Vad blir det för film?

Och listan fortsätter, de bästa filmerna - enligt min ödmjuka åsikt - som släppts i Sverige i år (filmer kan alltså ha kommit ut i USA förra året). 102 sedda filmer som är giltiga har nu blivit 50-ish, och nu kommer alltså platserna 31-40. Vissa kanske inte ens ser så många filmer totalt under ett år, men om ni tänker på hur många jag sett totalt anser jag dessa vara riktigt bra allihop, och rangordningen kan tas med en nypa salt stundtals.

 

Den sista dubbeln på listan kommer från Marvel, och med Marvel menar jag Marvel Studios (som har hand om Marvel Cinematic Universe), som inte innefattar t..ex. X-Men, utan dessa ligger under Disney. Med Kevin Feige som överordnad producent över hela universumet har det verkligen blivit en pengamaskin som dessutom levererar bra filmer, och så även i år. Bäst är enligt mig den tredje filmen om Captain America, nu med så många karaktärer att det nästan är en ny Avengers-film. Spänningarna inom gruppen tätnar och karaktärernas samvete och personliga liv påverkar dem allt mer, samtidigt blir trycket högre utifrån. Som vanligt är det supersnygg action, spännande och underhållande, men den väver även in samhälleliga problem och verkliga frågeställningar som ger den mer tyngd. Bristen av en stark antagonist vägs upp av kollisionerna inom gruppen, och spännande tillskott fås främst av Black Panther (Chadwick Boseman), vars egna film kommer 2018 (och som bådar otroligt gott), men också Spiderman (Tom Holland) introduceras i detta universum på ett bra vis. 

 

Med Doctor Strange går Marvel ifrån sin vanliga formula, med den minst kända karaktären hittills, och med nya teman såsom magi. Dock så är de som studio tillräckligt starka nu, och med en rollista som innefattar Benedict Cumberbatch, Tilda Swinton, Mads Mikkelsen, Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor är det inte konstigt att den dragit in så mycket pengar. Med inspiration från Inception är den också en av deras mest visuellt slående filmer hittills, Skådespelet är också riktigt bra (annat vore konstigt), och storyn såväl spännande som intressant, och nog känns det lite nytt och fräscht, även om det fortfarande är en Marvel-film. 

 

39. Suburra (regi: Stefano Sollima)

 

Efter mästerverket Drive och besvikelsen Only God Forgives var förväntningarna delade inför Nicolas Winding Refns nya, skulle han lyckas den här gången? Jesse är 16 år och ny i Los Angeles, hon har alltid varit vacker, och nu ska hon slå igneom som modell. Men den världen är inte lätt att klara sig i, men hon får in en fot och blir genast en succé. Men hon välkomnas inte in så väl av de andra modellerna och avundsjukan mot denna unga vackra tjejen som får allas blickar växer. Allt handlar om stilistik här, filmen anammar sitt ämne genom att få den att se ut som en plåtning, och det är riktigt snyggt. Fotot är magnifikt, och visuellt är det inget som går att klaga på, och musiken är pulserande och passande. Filmen erbjuder en hård skildring av modevärlden, där allt tas till det extrema, och där det extrema symboliserar en hänsyslös värld. Kanske är det därför passande att filmen inte har något hjärta direkt, men det betyder också att vi inte riktigt kan investera så mycket i den, vi känner inte lika mycket. Men den fascinerar, förvånar, imponerar och hänför en likväl. Det var en film som jag behövde sitta kvar i salongen under eftertexterna för (inte minst för musikens skull), och en film jag förmodligen hade behövt se om. Elle Fanning gör det utmärkt i rollen som Jesse, och Jena Malone, Bella Heathcote och Abbey Lee imponerar som hennes avundsjuka rivaler/vänner. 

 

37. Angry Indian Goddesses (regi: Pan Nalin). 

Filmen börjar med att introducera huvudkaraktärerna på deras arbetsplatser, vare sig de är affärskvinnor eller skådespelare upplever de någon form av trakasseri. När Freida ska gifta sig bjuder hon in sina närmsta vänner till sitt hem i Goa, och där väntar dagar av snack och skratt, drama och intriger. Det hela kan bli väldigt typiskt "tjejigt" enligt gamla stereotyper, och filmen har beskrivits som en indisk Bridesmaids. Men de snackar inte bara om sex och annat ytligt, filmen har en mer allvarlig underton där det indiska samhällets många problem tas upp, inte minst ojämlikhet och antalet våldtäktsmän som går obestraffade. Samhällskritiken gjorde att den i Indien blev censurerad. Den stundom lättsamma stämningen har fått viss kritik, men bidrar till att göra slutet än mer förlösande och förödande. För slutet slår till hårt och gör ont. Det är många karaktärer att hålla reda på, men de får alla tillräckligt mycket tid så att vi lär känna dem, och skådespelet är bra. 

