Vad blir det för film?

 

Redan i öppningsscenen när de medverkande presenteras inser vi att det här inte kommer vara som vilken annan film som helst. Scenen är absurt vacker (även om den säkerligen kan frammana skratt hos den ovane) och direkt kopplar vi filmnördar den till David Lynch. Influenserna från Lynch fortsätter sedan filmen ut, inte med samma typ av absurditet eller oförklarlig mystik, men den invecklade berättarformen och ett flertal scener ekar såväl "Mulholland Drive" som "Lost Highway". Som helhet känns annars Nocturnal Animals som en modern Hitchcock, där spänningen är ständigt närvarande och uppbyggande, och där vi aldrig riktigt vet vad som väntar runt hörnet. Men filmen står stabilt som egen film, bortom dess influenser. 

 

Tom Ford lade ribban högt med sin debutfilm A Single Man, ett otvivelaktigt mästerverk som jag rankar bland tidernas främsta. Förväntningarna var alltså höga på hans uppföljare, och han valde nu att gå i en helt annan riktning. Filmen är alltså mer av en mystisk thriller med ett invecklat narrativ där nutid blandas med dåtid och en berättelse inom berättelsen. Susan (Adams) är konstnär i L.A., hon lever i ett olyckligt äktenskap med sin make Hutton (Hammer), som är både "handsome and dashing". En dag får hon ett manuskript till en bok skickat till henne från hennes ex-man Edward (Gyllenhaal), en romantiker som svärmor ansåg vara för svag för Susan. Filmen utvecklar sig så att vi följer hennes kommande dagar, och varje gång hon läser boken slängs vi in i den berättelsen, där Gyllenhaal har rollen som Tony, en pappa vars fru och dotter brutalt mördas under en bilfärd genom Texas. Till sin hjälp i sökandet efter förövarna har han polisen Bobby (Shannon). När Susan stänger boken får vi sedan se hur hon lever sina dagar, och även tänker tillbaka på sitt förhållande med Edward. 

 

Låter det förvirrande? Låt er inte avskräckas! Det må vara invecklat och härligt tankeväckande, filmen utmanar oss helt klart, men till det bättre. Ford, tillsammans med sin klippare, gör det dock enkelt för oss att hänga med, och allt flyter på smidigt. Tankenöten är dock att klura ut hur bokens innehåll kan kopplas till Susan och Edward, och varför den påverkar henne så mycket som den gör. Mer än så kan jag inte säga, och jag tänker sannerligen inte gå in på hur det utvecklas, och mitt råd är att inte försöka tänka för mycket på det under filmens gång. Det är inte en lättsam film, och även om jag också kan gilla lättsamma filmer så tycker jag att vi är bättre än så, och bör se filmer som utmanar vårt intellekt och våra sinnen då och då (och det säger jag med all ödmjukhet och utan bakomliggande filmsnobberi, really!). 

 

Som sagt är filmen inte som någon annan vi fått se på länge, och det är underbart att den här typen av filmer fortfarande kan göras, inte minst av en så pass skicklig regissör som Tom Ford. Jag läste en tweet efter dess festivalpremiär, som anmärkte på hur det kan vara så att modeskaparen Tom Ford kan vara en av industrins bästa regissörer som andra-jobb/hobby. Filmen når inte upp till samma höjder som A Single Man, men den lämnade mig hänförd och fascinerad. Adams, Gyllenhaal och Taylor-Johnson (i en ovanlig roll, men övertygande som sociopat) gör de alla utmärkt i sina roller, men det är Michael Shannon som verkligen sticker ut som Texas-polisen som hjälper Tony att hitta mördarna. Seamus McGarveys foto är fullkomligt utsökt, men teknisk MVP är Abel Korzeniowski, vars musik trollbinder och förför oss rakt igenom, även det har tydliga kopplingar till Hitchcocks filmer och bygger upp mystiken och spänningen i lika hög grad som storyn själv. Även klippningen är utmärkt, inte minst i en av slutscenerna där Joan Sobel lyckas styra våra hjärtslag. Sedan bevisar sig Ford återigen ha ett gott öga för stil, och filmen osar av vacker/distinkt stilistik. 

 

Två tecken på att jag just sett en bra film: 1. Jag sitter kvar tyst och bara stirrar in i skärmen under eftertexterna (även ett tecken på magnifik musik). 2. Jag har svårt att uttala mig om filmen utan eftertanke på rak arm. Båda uppfylldes här, och en del av mig känner att jag vill se den igen för att helt kunna ge ett omdöme, vilket också får mig att avstå betygsättning, men den hamnar hursomhelst över fyra av fem. En unik film på många vis, inte perfekt för den delen, men en upplevelse värd att söka upp.