Vad blir det för film?

Malcolm (Shameik Moore), Diggy (Kiersey Clemons) och Jib (Tony Revolori) är bästa vänner, de bor i Inglewood, strax utanför Los Angeles. Det är ett tufft område, och de passar inte riktigt in, de är töntar. De älskar allt vad 90-talskultur heter, från musiken till kläderna, är duktiga i skolan och spelar i ett band. I ett försök att försöka bli mer accepterade ger de sig in i en situation som utvecklas likt fjärilseffekten. Helt plötsligt hamnar de i sällskap de inte är vana vid eller bör vara nära, men de blir så illa tvungna att lösa de problem de ställs inför. Den blandar mellan att vara en coming-of-age film till någon form av, jag vet inte, heist-film (smått diffust). Även om jag har svårt att hitta en proper benämning så kan jag åtminstone säga att det är bra, och det är roligt. Det är ett riktigt välskrivet manus som känns nytt och aktuellt, då den angriper jämställdhet mellan hudfärger på ett rakt och komiskt vis. Den träffar rätt i hur den använder sin humor för att framföra något, och ger oss en underhållande väg dit. Genomgående bra skådespel av de unga huvudrollerna, tillsammans med flera bra biroller! 

 

29. Amy (regi: Asif Kapadia)

 

 

Amy Winehouse är ingen artist jag direkt lyssnat på, men det är inget krav för att drabbas av denna dokumentär om hennes liv. Vi får se och höra om hennes utveckling, från barndomen till de destruktiva åren som hyllad musiker. Det är en film som påverkar en rejält, för det är inte lätt att se en sådan enorm musikalisk talang dras ner av sin kontrollerande far och ett drogberoende hon inte kunde undkomma. Många scener får en att rysa till, det kan vara på grund av hennes vackra röst eller de sorgliga omständigheterna som hon upplevde. Även om vi vet hur sagan tar slut så sitter man och hoppas att det ska lösa sig, och när slutet väl kommer är det en ledsamhet man inte förväntat sig som drar över en. En dokumentär som varken helgonförklarar henne, eller gör henne till en martyr, den känns hela tiden uppriktig i att den bara vill visa hur hennes liv såg ut, och gör det riktigt bra.

 

Han må vara kraftigt sminkad även här, men Johnny Depp har äntligen lämnat alla banala och larviga roller bakom sig för att ge sig på en seriös film igen. Senast han gjorde något bra var 2007 och Sweeney Todd, så det känns skönt (även om vi lär förlora honom snart igen som det verkar). Men här dominerar han som den ökände gangstern Whitey Bulger, med isblåa ögon visar han upp hela sitt register i denna hårda gangsterfilm. Hans närvaro är kuslig i varje scen, och bakom en rätt tillbakadragen Bulger äger han varenda scen. Men skådespelet runtomkring övertygar det med, speciellt Joel Edgerton håller uppe Depps takt som barndomsvännen tillika FBI-agenten som är ute efter honom. Scott Cooper har ännu inte hittat sin egna väg som regissör, men han fortsätter att utvecklas och visa prov på en lovande karriär. Filmen har potential och når ofta högt, men den saknar det lilla extra för att nå hela vägen.

 

Listans tredje dokumentär, och jag måste säga, det är verkligen svårt att jämföra dokumentärer med spelfilmer. Joshua Oppenheimer följer upp sin chockerande och mästerliga The Act of Killing med en ny vinkel av folkmordet i Indonesien 1965-66, i The Look of Silence. Vi får nu upptäcka ett specifikt område där delar av folkmordet skedde. Dels får vi se de ansvariga skrattandes återberätta hur de mördade människor, samt en mans sökande efter svar på vad som hände hans bror, som mördades två år innan hans födelse. Även om den inte chockar lika mycket som sin föregångare så lämnar den en återigen mållös över de hemskheter som mer eller mindre sopats under mattan. En film som drabbar hårt, och som öppnar upp ögonen för något som bör uppmärksammas.

 

 

En av årets förmodligen mindre kända filmer, men även en av de mest fascinerande. Två gamla och nära vänner, Catherine (Elisabeth Moss) och Virginia (Katherine Waterson), spenderar en vecka i Virginias sommarhus vid sjön, en vistelse som lyfter fram baksidan av deras vänskap, och sätter den på prov. Catherine har precis förlorat sin far (tillika stora förebild och chef) samt lämnat ett förhållande under mindre trevliga omständigheter, och Virginia öppnar upp sitt hem för sin i det närmsta förstörda vän. Dagarna flyter på och historien klipps ihop med tillbakablickar från vännernas vistelse från förra året, som även den hade sina upp- och nedgångar. Sakta men säkert är det inte bara vänskapen som testas utan även Catherines mentala tillstånd. På vissa vis - men ändå verkligen inte - uppbyggd som en thriller, bara att det inte händer så värst mycket. Men stämningen är något kuslig och det hela ger en känsla av oförutsägbarhet. Det är en fängslande och ytterst intressant berättelse som berättas på ett snyggt sätt, med manus och klippning i framkant. Men, filmens stora behållning är kanske hur den påminner om äldre film, den skulle lika gärna kunna vara inspelad för 40-50 år sedan. Med ett något dimmat foto, otroligt stämningsfull musik och en berättarteknik och uppbyggnad som Ingmar Bergman vore stolt över (filmen kan närmast liknas vid hans Persona). Sedan är såväl Moss som Waterson riktigt starka i huvudrollerna! Den kräver tålamod, men är värd mödan!

 

Innan jag såg den var jag rätt skeptisk och trodde att den skulle vara en för konventionell och romantiserande biopic av ett geni. Vilket den också visade sig vara till viss del. Men det gör det på ett mycket bra vis, och det handlar inte bara om att glorifiera Stephen Hawking. Vissa blev besvikna över att den fokuserar för lite på just honom och hans bedrifter, för mig ligger filmens styrka i att den utgår från hans förhållande till hans fru, Jane (vars biografi filmen är baserad på). Det gör filmen betydligt mer intressant, och även mer känslosamt förankrad. Eddie Redmayne vann Oscarn för sin prestation, och han är fantastisk, men jag fastnar ändå mest för Felicity Jones tolkning av Jane, som är otroligt stark! Filmen är inget utöver det vanliga egentligen, men den når ändå ut på ett mycket berörande vis! Och Jóhann Jóhannssons underbart vackra musik förhöjer den ytterligare!

 

 

Judd Apatow är förmodligen en av Hollywoods allra mäktigaste personer, som producent, regissör och manusförfattare av flera av de senaste 15 årens största komedier är han åtminstone störst inom det fältet. Främst har han dock gjort filmer om och som riktat sig mot män, något han även fått en hel del kritik för. Men nu har han ändrat riktning något, och smart som han är gjorde han det tillsammans med branschens kanske hetaste komedienne, Amy Schumer, som skrivit manuset till filmen, men som även tar hand om huvudrollen. På många vis är filmen traditionell, och storyn liknar mycket vi sett förut, men rollerna har vänts, och den klassiskt grabbiga rollen är nu en kvinna. Schumer spelar Amy, hon vill inte ta livet alltför seriöst, inte misnt när det kommer till kärlek, hon föredrar att ligga runt lite som hon vill, jobba på sin ytliga tidning och dricka massvis, och det är hon lycklig med! Men detta börjar så sakteliga ändras när hon ska intervjua sportdoktorn Aaron (Bill Hader). Och som sagt är filmen inget unikum, men det är den också fullt medveten om, då den parodierar sig själv, och sin genre (och tidigare filmer inom densamma). Och manuset är fruktansvärt välskrivet och nyanserat, och erbjuder betydligt fler nivåer en den klassiska rom-comen, och är betydligt roligare än de flesta också, samt bättre emotionellt förankrad. Men det är inte bara Schumers manus som bär filmen, än mer är det kanske hennes skådespelarinsats, som är klockren. Hon uppvisar en perfekt komisk tajming och får oss verkligen att bry oss om henne, men även förstå henne. Bill Hader gör även han sin vana trogen det väldigt bra, och som hans polare spelar LeBron James sig själv, och bidrar med några av filmens roligare scener, han är faktiskt, uppriktigt sagt, riktigt bra. Brie Larson är även hon som vanlgit bra, om än i en mindre roll som den seriösa lillasystern, och övriga bra biroller görs av en nästintill oigenkännlig Tilda Swinton, Colin Quinn, Randall Park och Ezra Miller.

