Bästa filmerna 2018 - fast inte i Sverige

 
Varje år är det många av de bästa och mest intressanta filmerna som aldrig når till Sverige, eller så dyker de med lite tur upp på en filmfestival, och kanske så småningom på någon streaming-sajt eller på VOD. Gemensamt är ofta storleken på filmen, det handlar allt som oftast om smala independentfilmer utan större namn som filmbolagen inte tror kommer locka publik här i Sverige. Men jag vill ändå uppmärksamma några av de främsta filmerna jag önskar dyker upp i Sverige på ett eller annat vis, som jag sett på festivaler eller amerikanska iTunes, och som ni bör hålla utkik efter. För att hålla mig till topp 10 fick jag peta härliga dramakomedin Hearts Beat Loud, som dock finns tillgänglig i Sverige nu, med Kiersey Clemons och Nick Offerman. Fin pappa/dotter-relation och ljuv musik. Även Blame, regisserad, skriven, producerad och med huvudroll av - vid inspelningen - 21-åriga Quinn Shephard, ojämn film men en lovande karriär att se fram emot. Ett gäng av dokumentärerna från min lista av 2018 års bästa dokumentärer skulle också ha kunnat hamna här. Men nu är det den här tian ni får, enjoy!
 

 
 
10. Thunder Road
Regi/manus: Jim Cummings. Skådespelare: Jim Cummings, Kendal Farr, Nican Robinson, Jocelyn DeBoer, Chelsea Edmundson.
Listan kommer att ha ett antal debuter från regissörer, men bara här står regissören även för huvudrollen, när Jim Cummings gör långfilm av sin tidigare kortfilm med samma namn. Cummings spelar polisen Jim Arnaud, som har en bråkig relation med sitt ex som han också har en dotter med, och som genomlider ett mentalt sammanbrott när hans mamma dör. Till begravningen har han förberett ett dansnummer till tonerna av Bruce Springsteen, och redan här har filmen sin höjdpunkt i en utdragen och absurd sekvens. Han vill bara vara en bra pappa och en bra polis efter det, men har svårt att kontrollera sina känslor och sina impulser, vilket ger lika delar komisk som sorglig effekt. 
 

 
 
9. Monsters and Men
Regi/manus; Reinaldo Marcus Green. Skådespelare: John David Washington, Anthony Ramos, Kelvin Harrison Jr., Chanté Adams, Rob Morgan, Stacey Buono, Jasmine Cephas Jones.
Å ena sidan ett vid det här laget hyfsat bekant drama om en polisskjutning av en obeväpnad svart man, å andra sidan ett starkt sådant drama. Sammanvävt kring tre olika karaktärer som på ett eller annat vis påverkas av dödsskjutningen får vi se olika perspektiv på händelsen. De hänger inte ihop direkt utan skymtar varandra mer i periferin, och storyn delas upp i tre delar där skiftningen sker sömlöst utan att kanske få några konkreta svar (vilket jag ser som ett plus). Inte minst John David Washington ("BlacKkKlansman") imponerar som den kluvna polisen, som antingen behöver backa sitt yrke eller sitt samhälle. 
 

 
 
8. Madeline's Madeline
Regi/manus: Josephine Decker. Manus: Donna di Novelli. Skådespelare: Helena Howard, Miranda July, Molly Parker.
En av förra årets mest artistiskt utmanande filmer, som bryter gränser och går bortom det konventionellt filmiska. När en film beskrivs på detta vis kanske ni anser att den borde hamna högre, och det kanske den borde egentligen, och så småningom kanske den gör det. Josephine Decker satsade verkligen allt i denna historia om en tonårstjej som går in lite väl mycket i teaterpjäsen hon är med i, där hon uppmuntras av regissören som imponeras av hennes mod och talang. I centrum står Helena Howard, som står för ett maffigt genombrott, och Decker har beskrivit filmen som en relfektion av själva skapandet av filmen, där Howard tänjde på gränserna för att uppnå det Decker ville få fram. Det hela har gett ett fascinerande slutresultat som kan vara stundtals ojämn men som jag ser fram emot att uppleva igen. 
 

