Vad blir det för film?

 

 

Ridley Scott har sedan Gladiator mest gjort oss besvikna, och inte heller Matt Damon har gjort mycket väsen av sig den senaste tiden. Därför är det skönt att kunna säga att de båda är tillbaka i toppform, i detta års prestigefyllda sci-fi. För två år sedan tog Gravity världen med storm, drog in multum och vann en hög med Oscars. Förra året skulle Interstellar försöka leva upp till de förväntningarna genom att vara ännu större och mer bombastisk, filmen i sig lyckades och drog storpublik, men det blev inte den kritiker- och Oscarssuccé som den hade hoppats på! The Martian har därför gjort det ganska smart genom att tona ner det hela lite, och göra det lättare. Mycket fokus har legat på det vetenskapliga som presenteras i filmen, dels hur korrekt den faktiskt är, men också att den är lätt att ta till sig som publik. Filmen följer Mark Whatney (Damon) som efter en sandstorm (det enda som inte är vetenskapligt korrekt) under ett uppdrag på Mars lämnas kvar, då han tros vara död. Då de lager som finns kvar inte kommer räcka tillräckligt länge för att en ny försändelse ska hinna dit, vilket gör att han måste - och jag citerar - "science the shit out of this". Så småningom får vi även följa utvecklingen på Jorden, där Nasa till slut upptäcker att Whatney överlevt och hur de kan göra för att rädda honom. Och till slut berättar de även för besättningen som lämnat kvar honom, och resten kan ni säkert klura ut på ett eller annat vis, utan att vara förutsägbart direkt så är det inte heller något man inte förväntar sig. Dramaturgiskt är det inget nytt, men det är aldrig tråkigt för det, det hela är ytterst välgjort. Scott förhastar aldrig utvecklingen, utan låter den ta den tid det behöver, på gott och ont. Det hela är och känns mycket genomarbetat, och jag vet själv hur mycket man kan störa sig på när allting bara går för fort, så jag själv uppskattar det. Men rent allmänt hade filmen kunnat tjäna på ett något högre tempo, då den ändå är 140 minuter! Men ingen scen är överflödigt, och manuset driver filmen framåt bra under hela filmen och erbjuder inte bara vetenskapligt korrekta vis att odla potatis i sin egen avföring, utan även en hel del humor (ni kan ju tänka er att det kan göras rätt kul, även om det låter lite äckligt). Och den kombinationen är vad som gör filmen så bra, den ger oss drama, spänning och humor, den är en rätt komplett film egentligen. Detta tar sig även uttryck i musiken, som pendlar mellan mer känslosam och storslagen symfoni till en rad klasiska låtar som vi alla hört och gillar (bl.a. ABBA), ett minst lyckat drag om ni frågar mig! Och det är inte bara Damon som briljerar, det är stor och riktigt bra ensemble på Jessica Chastain, Chiwetel Ejiofor, Jeff Daniels, Michael Pena, Kate Mara, Kristen Wiig och Sean Bean. Tekniskt finns det inget att klaga på, och där kan den även vänta sig en rad Oscarsnomineringar. Men den är lite av en dark horse i de större kategorierna också, där film, Damon och manus inte är omöjligt, även om jag tror Scott själv får det tufft. Det är en på alla vis riktigt bra sci-fi, kanske inte känslostormen som var Interstellar eller den intensiva upplevelse som Gravity erbjöd, men nästa två och en halv timmes vägjord och stark underhållning! Den får definitivt fyra starka strandade Damons av fem möjliga.

 

 