 

I år är helt klart året för spionkomedier, i januari fick vi Kingsman: The Secret Service (som jag tyvärr inte sett än) och i augusti fick vi även The Man from U.N.C.L.E. Men kanske framförallt är det här året då kvinnorna domineriar de bästa komedierna, vilket ovan nämnda Trainwreck och Schumer bevisar tillsammans med Spy och den fantastiskt roliga Melissa McCarthy. Hon spelar spionen som aldrig blev en riktigt spion, utan hamnade vid ett skrivbord framför en dator, där hon hjälper stjärnspionen Bradley Fine (Jude Law). Men när ett uppdrag inte får som väntat får hon sin chans att gå under-cover för att rädda världen. Det hela är ett mästerligt exempel på hur man driver med en genre på bästa sätt, med mycket komisk krydda. Det är överdrivet, ofta över gränsen och pricksäkert på alla fronter. McCarthy visar återigen sin komiska tajming, Jude Law även han perfekt i rollen, och Rose Byrne fortsätter övertyga, och så ska vi inte glömma den mest överdrivna av alla, Jason Statham, som med sin superspion är bättre än (nästan) någonsin. Enormt underhållande rakt igenom, men inte bara roligt, utan man bryr sig även om vad som händer, med såväl som mellan karaktärer. Den film som i år gav mig allra mest skratt!

 

När Universal i första trailern för filmen kallar den för "Guillermo del Toros ultimate masterpiece" kan vi snacka om att skapa förväntningar. Det är inte hans ultimata mästerverk, för Pan's Labyrinth är helt enkelt för svår att toppa. Men det är en mycket bra och förförande film. Det är en film som på förhand varit svår att sälja in, för det handlar om en genre som knappt existerar längre. Det är inte riktigt en skräckfilm, och att sälja in den som det skulle bara göra folk besvikna. Det är till mångt och mycket en hyllning till den genre den porträtterar, som är vadå tänker ni, kanske gotisk skräckmystik-romantik? Det vilar något Allan Edgar Poe-skt över den. Och jag är svag för regissörer som är själv(film-)medvetna om sig själva, som blinkar åt publiken (kanske är svårt att få grepp om, men också svårt att förklara). Filmen centreras kring Edith Cushing, en aspirerande författare av spökhistorier som sveps in i entrepenören Thomas Sharpes charm, och följer med för att bo med honom och hans syster i deras familjehem, som fått namnet Crimson Peak. Ett stort och mystiskt hus med många mörka vrår som döljer husets och syskonens dolda hemligheter. Filmen är otroligt snyggt gjord, med scenografi och kostymer som är en fröjd att skåda. Historien är en lagom mystisk och intresseväckande historia som hela tiden håller oss nyfikna. Skådespeleriet är genomgående mycket bra, vilket man kan förvänta sig av den trio som leder filmen; Mia Wasikowska, Tom Hiddleston och Jessica Chastain. Övriga produktionsmässiga delar som övertygar är den indragande musiken och det slående fotot, och jag tycker än att specialeffekterna görs på rätt sätt, spökena är inte lika löjeväckande som de brukar vara i skräckfilmer (vilket i och för sig är ett resultat av hur filmen är som helhet). Ordet "charmig" är något jag vill lyfta fram med filmen, för den har otroligt mycket av det, allt från Hiddlestons sneda leende till husets egna lilla liv.