 
 
7. Who We Are Now
Regi/manus: Matthew Newton. Skådespelare: Julianne Nicholson, Emma Roberts, Zachary Quinto
Det har nu gått ett tag sedan jag såg Who We Are Now, det var på Stockholms filmfestival redan 2017. Den fick sin officiella premiär 2018 men dök aldrig upp i Sverige. Vilket är synd med tanke på kvaliteten filmen besitter, inte minst via Julianne Nicholsons Oscarsvärdiga huvudroll, som äger duken från start till mål. När Beth (Nicholson) åkte i fängelse tog henens syster och hennes man över vårdnaden över hennes son, och nu när hon är ute kämpar hon för att få tillbaka honom. Starkt och gripande drama. 
 

 
 
6. Diamantino
Regi/manus: Gabriel Abrantes & Daniel Schmidt. Skådespelare: Carloto Cotta.
2018 års mest absurda film kommer nog ändå från Portugal, i form av Diamantino. Filmer kretser kring landets stora fotbollsstjärna, bäst i världen, med slickat hår, ett mindre slott och mer pengar än någon behöver. Allt för honom är yta, och så även hans intellekt, något hans familj utnyttjat genom att förskingra hans pengar. Men filmen är mer än bara en Ronaldo-satir, när Diamantinos karriär kraschar genomlider han en smärre kris och filmen tar upp ämnen som fascism, flyktingkrisen, genmodifiering och mycket mer. Samt fluffiga hundar och rosa moln. Köper man det hela så kan ni få en underbar filmupplevelse, annars finns nog risken att ni ogillar den. Jag köpte den och gillade den starkt!
 

 
 
5. Skate Kitchen
Regi/manus: Crystal Moselle. Skådespelare: Rachelle Vinberg, Nina Moran, Ardalia Lovelace, Jules Lorenzo, Jaden Smith
Efter grymma dokumentären The Wolfpack gör nu Crystal Moselle sin fiktionsdebut i långform. Men hon tar inspiration och hjälp från verkligheten även här, i sin skildring av det kvinnliga skate-kollektivet Skate Kitchen (@theskatekitchen på Instagram). Storyn är dock fiktion och har fokus på Camille, som nyligen flyttat in hos sin mamma igen, som inte gillar att hon spenderar all sin tid på brädan. I sin tonårsrevolt tar hon sig in till storstan New York och söker upp en grupp tjejer hon hittat på Instagram, och imponerar tillräckligt för att få deras uppmärksamhet. Sedan följer vänskap, drama, bråk med andra skejtare och förbjuden kärlek, allt som hör coming-of-age-filmer till. Men det görs bra, snyggt och engagerande, definitivt värd din tid. 
 

 
 
4. Genèse
Regi/manus: Philippe Lesage. Skådespelare: Théodore Pellerin, Noée Abita
En av de starkare filmerna jag såg på årets (läs. 2018) upplaga av Stockholms filmfestival var kanadensiska Genèse, den tredje filmen från Philippe Lesage. Den följer syskonen Guillame och Charlotte i deras snåriga resa mot vuxenlivet, när de finner sig själva i sin sexualitet. Guillame går på ett internat för pojkar, han är klassens clown och populär, och oskiljaktigt från sin bästa vän. Men inom honom växer känslor som han först inte vill acceptera, och som hans kompis verkligen inte kan gå med på. Filmen bjuder på en av de allra främsta komma ut-scenerna i en film någonsin, och urstarkt skådespel från Théodore Pellerin (som också syntes i en mindre roll i Boy Erased i höstas). Även Noée Abita ("Ava") imponerar som Charlotte, som i försök att växa upp snabbare byter till sig en äldre pojkvän, något som har såväl för- och nackdelar. Filmen hade fått ett högre betyg om Lesage inte valt att relativt abrupt avbryta storyn för att introducera nya karaktärer och helt ny setting. Mot slutet får vi se yngre ungdomar på sommarläger, som upplever sin första förälskelse. Jag förstår poängen - och tydligen är denna dels huvudkaraktär med i Lesage tidigare film Les démons - men det passar inte riktigt in. 
 

 
 