Under filmens sista akt sitter jag som fastnålad på stolen, jag kan historien och vet hur det slutar, men får likt förbannat handsvett av nervositeten. I normala fall skulle det här vara resultatet av en riktigt bra film, men mina känslor är mycket blandade när jag lämnar salongen, varför då? Svaret är enkelt, början av filmen och sättet Robert Zemeckis har valt att berätta den här historien är helt enkelt för dålig, och fel. Filmen följer Pilippe Petit (Joseph Gordon-Levitt), en artist och våghals som dansar på en lina där han finner det passande. När han ser en koncept-bild av Tvillingtornen i New York innan de var färdigbyggda inser han att det vora det perfekta stället att vandra på en lina, mellan tornen. Vi får se honom när han som liten först upptäcker konsten, hur han lärs upp av Papa Rudy (Ben Kingsley) och sedan möter Annie (Charlotte Le Bon), som han förälskar sig i, och som är hans största stöd. De båda samlar ihop medhjälpare och planerar för att kunna utföra kuppen, och till slut står han där, redo att vandra de drygt 42 metrarna mellan WTC. Hela uppbyggnaden är rätt komiskt upplagd, i linje med Petits personlighet, och det hela trallar på i lättsamhet och kärleksfulla franska 70-talsvibbar, samtidigt som vi får se Petit då och då stå vid toppen av Frihetsgudinnan, berättandes sin historia. Att göra den lite lättsam har jag inget jätteproblem med då det passar Petit som person (även om jag skulle föredragit en mer seriös version), men återberättandet är något som i allt för stor utsträckning stör stämningen och dramaturgin. Sedan kommer vi då till själva utförandet, och det är här pulsen ökar, från det att de börjar fästa vajern vid mörkrets inbrott, med ständiga blickar över axeln för att hålla koll på vakter till det att han står där ute mellan tornen, ca 420 meter över marken, utan säkerhetlina. Hela uppbyggnaden (och filmen i sig) är i mångt och mycket en heist-film á la Oceans. Det vilar en otrolig spänning i luften (och i biosalongen, som dock bryts då och då av en fluga framför linsen), det kommer en vindpust, vi vaggas in i en trygghet...hur ska det sluta? De här scenerna är riktigt bra filmskapande, och fotot är slående vackert, och minst sagt hisnande (det är ingen film för den höjdrädda, för tro mig, den här känns i hela kroppen!). Så tyvärr har en lovande historia och en bitvis lovande film inte nått ända fram, även om det främst är slutet man tar med sig och som kommer leva kvar i minnet, vilket ändå är positivt, den överskuggar verkligen resten av filmen (som inte är direkt dålig, men inte så bra heller). Lite bakläxa för Zemeckis alltså, men Gordon-Levitt gör det bra däremot, som vanligt! Det fanns orosmoln kring hans franska brytning, men det visar sig att han pratar flytande franska, och det är inget jag stör mig på. Övriga medaktörer gör det bra utan att direkt glänsa. Filmen har ett så tydligt fokus på Petits dröm och lindansandet att den ibland kan glömma karaktärerna (bortom Petit), och lite mer känslosam förankring hade kunnat bidra med mycket. Även om filmen skildrar Petit och hans bedrift är det i mångt och mycket även en kärlekshyllning till Twin Towers, och en värdig sådan dessutom. Slutakten drar upp filmen till att ändå få tre stabila lindansare av fem, även om filmen inte är närapå lika välbalanserad som Petit själv.

 

 

Så till slut kom filmen om världens högsta (och farligaste) berg. Den har varit på gång ett tag - jämte en annan film om Everest som verkar ha runnit ut i sanden. Bakom ratten står islänningen Baltasar Kormákur (2 Guns), som har fått fotfäste i Hollywood, men ännu inte helt lyckats. Med namn som Jason Clarke, Josh Brolin, Keira Knightley och Jake Gyllenhaal trodde många att han nu kanske skulle komma med en riktigt bra film. Även om filmen inte är dålig så kunde den ha varit så mycket bättre. Rob Hall (Clarke), var en erfaren bergsbestigare som anordnade så att privatpersoner kunde bestiga berget (för en ansenlig summa pengar förstås). Året är 1996 och det hela har blivit en industri, med liknande grupper från hela världen som ska ta sig upp, och detta år är det fler än någonsin. Vissa i laget är erfarna och har bestigit berg förut, andra gör det för adrenalinkicken eller för att bevisa något. Vi får följa med dem upp längs berget, en farlig väg som under Halls ledning dock aldrig skördat dödsoffer. Men när de kommit en bra bit upp slår en storm till som sätter - bildligt talat uppenbarligen - hela berget i gungning. De väntar ut den så gott det går och tar chansen när det är uppehåll, ett chansing som blir dyrbar när stormen kommer tillbaka. Samtidigt som vi får följa dem så får vi också se bilder från base-camp, där oron stiger då de inte kan göra mycket för att hjälpa, samt från Halls gravida fru (Knightley), som stannat hemma. Det finns många element som skulle kunnat göra det här till en storslagen känslostorm, men den blommar aldrig riktigt ut. Visst är vyerna stundtals vacka, men inte tar de ens anda ur en. Skådespelarna gör ett okej jobb - även om ingen glänser - men lyckas inte riktigt få oss bry oss tillräckligt (eller åtminstone mig), man kan förvänta sig mer av sådana klasskådespelare. Detta beror främst på ett tunt manus som inte ger aktörerna mycket att bita i, och regin kunde gjorts bättre för mer effekt. Men nog är det en häftig historia och på alla sätt en fullt godkänd insats, men jag hade hoppats och trott på mer! Den får två och en halv av fem ödesdigra bergsbestigningar.