Från Indien till Island - bäst på bio just nu
Angry Indian Goddesses (regi: Pan Nalin, 2015)
"A photographer invites her closest friends to vacation at her family's home in Goa in celebration of her upcoming marriage."
Det här var en rejäl överraskning till och med för mig! På förhand tyckte jag att det såg ut som en intressant och underhållande film, något nytt och fräscht! Men när jag lämnade biosalongen var jag mer berörd än jag varit efter de flesta av årets filmer, och samtidigt bestört. Den inledande scenen visar alla huvudrollsinnehavare i deras vanliga miljö, antingen på jobb eller gym eller liknande, där de blir sexisitiskt behandlade. Vi förstår att det här kommer bli en feministisk knytnäve i patriarkatets fula tryne (som är än mer fult i Indien!). Länge är filmen mest en återförening mellan alla vännerna, inför Freidas kommande bröllop. Det är mycket snack, en del fest och en del drama, det hela känns lite stereotypiskt "kvinnligt", även om den med stor tydlighet riktar många kängor mot kvinnoförtryck på olika vis. Men det är underhållande (och inte så babbligt som jag läst andra tycka), och det är viktigt för att ge oss en chans att lära känna alla sju kvinnor i fokus, på det här viset bryr vi oss om dem mer. Och det dramatiska slutet blir allt mer förödande (och förlösande) när det väl slår till. Filmen väver in mycket stoff och många komponenter, det är snyggt filmat och härlig indisk musik som ackompanjerar historien, och ensemblen av skådespelare gör det fantastiskt bra. Filmen har en härlig energi och är en riktigt crowdpleaser, en välgjord sådan. Den blir viktig inte bara i ett Indien där det - som filmen tar upp - våldtas en kvinna var 20:e minut (!!!), utan för oss alla. Det är en indisk film, men den har ett universellt viktigt budskap som förmedlas på ett starkt och övertygande vis! Jag tycker verkligen att det är en film som alla borde se, men tyvärr har salongerna mer eller mindre stått tomma, så ut och kolla uppmanar jag er, medan ni fortfarande har chansen! 4/5
Bland män och får (regi: Grímur Hákonarson, 2015)
"In a remote Icelandic farming valley, two brothers who haven't spoken in 40 years have to come together in order to save what's dearest to them - their sheep."
Årets kanske mest oväntat charmiga film kommer från Island, som likt dess fotbollslag gjorde i EM tog mig med storm. På pappret kan det verka som en urtråkig film, två tjuriga fårbönder mitt ute i ingenstans som inte pratar med varandra. Men på något vis är det intressant och engagerande och bländande vackert. Vi dras ner i den bittra vemodigheten som uppstår när en av brödrernas prisvinnande baggar visar sig ha scrapie (en farlig och smittande fårsjukdom), och hela dalens får är i fara. Hur ska brödrerna, som bor i varsitt hus på samma gård och inte pratat på fyrtio år klara den karga vintern utan sina får, och bara varandra? Resultatet är fantastiskt, men mer än så vill jag inte säga! Det sparsamma manuset är perfekt balanserat, och det bleka fotot av de slående landskapen visar upp bland det vackraste bilderna på länge! Även om naturens ljud ibland räcker gott och väl som bakgrundsmusik förstärks stämningen stundtals av vackra piano-/orgelslingor som lyfter stämningen ytterligare ett snäpp! Ja vem hade kunnat tro att en av årets vackraste romanser kunde uppstå mellan en man och hans kära får? För det är verkligen berörande och dessutom trovärdigt, och jag undrar nästa om inte huvudrollsinnehavarna Sigurður Sigurjónsson och Theodór Júlíusson inte alls är skådespelare, utan är fårbönder tillika bröder som inte pratat på år och dar, för de är så pass övertygande! Magnifikt! 4/5
Livet efter dig (regi: Thea Sharrock, 2016)
"A girl in a small town forms an unlikely bond with a recently-paralyzed man she's taking care of."
Sommarens sockersötaste film har fått många att lämna biosalongerna med tårar i ögonen, vilket är precis dess syfte. Och det ska sägas att den uppfyller dess mål på ett övertygande vis. Filmen innehåller många klyschor och förutsägbara komponenter, det är ingen film som bidrar med särskilt mycket nytt. Men filmen har gjorts med främsta syfte att skapa känslor hos sin publik, och även om jag personligen inte behövde torka tårar så lyckas den beröra i all sin alldaglighet. Jojo Moyes har själv skrivit manus av sin egna succébok, vilket säkerligen bidrar till dess lyckosamma resultat, och de som läst boken har verkat nöjda, vilket väl är det viktigaste i slutändan! Den är som sagt effektiv i det den vill göra, och dramaturgiskt bygger den upp historien väl, och även om man sällan blir förvånad så verkade romantikern i mig gå på det ändå! Till stor del handlar det om två starka skådespelarinsatser från Emilia Clarke och Sam Claflin, deras samspel är genuint och övertygande (även om Clarkes något överdrivna minspel distraherar mig något). För Game of Thrones-fantasten gick det att se Khaleesi i denna annorlunda roll, men att se Tywin som godhjärtad och varm pappa var nästan lite obehagligt! På det stora en okej film som gör det den ska! 3/5
Sultan (regi: Ali Abbas Zafar, 2016)
"A romantic action drama based on the life of fictional Haryana based wrestler & mixed martial arts specialist Sultan Ali Khan."
Tänka sig, det har blivit två indiska filmer på bio senaste veckan! Denna är dock ren Bollywood och allt som följer med det! Och det är en fascinerande upplevelse kan jag säga! Filmen är en klassisk underdog/sportfilm, inte alls olik västerländska ekvivalenter! Det som gör att den sticker ut är de musikaliska inslag som stannar upp filmen lite då och då, ofta när kärlekshistorien ska göras övertydlig! Det är ju vad som gör Bollywood till Bollywood och därmed intressant att se, men det är verkligen inget som bidrar till filmen, utan snarare gör det omöjligt att ta den fullt seriöst. Resten av storyn fungerar och är i vissa stunder rätt bra till och med, även om den är lite väl lång och välfylld med sina tre timmar! Det är ingen större innovation som gjorts med filmen och kulturen är stundvis smått irriterande att behöva acceptera (jämfört med Angry Indian Goddesses som visar upp kvinnlig sexualitet, homosexualitet och feminism blir et lite larvigt att de i Sultan inte ens får kyssas framför kameran). Så det finns en hel del luckor och felaktigheter, men den har sin charm. Och det får sägas att megastjärnan (mer eller mindre Stålmannen i Indien, och i filmen) Salman Khan i all sin smöriga töntighet bär filmen på sina axlar med den äran. Anushka Sharma gör det bra med vad hon får, i en roll som försöker ta feministiska ståndpunkter, men som tyvärr faller lite platt i helheten då dessa inte känns så helhjärtade och genuina från manuskriptets sida. 2.5/5