3. American Animals
Regi/manus: Bart Layton. Skådespelare: Barry Keoghan, Evan Peters, Ann Dowd, Blake Jenner
En av fjolårets mest intressanta filmer kommer från Bart Layton, som här gör sin debut inom fiktionsfilm efter sin Bafta-vinnande dokumentär The Imposter. Men han lämnar inte dokumentärfilmandet bakom sig helt, utan skapar här en hybrid mellan de båda konstformerna. 2003 utförde fyra college-studenter en konstkupp, som började med att en av killarna kände att han behövde en spännande historia för att verkligen kunna bli den konstnär han aspirerade att bli. De var smått uttråkade grabbar som sett för mycket film och trodde att det inte skulle bli några problem. Det mest fascinerande med filmen är att Layton dels återskapar händelserna med skådespelarna som vilken film som helst, men samtidigt klipper han in intervjuer med de verkliga personerna. Det är en mix som hade kunnat fått filmen att förlora tempo och kännas styltig, men som fungerar helt sömlöst och snarare förhöjer upplevelsen. Visst kan man bli frustrerad över vilka idioter de är, men det är underhållande och riktigt spännande rakt igenom. Evan Peters klar MVP i casten, även om Barry Keoghan levererar han med. Har sedan jag först skrev det här blivit tillgänglig på bl.a. SF Anytime och Plejmo, och kan därför avnjutas i Sverige. 
 

 
 
2. We the Animals
Regi/manus: Jeremiah Zagar. Manus: Daniel Kitrosser. Skådespealre: Sheila Vand, Raúl Castillo, Isaiah Kristian, Josiah Gabriel, Evan Rosado. 
En av pärlorna från förra året som inte fått samma uppmärksamhet som några av de andra filmerna här i toppen, men som trots allt jämförts med såväl Moonlight som The Florida Project, senaste årens bästa filmer. Riktigt dit når den inte, men det finns mycket att hämta här ändå. En uppväxtskildring om bröderna Manny, Joel och Jonah som lever i enkla förhållanden med sina föräldrar. Jonah står i fokus och är inte riktigt som sina äldre bröder, han är mer timid och osäker på sig själv, medan hans bröder hittar på allt möjligt. Föräldrarna bråkar och när pappan väl är hemma så kommer ofta knytnävarna fram. Jonah tar sin tillflykt till att tecknande, där han skapar sin egna fantasivärld. En gripande och ytterst imponerande debut från Jeremiah Zagar, som tydligt får fram en vision som få etablerade ens klarar av. Riktigt snyggt och kornigt foto dessutom, utmärkt musik och prima skådespel, från såväl barnen som de mer etbalerade föräldrarna Sheila Vand ("A Girl Walks Home Alone at Night") och Raúl Castillo ("Looking", "Seven Seconds"). 
 

 
 
1. Eighth Grade
Regi/manus: Bo Burnham. Skådespelare: Elsie Fisher, Josh Hamilton, Emily Robinson.
Om ni läste min topp 10 så visste ni om att Eighth Grade skulle dyka upp här, då jag skrev redan då att den hade fått plats på övre halvan där. Det är en av 2018 års mest älskvärda filmer och starkaste debuter i form av komikern Bo Burnhams regi. På ett otroligt självsäkert vis lyckas han skildra livet ur en 13-årig tjejs ögon på det mest autentiska och uppdaterade sätt ni kan tänka er. Normalt brukar den här typen av coming-of-age-filmer ha fokus på high school-elever, men här får vi perioden precis innan. Kayla framställer sig själv som självsäker och utåtriktad i sin videoblogg, men vi märker tidigt att hon i skolan är betydligt mer osäker och tystlåten. Och hemma sitter hon bara med mobilen och scrollar igenom Instagram och tar selfies. Sällan - om någonsin - har en film känts så sann mot tiden vi lever i, där skärmar mer och mer tagit över. Elsie Fisher är sanslöst bra som Kayla, det är årets stora genombrott och en roll som egentligen borde ha gett henne en Oscarsnominering (känner ni igen hennes röst - troligtvis inte - så är det från "Despicable Me-filmerna, där hon röstar Agnes). Tillsammans skapar Fisher och Burnham alla känslor (bokstavligen talat "all the feels"), det är stundtals plågsamt att följa hennes pinsamma eskapader, men det finns så mycket kärlek och glädje också. Även om Fisher är MVP får vi inte glömma Josh Hamilton som Kaylas tålmodiga och kärleksfulla pappa, som delar en av förra årets finaste filmscener med Fisher. Plus i kanten för Anna Merediths synthmusik. Älskar den här filmen innerligt. Visas på BUFF filmfestival i Malmö sista veckan i mars, en få förunnad möjlighet att få se den på bio i Sverige, håller tummarna för att den åtminstone släppts på VOD så småningom. Vunnit en del finfina priser, bl.a. bästa regidebut av Director Guild of America (där Burnham snuvade Bradley Cooper på konfekten), samt bästa originalmanus av Writers Guild of America (där den snuvade flera Oscarsnominerade manus på sina konfekter). Gucci!

Kommentera här: