Vad blir det för film?

 

Det är egentligen inget snack om saken att Christopher Nolans experimentella och på alla plan perfekta thriller tar förstaplatsen här, precis som den gjorde när jag rangordnande förra årets bästa filmer. Det är den största och bästa och mest fullständiga filmupplevelsen jag haft på bio - både när jag såg den i 70mm och kanske än mer i IMAX. Skrev längre om den i somras, som ni kan läsa här. För er som inte sett den går det att passa på någon gång till denna vecka, gör det (speciellt i 70mm ikväll i Stockholm/Malmö om ni kan)! Den har tyvärr inte så stor chans att vinna bästa film, tyvärr inte ens för bästa regi, men förhoppningsvis/förmodligen kan den ta hem ljudpriserna samt bästa klippning. 

 

(I en rättvis värld hade The Florida Project placerats här, men den blev inte nominerad ja, men se den för all del på bio ändå, för den är helt fantastisk)

 

Det blir inte vackrare än Luca Guadagninos lidelsefulla kärlekshistoria i 80-talets norra Italien. Under en sommar får vi följa Elio och Olivers relation som sakta men säkert blir allt mer intim, många gånger härlig men stundtals även smärtsam, såsom kärlek kan vara. Trion Timothée Chalamet, Armie Hammer och Michael Stuhlbarg är alla så magnifika i sina respektive roller, även om det bara var den förstnämnda som kammade hem en Oscarsnominering (galet nog). Guadagnino regisserar med delikat hand utefter James Ivorys snart Oscarsvinnande manus, och ackompanjeras av såväl klassisk musik, 80-talspop och ett par stämningsfulla originallåtar av Sufjan Stevens, vars Mystery of Love borde vara given som vinnare av bästa originallåt, men som lär se sig besegrad i slutändan. Bland det finare och starkaste ni just nu kan se på bio, eller hur ni än vill se den, så länge ni ser den! Kammade hem fjärdeplatsen på min årsbästalista, strax framför...

 

...en av förra årets mest omtalade filmer, Jordan Peeles satiriska skräckthriller - Get Out. Det är en smärre sensation att denna genre-film som kom ut för ett år sedan i USA - samma helg som förra årets Oscarsgala - nu är nominerad i de fyra främsta kategorierna. Den träffade zeitgeist på ett magnifik vis, och drog med en relativt knaper budget storpublik. Jag skrev så här om den när jag såg den på bio i april förra året, men då var det blott en 4/5-film för mig. När jag såg om den i december höjdes betyget till en klar 5/5, då manusets dolda briljans blev klarare när jag förstod vad alla blinkningar och småkommentarer åsyftade. När året tog slut var det fortfarande mångas favoritfilm och visade sig stå pall när Oscarsnomineringarna kom, trots dess skräckelement. Är en dark horse för att vinna det ädlaste priset på galan, något som vore en otroligt frisk fläkt, även om det mest realistiska - och välförtjänta - vore en vinst för bästa originalmanus. Har ni ännu inte sett den så har ni nu återigen chansen på bio, även om tillfällena är få! Annars finns filmen att hyra för bara 9 kr på iTunes den här veckan.

 

Årets allra härligaste film bland de nominerade är utan tvekan Greta Gerwigs personliga och kärleksfulla Lady Bird. Filmen handlar om 17-åriga Chistine (Saoirse Ronan) - som dock insisterar på att alla ska kalla henne för Lady Bird - och hennes sista år på high school i dötråkiga hemstaden Sacramento. På ytan kan den framstå som en väldigt klassisk coming-of-age-story om en ung tjej som ibland vill vara unik och ibland bara vill passa in, med killproblem och drama med sina tjejvänner, men med Gerwigs utsökta regi och varma manus lyckas den komma bortom det konventionella och kännas unik. En stor del av förtjänsten kan vi tacka Ronan för, som vid 23-års ålder nu är trefaldigt Oscarsnominerad och talangfull ut i fingerspetsarna. Hon är perfekt i rollen och bär den emotionella berg- och dalbana filmen är på ett utmärkt vis. Mer än något annat handlar filmen dock om relationen mellan Christine och hennes mamma, spelad till perfektion av Laurie Metcalf, som är allt annat än enkel. Filmen ger oss många fantastiska biroller dessutom, där främst Tracy Letts och Beanie Feldstein sticker ut, som varm far respektive hysteriskt rolig vän. Jag skulle säkert kunna skriva mycket om alla filmens fantastiska delar, men kort och gott räcker det att veta att det är en ljuvlig och underbar film som kommer att ge er ett härligt rus i hela kroppen, ni kommer skratta så att ni får ont i magen och kanske till och med fälla en tår. Det är en känslosam resa fylld till bredden av glädje, ta med alla nära och kära och se den på bio redan denna vecka, eller när den har riktigt premiär 8/3. Underbart att se Gerwig bli den blott 5:e kvinnan någonsin att nomineras för bästa regi på Oscarsgalan dessutom. 

 

Nu är det bara knappt ett dygn sedan jag lämnade biosalongen och Paul Thomas Andersons nya är en film som kräver lite tid att bearbeta. Men tid är en lyx vi inte har just nu. Storyn som kretsar kring modegeniet Reynolds Woodcock (Daniel Day-Lewis) och hans nya musa Alma (Vicky Krieps) är till synes otroligt otidsenlig. Det manliga geniet och hans besatthet och kontrollbehov, den yngre kvinnans underkastelse till alla hans underligheter, hans oresonliga beteende när hon visar minsta lilla självständighet. Den är allt annat än modern, men den växer också ju längre filmen lider, och Alma blir mer och mer den som håller taktpinnen, och det går inte att inte fascineras över varje scen och interaktion som projiceras på duken, och vilja veta hur det ska fortlida. Den lyfter inte till samma nivåer som ovanstående filmer för mig, men den imponerar ständigt. Visuellt är den som ett konstverk, det utsökt korniga 35mm-fotot skapar en sådan känsla till filmen. Den skulle lika gärna ha kunnat vara gjord på 70-talet, det känns som en klassiker från förr och det bara osar kvalitet. Kostymerna är förväntat fantastiska i en film om en modedesigner, och miljöerna de vistas i likaså underbara. Men filmen kommer verkligen till liv i och med Jonny Greenwods magiska musik, som regisserar filmen lika mycket som PTA själv känns det som. Men skådespelet står självklart i centrum när trefaldiga vinnaren Daniel Day-Lewis är med - här i sin sista roll visar han återigen upp sin hängivenhet och talang. Men i lika hög grad imponerar den relativt okända Vicky Krieps, som ofta trumfar DDL i scenerna de delar, precis som Lesley Manville också gör i rollen som Reynolds syster. 

 

 

Den film som kanske pendlat mest upp- och ner kring huruvida den är omtyckt eller inte är Martin McDonaghs mörka dramakomedi. Som vanligt när en film börjar framstå som favorit är att folk på Twitter börjar hitta sätt att förstöra dess chanser, något som inte verkar ha funkat då den vunnit på såväl Bafta- som Golden Globe-galan för bästa film. Även om den är långt ifrån fläckfri så är det fortfarande en ruskigt rolig och berörande film om Mildred Hayes (Frances McDormand), som ifrågasätter varför polisen inte kommit längre i utredningen kring hennes mördade dotter. McDormand är en kraft att räkna med, och är tillsammans med Sam Rockwell och Woody Harrelson Oscarsnominerad, där hon och Rockwell lär vinna. När jag såg den första gången på Stockholms filmfestival var det svårt att inte ryckas med av de otroligt entusiastiska storpubliken, när jag såg om den noterade jag fler distraktionsmoment. Å andra sidan är det filmens moraliska ambiguitet som gör den så intressant, och dess förkroppsligande i McDormand och Rockwells karaktärer så fascinerande. På det stora hela en riktigt bra film med otroligt imponerande skådespel, och stundtals hamnar den någon placering högre här.

 

Den stora dominanten sett till antalet Oscarsnomineringar är Guillermo del Toros genreöverskridande kärlekshistoria mellan en stum städerska på ett hemligt labb 60-talets kalla krig-infekterade Baltimore, och en fiskman från Amazonas djungel som hålls fången där. Med 13 nomineringar kan vi räkna med ett antal vinster, inte minst för del Toros regi, och kanske även bästa film. När jag såg den var jag inte lika överväldigad som jag hade velat vara, även om jag var imponerad över hantverket, för rent tekniskt sett är den verkligen snygg. Dock så skulle jag gärna vilja se om den, för att upptäcka fler detaljer som del Toro kärleksfullt vävt in, för om det är något som får mig att uppskatta den mer är det att höra del Toro prata om filmen med en passion för film som få besitter. Som i alla filmer på listan är skådespelet på topp. 

 

Sist men inte minst har vi Steven Spielberg, Meryl Streep och Tom Hanks. Filmen som skulle fånga dagens samhällsklimat och fungera som känga mot Trump och sedermera vandra hem med Oscarsstatyetten lyckades inte riktigt leva upp till förväntningarna. Även om Spielberg om någon kan slänga ihop en bra film snabbt så märks det trots allt att filmen började spelas in i mars förra året, eller så tyckte jag bara det för att jag visste att det var så. Men även om det inte är min favorit bland de nominerade så är det fortfarande en bra film, uppenbarligen. Och ämnet är intressant som bara den, aktuellt (något som filmen gör alltför tydligt), och återigen, skådespelet är top notch. Det sistnämnda säger väl sig självt med en birollslista innehållandes Carrie Coon, Bob Odenkirk, Matthew Rhys, Michael Stuhlbarg, Sarah Paulson, Bradley Whitford, Tracy Letts m.fl. Men den lyckades verkligen inte toppa vinnaren från två år tillbaka; Spotlight. Manuset är tyvärr filmens svaga punkt, just där kunde de lagt ner lite mer tid.