A Single Man (2009) - en visuell och emotionell knockout

 
När man ser mycket film, och kan mycket om det, då blir man mer kräsen. Så det är därför ganska sällan jag har filmupplevelser som verkligen kan tampas om bästa betyget. Senaste halvåret har jag kunnat räkna antalet utan att använda alla fingrar på ena handen, men kan nu lägga till tummen! Det är få filmer som har förmågan att verkligen gripa tag i en från första början, att inom en kvart få en att nästan nehöva hålla tårarna tillbaka. A Single Man gjorde - som ni säkert förstod - detta med mig. Filmen var Tom Fords debutfilm som regissör, något som känns helt ofattbart, då han gör det bättre än de flesta som arbetat hela sina liv med att regissera. Han är mer känd som modedesigner, där han rönt stora framgångar! Och det går inte obemärkt förbi, då filmen är otroligt stiliserad och snygg, allt från 60-talsmodet till hur kameran porträtterar allt. Det hela är elegant och läckert, med ett enormt öga för detaljrikedom! Allt känns enormt genomtänkt, från allt det som explicit påverkar vad vi ser, till de små sakerna i bakgrunden, något som inte bara syns i scenografi och kostymdesign, utan minst lika mycket i ett magnifikt välskrivet manus. Jag kan tänka mig att vissa skulle kunna anse den vara pretentiös och snobbig, vilket kan diskuteras, även om jag inte upplever den så. För de känslor som produceras är långt ifrån oäkta, de lyser klart genom rutan och rakt in i en. Den är genomgående rätt lågmäld, och de känslor vi får är inte i form av feel-good, det handlar i mångt och mycket om ett sorgligt drama. Åtminstone är det vad som på ytan tydligast visas upp, för hela tiden finns en kärna av hopp. När jag sitter här och försöker få ner mina tankar gällande filmen, och de känslor jag upplevde, kommer jag återigen till insikt om att det är svårast att skriva om de bästa filmerna. För hur ska jag på ett rättvisande sätt kunna beskriva hur jag kände mig när jag såg den, det blir för abstrakt och bortom mig, och säger väl inte så mycket om vad ni kan tänkas tycka. När man har kunskaper om hur film görs utöver det vanliga blir det lätt att man tänker på det under filmens gång, och det är här jag verkligen skiljer agnarna från vetet, för när jag ser en riktigt bra film slutar jag tänka på sådant, utan bara försvinner in i filmen. Och det är även detta som gör de bra filmerna svårare att skriva om, vilket är fallet här. 

 
George (Colin Firth) är engelskprofessor på UCLA, han är från England men har bott i Los Angeles sedan innan kriget, och nu är året 1960. Han beskriver i filmens första monolog hur han varje morgon vaknat upp med smärta i kroppen. Varje dag sedan hans älskade Jim (Matthew Goode) avled i en bilkrasch. Men just idag är annorlunda, och vi får sedan följa hur just denna dag utspelar sig i hans liv. Redan det känns som att säga för mycket, även om det inte kan ses som en spoiler, för det här är en film - som många andra - som bara ska upplevas. Dagens utveckling blandas med klipp från hans tid med Jim, som kontrast mot det vi ser. Ibland är det ett längre klipp och ibland bara ett ögonblick, och det görs rent ut sagt genialiskt och narrativt perfekt. Och längs denna otroligt välskrivna historia, som innehåller ett otroligt vacker foto som klipps ihop underbart, får vi ett melankoliskt vackert soundtrack, som verkligen förhöjer alla de starka känslor jag tidigare talade om, och vi drunknar i ett hav av skönhet och vackra toner. Hur fotot ändras när vi får se tillbakablickar, i olika toner och med olika snygga filter (se nedan), bara så snyggt gjort, ytterligare ett ställe där man märker detaljrikedomen. Sällan har jag upplevt sorg i en film som i denna, även jag inte har de refernsramar som för att fullt ut avgöra. Men det är något som känns så innerligt och ärligt i Geoges ögon och uttryck, som får mig att rakt igenom tro och sörja. Det vackra med filmen är dock att trots de tunga känslorna är det inte en rakt igenom sorglig film, och är inte direkt jobbig att se, som andra med samma tema kan vara. Ford väver in ljusglimtar lite här och där, som håller oss i balans utan att någonsin göras klyschigt, och som lyfter filmen. 
 
 
Men inget av det jag skrev ovan hade varit möjligt utan Colin Firth känns det som, då han verkligen gör sitt livs bästa roll. Sättet han porträtterar George, en man som förlorat allt och även är nära att förlora hoppet. Som tar sig igenom denna dag, alltid med smärta i ögonen, även om han visar upp ett leende för andra att se. Han gör det med så små detaljer, och vi vet själva inte riktigt vad han känner, om ens han gör det. I rollen som han bästa vän, tillika föredetta flamma från England, ser vi Julianne Moore, som vanligt magnifik. En ensam och G&T-älskande själ som har mer liv i sig än hon orkar ge. Matthew Goode är inte med mycket, men ger otroligt mycket till helheten i de tillbakablickar vi får se, och får oss att förstå smärtan George känner över att ha förlorat honom. Nicholas Hoult övertygar som den unga studenten som lyckas ge George ett leende på läpparna, trots smärtan i hans hjärta. Firth nominerades förvisso till en Oscar, men att han inte vann är bortom mig! (Även om han vann året efter för The King's Speech). En än större skam är att han blev filmens enda nominering, då den otvivelaktigt borde varit med för bästa film, regissör, manus, foto, originalmusik, kvinnliga biroll, m.fl. Men det här är en film som bör leva vidare gott och väl ändå, för det är bland det bättre som gjorts under de senaste åren. Tom Ford har ännu inte följt upp denna med en ny film, men han håller nu på med Nocturnal Animals, med bl.a. Jake Gyllenhaal och Amy Adams, som efter denna är en av de filmer jag ser mest fram emot de kommande åren, förhoppningsvis redan nästa år! Jag måste nog ge den här filmen full pott, för det är så himla mycket som är rätt i den, 5/5. 

Kommentera här: