Vad blir det för film?

Vinnare av bästa manus vid Cannes förra året, Oscarsnominerad för bästa utländska film och vinnare av Golden Globe för bästa utländska. En av förra årets överlag allra mest hyllade filmer. En liten rysk kuststad, en simpel man som bor i ett hus som hans familj haft i generationer, en korrupt borgmästare som ville åt hans mark och gör det som krävs för att få den. En bitande kritik mot Putin och hur Ryssland ser ut idag, en kritik som görs på ett fenomenalt subtilt vis som ändå lyser klart igenom filmen. Snyggt filmad, fint skildrat med många upp och nedgångar under den relativt långa speltiden. Inget för den utan tålamod, berättelsen stressas aldrig och får ta sin tid, men gör det bra! Och mängderna vodka som dricks överskrider allt som någonsin gjorts, så ryskt det bara går! 

 

 

Egentligen nästan exakt som med 45 Years, en av årets kritikerfavoriter som jag vill gripas av mer än jag gör men som avslutar med en K.O. Nelly överlevde koncentrationslägret under WWII, men med svåra skador i ansiktet som gör att hon måste operera sig, vilket kommer ändra hennes utseende. Det som fick henne att orka stå ut var tanke på hennes make, som hon nu desperat vill söka upp igen. När hon väl träffar honom känner han inte igen henne (även om han tycker hon liknar henne), utan försöker få henne att spela rollen som sig själv, för att kunna göra anspråk på hennes arv (hängde ni med?). Hennes vän har berättat att hon tror att han angav henne till nazisterna, och nu vet hon inte vad hon ska känna. Det är en hjärtskärande utveckling när hon väljer att spela med, hela tiden med hoppet att kunna leva lyckliga tillsammans igen. Nina Hoss är utmärkt som Nelly, denna sköra och hoppfulla kvinna som vill tro på kärleken mer än allt annat, men som har ärr djupare än de allra flestas. Även Ronald Zehrfeld mycket bra som maken.

 

En film där förväntningarna inför var höga, och som delvis levde upp till dem. Den är på många vis mycket välgjord och historien är väl uppbyggd och skådespelarna gör ett oklanderligt jobb, och nog berörde den en del. Ändå har den inte riktigt stannat kvar hos mig under året, och den kändes inte riktigt värdig de åtta stycken Oscarsnomineringar den fick (eller den vinst den fick för bästa manus). Den här typen av konventionella kostymdramer ser jag ofta med ett lite mer kritiskt öga, och den lyckas inte riktigt sticka ut från mängden, eller beröra mig tillräckligt. Den hade gärna kunnat utmana mer, det faktum att filmens huvudperson Alan Turing var homosexuell under 40-talets England och sedermera hårt straffad för det berörs bara ytligt, filmen väljer att hellre att fokusera på hjältesagen/geniet Turing, istället för människan, vilket är lite synd. Benedict Cumberbatch är alltid bra, även om vi vet att han kan spela den här rollen i sömnen! Keira Knightley gör det även hon bra, även det lite är samma gamla vanliga. Men överlag en stark ensemble med Mark Strong, Matthew Goode och Charles Dance (även om han är Tywin i semi-modern tid bara). 

 

En av årets mest omtalade filmer, även om det - åtminstone i Sverige - var en rätt poänglös konversation. Hursomhelst var det en film som förvånade mig något genom att vara en riktigt bra film! Den satte ribban högt genom att berätta mer eller mindre hela N.W.A:s historia, från start till mål, och lyckas även göra det på ett strukturerat och engagerande vis. De tre - relativt gröna - huvudrollsinnehavarna O'Shea Jackson Jr. (Ice Cube - råkar även vara hans riktiga son), Jason Mitchell (helt klart bäst som Eazy-E) och Corey Hawkins (Dr. Dre) övertygar stort som gruppens frontfigurer, och filmens narrativ kring de tre är väl balanserat och bra uppbyggt. Som bandets/Es girige manager ser vi en något överspelande (men tillräckligt bra) Paul Giamatti. Dessutom med mycket kvalitet kring foto och musik, klippning och annat produktionsrelaterat. Utöver att den var omtalad så blev den även en stor succé bland såväl kritiker och publik, något som är både kul och viktigt med tanke på den vita dominansen som finns! Sedan kan man ifrågasätta om allt är helt korrekt skildrat, med tanke på att både Ice Cube och Dr. Dre var med som producenter känns det inte orimligt att den utelämnar vissa mindre smickrande delar (det handlar inte om ren glorifiering direkt, men den har fått viss kritik för att den inte tar upp N.W.A:s ganska infekterade uppbrott). 

 

Vi bränner av årets båda filmer om musiklegender, två vitt skilda typer av filmer, men som höll rätt jämnhög kvalitet. Beach Boys är inget band jag lyssnat särskilt mycket på och därför visste jag även inte så mycket om dess frontfigur, Brian Wilson, en man med en minst sagt fascinerande livshistoria, som i regi av Bill Pohlad får en film värdig honom! Och han har använt ett spännande grepp på filmen, istället för en film där skådespelaren sminkas för att göra honom äldre används två skådepslare i rollen som Wilson. Paul Dano porträtterar en ung Wilson, som när bandet är som störst vill utveckla deras musik och utnyttja sin egna talang till fullo, vilket leder till inre spänningar och turbulens. Allt detta samtidigt som han tampas med psykiska problem. En kamp Dano hanterar med otrolig finkänslighet, och som vanligt ger han en äkta och fint avvägd prestation. Ex antal år senare lever Wilson under sin vårdnadshavares makt, som en vinstgirig psykolog som gett honom diagnosen paranoid schizofreni. Nu har även John Cusack tagit över rollen som Wilson, och gör en av sina bättre roller som den nu avtrubbade och av mediciner rubbade Wilson. En dag möter han bilhandlaren Melinda (Elizabeth Banks, i en positivt överraskande seriös roll), som faller för Wilson, och vill få honom att bli bättre, en kamp hon måste ta med Wilsons psykolog Dr. Eugene Landy, som spelas utmärkt av Paul Giamatti, som har lite samma roll som i Straight Outta Compton, vilket är lite lustigt. Dessa båda historier vävs samman av klippningen, något som ger en ytterligare dynamik och mer spänning till historien än om den hade varit traditionellt linjär. Och i linje med filmens tema används musiken väl, och avslutas med en fin nyskriven låt av Wilson själv.