 

 

Att försöka förkalra den här filmen är svårt, men kort sagt handlar det om en pappa som försöker återknyta banden med sin vuxna dotter. Men han är inte som alla andra pappor, och filmen är inte som alla andra filmer. Ines (Sandra Hüller) jobbar numera i Bukarest för ett stort företag, hon har jobbat konstant där i två år för att få den där befordringen, och när hon inte jobbar så tänker hon på jobb. Pappa Winfred (Peter Simonischek) är låstadielärare och målar sitt ansikte när barnen ska ha uppvisning. Efter en hjärtattack inser han att han vill stärka banden med sin dotter och beger sig till Bukarest. Vad som följer är absurd komedi som inte borde fungera, men som gör det så väl tack vara skådespelarna och Maren Ades träffsäkra manus. Men mitt ibland alla underliga scener finns en jobbigare ton, en där de kämpar med att komma överens. Vi lider med dem båda, Winfred som bara vill lära känna sin dotter bättre, och Ines som sliter för att nå toppen, för att hon är övertygad om att det är vad hon vill, samtidigt som hon måste hantera en klängig pappa. Ade lyckas också väva in syrlig kritik mot storföretagsvärlden och klimatet som finns där, och hur det påverkar deras anställda. Kanske undrar ni om namnet Toni Erdmann också? Det är karaktären Winfred klär ut sig till för att i sociala sammanhang komma nära Ines. Filmen är en av årets riktigt stora kritikerfavoriter, de verkligen älskar den, även om jag inte riktigt nådde dit (kanske blev förväntningarna lite höga). Det är en fullständigt originell och rolig film, som också är finstämd och berörande, men ingen fullträff för mig, kanske hade den kunnat kortas ner. Favorit till Oscarn för bästa utländska, även om en viss Ove lurar i vassen..!

 

 

Kan man verkligen göra kostymdrama riktigt roligt? Det verkar så, för det är precis vad Whit Stillman har gjort med Jane Austens "Lady Susan". Lady Susan är inte som alla andra inställsamma damer under denna tid, hon kommer göra precis som hon vill, vad andra än tycker. Om hon skulle gifta sig för pengar är det för att hon själv vill det, inte för att någon arrangerar det åt henne. Hon är bitsk men charmig, manipulativ när hon vill men förtjusande när det krävs och det är omöjligt att inte imponeras över hennes karaktär. Intrigerna är invecklade och trådarna många, det är ett fulltidsjobb Susan har att göra med, att ordna så att hennes dotter går med på att gifta sig rikt (så att hon slipper det), att få tid till sin gifta älskare utan att hans fru ska märka det, samtidigt som hon börjar komma allt närmre den unge och stilige Reginald, vars föräldrar inte vill ha något med Susan att göra. Ni förstår, det är drama helt enkelt. Och Stillmans manus väver ihop det utmärkt med med fantastiskt roliga dialoger och en meningsfull underton. Kostymerna är överdådiga och vackra, musiken klassisk men lekfull, och de inledande presentationerna av karaktärerna perfekt malplacerade (positivt alltså). Och skådespelet är på topp, med Kate Beckinsale i spetsen som Susan, som levererar sina repliker på ett så utmordentligt vis. Bland birollerna är det främst Tom Bennett som sticker ut som den enfaldige men älskvärda Sir James Martin, klockren på alla plan (den ärt-scenen..!). En härligt charmant och förbluffande rolig film som inte kräver alltför mycket av oss!

 

 

Detta fyrfaldigt Oscarsnominerade kostymdrama är ett fint porträtt om en ung kvinna som slits mellan två kontinenter, och en kille på vardera sida Atlanten som båda har sina fördelar. När hennes hemlängtantill Irla d känns som värst träffar hon Tony i New York och det börjar kännas bättre. Men lyclan är kortvarig och hon måste hem, men var hör hon hemma? Filmen är vacker som en dag, med kostymer och miljöer som väl representerar tiden, och historien är även den stundom härlig stundom jobbig. Saoirse Ronan bär filmen med den äran, och hon blev värdigt Oscarsnominerad för sitt välbalanserade porträtt av Eilis som slits åt olika håll. I birollerna övertygar Emory Cohen, Dohmnall Gleeson och Julie Walters.

 

 

Förväntningarnavar höga inför denna första fristående filmi Star Wars-universumet, men det fanns en del frågetecken, inte minst efter filmens omfattande re-shoots som skedde i efterhand. På det stora hela levererar den, även om den är svår att diskutera utan att avslöja saker. Jag gillar den mörkare tonen, även om den kunnat vara ännu mörkare. Men den är smutsig nog och ekar klassiska krigsfilmer i actionscenerna. Även kostymer och scenografin ekar nedgånget 70-tal, vilket är positivt. Fotot är utomordentligt och Michael Giacchinos musik blandar det bästa från de gamla filmerna med nya passande tongångar som nästan är filmens höjdpunkt. Så stilistiskt visar Gareth Edwards (Monsters, Godzilla) åter att han kan prestera. Den passar in och motiverar originaltrilogin på ett perfekt vis, men lite på bekostnad av filmens egna styrka. Den saknar riktigt bra karaktärer, då vissa känns outvecklade och vi fattar sällan tycke för dem, mer back-story hade behövts. Men slutet tillfredsställer och sista halvanär urstark. Överlag bra skådepspel från birollerna, men huvudrollerna kommer inte riktigt till sin rätt. Vill ha mer Mads Mikkelsen och Ben Mendehlson! Men Darth Vader-scenen är bland filmseriens allra bästa. Mycket mer kan sägas om filmen, men denna gång får detta duga! 

 

32. Jag, Daniel Blake (regi: Ken Loach). 

Ken Loach hade sagt att hans förra film skulle bli hans sista, men han kände sig för upprörd över tillståndet i England att han ville skildra på film. Daniel Blake är snickare och har alltid arbetat hårt, men efter en hjärtattack måste han vila. Men han får inte sjukbridrag för att vara hemma, och systemet är så pass krångligt att han måste söka a-kassa, vilket kräver en hel del av honom det med. Under samma period lär han känna Katie, som är nyinflyttad med sina två barn, och som har samma problem med att hitta jobb, och kämpar ekonomiskt. De blir vänner och finner en värmande tröst och samhörighet genom deras liknande situationer (obs, inget romantiskt eller så). Filmen är en känga mot ett system som görs krångligare för att tjäna pengar på utsatta människors bekostnad, det är en hyllning till alla som har det tufft och en uppmaning att kämpa. Den träffar stenhårt med sin sving, och att inte beröras är omöjligt. Det är en varm berättelse som bärs upp av starka insatser från Dave Johns som spelar Daniel, och Hayley Squires, som spelar Katie. Den gör en innerligt förbannad på samhället. 

 

Disney har de senaste åren sin vana trogen levererat kassasuccéer, men med Zootopia har de skapat sin bästa film på många år (som inte är Pixar). Den lilla kaninen Judy har alltid velat bli polis, och ingen ska få stoppa henne. Till slut lyckas hon och flyttar in till storstan (efter en väldigt Hunger Games-klingande tågresa). I Zootopia lever alla i harmoni, växtätare som köttätare, och staden är anpassad för alla olika djurarter. Men det blir tufft för Judy att slå sig in hos polisen, hon får bara ge ut parkeringsböter. Men till slut fastnar hon i ett fall som är större än hon väntar sig, när köttätarna börjar bli hungriga efter smådjur igen. Filmen är inte bara underhållande och rolig, den skildrar ett samhälle där det går att leva i harmoni, och faran är hur man bemöter olikheter och hot när de uppstår. På det viset reflekterar den vårt samhälle väl, och känns bra att så många barn ser filmen och förhoppningsvis kan ta in budskapet. Denna var svår att peta från topp 30 ska sägas! Lär vinna Oscarn när galan kommer! Riktigt bra röstarbete och roliga referenser till film/serier (inte minst Breaking Bad och Gudfadern). 

 

Imorgon tätnar spänningen än mer, och vi får stort som smått, animerat som spelfilm, så missa inte!