storslagen avslutning på en av de främsta trilogierna vi fått, med en stark känslomässigt kärna som griper tag. Vissa kanske har svårt att förstå hur man kan bry sig om apor, men dessa karaktärer är lättare att bry sig om än de flesta mänskliga motsvarigheterna i andra filmer. Filmen är brutalt snyggt gjord, från miljöer och foto till kanske främst de visuella effekterna som gör aporna så äkta. Det blir inte sämre av Andy Serkis Oscarsvärdiga prestation som Caesar (även om akademin inte är redo för en mo-cap-nominering). Extra plus i kanten för Michael Giacchinos lekfulla och episka musik. 

 

Netflix starkaste film i år och den som på allvar ser ut att kunna bryta deras förbannelse på Oscarsgalan (inte i kategorin Bästa film dock, där är stigmat för starkt). Filmen är en råstark berättelse om två familjer i Mississippi under 40-talet, där rasismen fortfarande lever och frodas med klanen. Den vita McAllan-familjen flyttar till landet från storstan för att mannen alltid velat ha en gård, och på deras mark bor Jackson-familjen. Deras liv vävs samman mer när Jamie och Ronsel kommer hem från kriget, och i dess traumatiska eftermäle bildar en vänskap som inte blir populär. Dee Rees använder en rätt vågad struktur där filmen berättas ur flera perspektiv, men som snyggt vävs samman, inte minst av fantastiskt skådespeleri (Mary J. Blige går mot en Oscars-nom, som även Jason Mitchell borde tampas om!). Rachel Morrisons foto är också en av höjdpunkterna. Innehåller en av årets emotionell starkaste och jobbigaste scener. 

 

Action blir inte bättre än så här 2017, det blir inte mycket bättre än så här överhuvudtaget. Ettan var en rejl överraskning i det att det faktiskt var en riktigt bra film, med en story och huvudkaraktär man faktiskt brydde sig om och fascinerades av, bortom allt pang-pang. Och nu blir det nästan ännu bättre. Vår favorit-lönnmördare är tillbaka för att försöka överleva när någon sätter ett pris på hans huvud. Ypperligt koreograferad action skidlras i stilistiskt magnifika miljöer och scener, med grym musik och snyggt foto. Keanu Reeves föddes för den här rollen, och Ian McShane är briljant vid sidan av. Älskar dessutom hela världen filmerna bygger upp, med hotellet Continental i centrum för världens alla lönnmördare, det är så pass genomtänkt att vi lätt köper hur överdriven filmen egentligen är. (Finns på Viaplay, ettan finns på Cmore)

 

Det är nu det börjar bli jobbigt att peta filmer från topp 10. Bröderna Benny och Josh Safdie slog igenom med snyggt skitiga Heaven Knows What för ett par år sedan, en film som visade att det fanns potential där. När Good Time hade premiär i Cannes huvudtävlan i våras var genombrottet komplett, och inte bara för dem, utan även för Robert Pattinson. I flera år har han försökt skaka av sig Twilight med smutsigare roller, och här visar han upp sin verkliga storhet med en av årets främsta prestationer. Pulsen är hög när han och hans bror ska råna en bank, flykten går fel och brodern hamnar i fängelse. Under ett galet dygn måste han försöka fixa pengar till borgen. Med ett magnifikt elektroniskt score följer vi med honom längs New Yorks gator, i desperation om att lösa ut sin bror, på grund av såväl kärlek som skuld. Vi är mitt i alltet, vi får ingen överflödig exposition, det vi lär oss om hans moraliskt tvivelaktiga karaktär får vi veta genom hans agerande. Det är ursnyggt fotat och underbart välspelat.

 

Kan en pojke bli man utna hjälp av en man? Det tror inte Dorothea, som är ensamstående mamma till sin Jamie, som hon känner att hon tappar greppet om när han blir tonåring. Hon tar därför hjälp av Abbie och Julie, den ena inneboende i deras hur och den andra Jamies närmsta vän och stora kärlek. Kan de som ser honom ute i världen hjälpa henne? Handlingen är lagom vag och filmen byggs upp av och bärs fram mer av en känsla, av tankar och idéer. Det är en underbar tidskapsel av 70-talets slut och innehåller så många briljanta scener med dialoger som får mig att le av att tänka på dem. Manuset var minst sagt värdig sin Oscarsnominering. Men det hade också Annette Bening och Greta Gerwig varit, som sticker ut från den överlag perfekta casten. Scenen när Gerwigs Abbie pratar om mens lär gå till historien, det är så bra. En film som kommer göra er jäkligt uppfyllda av härliga känslor. (Finns på Viaplay)

 

Om jag kunde beskriva känslan jag hade när eftertexterna rullade...det var total tillfredsställelse. Filmen var allt jag någonsin kunnat önska mig av en actionkomedi tillika superhjältefilm, det var ju så underhållande. Jag har alltid gillat Marvel-filmer, och nu står de för sin bästa hittills (som ni märker har de haft ett bra år). Chris Hemsworth kände att Thor-serien radikalt behövde göra något galet och nytt, och Marvel nickade och anställde Taika Waititi ("What We Do in the Shadows) att regissera. Humorn är rakt igenom på topp, actionsekvenserna alltid välgjorda (till och med slutfighten lyckas de med), visuellt är det så galet snyggt, och musiken äntligen minnesvärd i en Marvel-rulle. Chris Hemsworth har nog aldrig varit bättre, Cate Blanchett har kul, Jeff Goldblum ännu roligare, och Tessa Thompson är så grym som Valkyrie. Sedan står Waititi själv för filmens roligaste när han ger sin nya zeeländska röst till Korg. Kanske måste sno Baby Drivers utnämnelse "årets coolaste" hit istället, även "ren och skär underhållning". 

 

Norges främste regissör är tillbaka i Norge (efter engelsktalande snedsteget Louder Than Bombs), och det med besked. Efter en strängt kristen uppväxt på norska landsbygden har Thelma flyttat in till Oslo för att plugga. Det är ingen lätt omställning för den blyga Thelma, som har svårt att komma in i sociala sammanhang. Så en dag faller hon ihop i ett till synes epileptiskt anfall i biblioteket, men om något gott kommer av det så är det den stundande vänskapen med Anja, som snart blir mer än så. Men hennes blomstrande känslor för Anja går emot allt hennes kristna uppväxt lärt henne, och konsekvenserna blir ödesdigra. Det är en visuellt nedtonad men urläcker film med en fascinerande utveckling som jag inte ska avslöja helt (men allt är inte helt verkligt). Låt den rätte komma in möter Black Swan som möter Skam? 

 

Baserad på en rysk bok som inspirerades av Shakespeares Lady Macbeth tar filmen form i 1800-talets England, där den unga Katherine blir bortgift (läs. såld) till en godsherres son, i hopp om barnbarn. William Oldroyd imponerar enormt i sin regidebut, där han med hjälp av briljant foto av Ari Wegner och en påtryckande tystnad skapar stämning som kryper in under skinnet på en, där vi verkligen får uppleva Katherines enslighet i det kalla huset där hon hålls instängd. Men hon vill mer, hon vill leva, och gör det också när maken och svärfar reser bort, med stallpojken Sebastian. Med viljan att få leva tillsammans faller hon sakta ner i ett djupt moraliskt förfall, och tonen på filmen blir allt mörkare. Det är uppfriskande att få se en kvinnlig karaktär genomgå den resan, en roll som oftast är reserverad för män. I allt mörker finns det en förvånansvärt bitsk humor som bryter av stämningen på ett snyggt vis, det är en fin balansgång Alice Birch funnit i sitt manus. En av årets höjdpunker som höjs av ett genombrott av guds nåde i huvudrollsinnehavaren Florence Pugh, kom ihåg hennes namn.

 

Imorgon händer det, topp 10, vilken film blir etta... (jag har faktiskt inte bestämt mig än, det är så svårt)