 

För femton år sedan hade kombinationen Steven Spielberg och Tom Hanks varit den största möjliga. Idag är den förvisso en kvalitetsstämpel, men nog får man säga att de båda förlorat lite av sin glans (även om deras respektive senaste filmer, Lincoln och Captain Phillips åter bevisade deras storhet). Det här - tillsammans med en trailer som såg för klassisk ut - gjorde att mina förväntningar var ljumma, trots den fina kritik filmen fått. Vad som främst definierar filmen är ren och skär kvalitet, på alla nivåer, det är på många vis en klassfilm, allt är oklanderligt utfört och det är inte mycket att direkt klaga på. Förutom känslan, den emotionella kärnan som lite tappas bort bakom den polerade fasaden. Filmen handlar om kalla kriget, om en misstänkt sovjetisk spion (Mark Rylance), och främst om mannen som får försvara honom, James B. Donovan (Hanks). Han får hela landet emot sig när han väljer att faktiskt försvara honom rättvist, och gör allt för att hålla honom borta från elektriska stolen. Filmen tar en ny vändning när en amerikansk pilot fångas på Sovjetisk mark och Donovan får åka till Östberlin för att förhandla om ett utbyte. Kalla kriget är ett otroligt intressant ämne tycker jag, och det är spännande att se hur denna sanna historia skildras ur det perspektivet. Men jag blir aldrig tillräckligt känslomässigt engagerad, trots allt som är bra med filmen. Den kommer hursomhelst vara en stark Oscarskandidat, och bästa film, manliga biroll (en riktigt bra Rylance), och diverse tekniska kategorier som scenografi, foto och musik är alla högst tänkbara. Spielberg och Hanks får det nog tuffare, även om de båda gör det bra.

 

För mig kan inte mycket gå fel när Joseph Gordon-Levitt och Seth Rogen är i farten, jag bara älskar dem, och gjorde det inte minst senast de spelade ihop i Jonathan Levines 50/50. Nu har trion gått ihop igen för en julfilm (och dragit med sig Anthony Mackie), och kanske är det för att det är juletider, men kan vara rätt svag för julfilmer! Och folk kan väl ha lite olika åsikter om filmer där Seth Rogen är konstant hög, och kanske är det svårt att tro att en sådan film kan ha ett budskap och en julkänsla, men jo, det kan den! Det är hejdlöst roligt, med snygga referenser och underbara cameos, och det blir faktiskt lite vackert också! Julkul med undertoner!

 

 

När Iran gav Jafar Panahi yrkesförbud 2010 hoppades de nog att de fått tyst på honom. I och med taxi Teheran släpper han sin tredje film sedan dess, och han fortsätter att stå upp för yttrandefrihet och demokrati, och ställa sig emot det korrupta styret hans hemland har. Här iklär han sig rollen som taxichaufför i huvudstaden, med några mer eller mindre gömda kameror runtom i bilen. Under en dag får vi möta ett antal olika figurer som åker med honom, alla med sina egenheter som skapar drama och frambringar skratt, och håller filmens puls i allra högsta grad hög. Personerna varierar, från hans systerdotter till amatörskådespelare, men det hela känns hela vägen genuint och närmast dokumentärt, och det är underhållande rakt igenom. Det är en viktig film som förtjänar all uppmärksamhet den kan få!

 

Filmen handlar om Sage, som när hon blir gravid och vill göra abort vänder sig till sin mormor Elle, som har en lösare syn på tillvaron än hennes stränga mamma. Den innehåller knivskarp, modern och viktig humor som angriper ämnen som abort och feminism. Det är inte så att publiken prackas på med uppmaningar om att följa dessa ideal som porträtteras, utan bara att se möjligheterna, och att alltid veta att man är fri att välja själv - men att jämställdhet är en rätt bra grej. Filmen har en bra blandning av en form av mer intellektuellt lagd humor och klassisk enkel humor, vilket dels gör den lättillgänglig för många, men lite extra för andra. Den bjuder på många hysteriska situationer och skratt, men får under dess korta speltid oss att bry oss mycket om de vi får följa. Jag hade gärna sett mer av den, 80 minuter känns i kortaste laget, men kanske hade det blivit urholkade skämt och en utdragen story som resultat med en längre speltid. Den är nog precis så som den ska vara, och det är alldeles tillräckligt. En rolig och långt ifrån hjärndöd komedi med viktiga undertoner, en film vi behöver, för relativt seriösa budskap kan så ofta bli mer lättillgängliga med några skämt däremellan. Riktigt bra slådespeleri dessutom, utöver det skarpa manuset, med Lily Tomlin i spetsen, men även unga Julia Garner övertygar, tillsammans med alla biroller, som på många vis bidrar