Vad blir det för film?

I fredags inleddes Prideveckan i Stockholm, som i år står värd för EuroPride, vilket inspirerade mig att skriva ihop en liten text om de bästa HBTQ-filmerna från senaste ca tio åren. Att representation är viktigt bör de flesta förstå vid det här laget, och att alla personers olika berättelser får skildras på film är något jag finner otroligt viktigt, som såväl människa som filmälskare. Det faktum att Love, Simon i år blev det första tonårsdramat med en homosexuell protagonist producerad av en stor studio säger mycket om hur industrin ligger efter, men det betyder inte att guldkornen inte finns där och fortsätter att göras. Nästa steg är att de riktigt stora filmerna vågar vara progressiva. Ofta ligger problemet i att de inte får samma uppmärksamhet eller inte söks upp på samma vis av en bred publik, även om det har blivit bättre, inte minst sedan Brokeback Mountain snuvades på Oscarn för bästa film. Bioaktuellt den här sommaren har bl.a. just Love, Simon varit, samt Sebastian Lelios drama Olydnad, som jag skrev om i mitt förra inlägg. 24:e augusti kommer även lovande The Miseducation of Cameron Post, om en tonårstjej som skickas till ett religiöst läger för att omvändas till heterosexualitet (ett tema vi kommer få i höst/vinter med potentiella Oscarsfilmen Boy Erased). Jag har sett långt ifrån allt (om än mer än dessa), men här kommer några av de senaste årens allra bästa filmer. 

 

Det mest lidelsefulla dramat ni kan se, och bland de vackrare filmerna som gjorts. Baserat på en roman av Patricia Highsmith skildras här romansen mellan mellan Carol och Therese, en missnöjd hemmafru och en butiksarbetare som drömmer om något mer. Cathe Blanchett och Rooney Mara är fullkomligt magiska i huvudrollerna, och den senare borde tveklöst ha vunnit Oscarn, även om de båda nominerades. Även Carter Burwells drömska musik och Ed Lachmanns utsökta 16mm-foto nominerades (och borde kanske vunnit), och gör er tid välspenderad. Tyvärr missade den nomineringar för bästa film och Todd Haynes regi, och vi kan spekulera i varför (den fick totalt 6 nomineringar). 

 

En av förra årets starkare filmer som inte fick den publik den förtjänade, filmen som kallats för "en skotsk Brokeback Mountain". Likheten återfinns i filmens setting, som är bland fåren ute på landet, dit Gheorghe kommer som säsongsarbetare för att hjälpa till på Johnny Saxbys farm medan hans far är sjuk. Johnny är en tuff kille som sällan släpper någon nära, men det som är uppfriskande med filmen är att det fakutm att han är gay inte ifrågasätts trots den lilla byn han kommer ifrån. Men ju mer tid de båda motvilligt spenderar med varandra ute bland fåren, desto mer kan han släppa sin gard. Utmärkt skådespel och ett slut som även det sticker ut gör det till en pärla på temat. 

 

 

Filmen som blev historisk när den vann Oscarn för bästa film, som första HBTQ-film. Barry Jenkins mästerverk gör det ovanliga att skidlra en ung svart mans homosexualitet, och som han gör det. Chirons resa berättas i tre delar, med tre lika duktiga skådespelare i rollen, från liten och tanig till muskulös och till ytan tuff. Likt de ovan två filmerna är det estetiska lika briljant som det berättarmässiga, en subtil men ack så berörande historia om en ung mans sökande efter en identitet i en värld där han inte kan accepteras. 

 

 

Mindre skala och betydligt mindre uppmärksammad är Andrews Haighs brittiska drama Weekend, om Russell och Glen, som efter ett one-night-stand utvecklas till något mer. En film på temat som inte gör en grej av att de är gay, den görs inte till en issues-film där frågor kring acceptans eller identitetskriser undviks, vilket gör den så mycket starkare. Främst Tom Cullen är strålande som den mer osäkra Glen, även om Chris New gör det bra som motpart.

Kan ses på: Cineasterna.se, SF Anytime, TriArt osv.  

 

Xavier Dolan har gjort ett flertal filmer på temat, där inte minns hans imponerande debut Jag dödade min mamma är värd att söka upp. Men Laurence Anyways är på en helt annan nivå, om Laurence under en tioårsperiod, som inser att han inte alls är en han, utan en hon, och transformeras till sitt rätta jag. Det är en lång film, men den utnyttjar sin tid på ett magnifikt vis och uppvisar ex antal slående visuella scener och ett briljant skådespel. En film ni inte vill missa. 

 

En annan av förra årets mindre uppmärksammade filmer som dock hade förtjänat mer är Eliza Hittmans råa Beach Rats, om tuffa tonårsgrabben Frankie som spenderar dagarna med polarna eller nya tjejen, men på kvällarna chattar med män framför webcam, i keps och hoodie för att ingen ska känna igen honom. Harris Dickinson imponerar i huvudrollen, i balansgången som sker hos den tuffa men sårbara killen som måste upprätthålla sitt rykte, men innerst inne vill kunna vara sig själv. 

 

 

 

Årest Oscarsvinnare för bästa utländska film kommer från Chile och har sin stora styrka i sin leading lady, Daniela Vega. Hon spelar Marina, en transsexuell kvinna som efter sin äldre pojkväns död måste hantera såväl sin egna sorg som hans familjs trångsynta ignorans gentemot hennes rättigheter. Utöver att vara en fantastisk film är den efterlängtad i och med det faktum att Daniela Vega själv är transsexuell, och inte en heterosexuell man med lite extra smink (jag kollar på dig Jared Leto). 

 

 

Regissör Robin Campillos delvis självbiografiska redogörelse av sin tid inom ACT UP Paris under 90-talet blev den mest hyllade filmen i Cannes förra året (sorry Ruben, men så var det faktiskt). De kämpade för att få myndigheter och läkemedelsföretag att ta AIDS-epidemin på allvar, för att hitta botemedel och bättre mediciner. I filmen får vi följa nykomlingen Nathan, som på mötena träffar en av de mer framstående aktivisterna, Sean, som själv är drabbad. Nahuel Pérez Biscayart imponerar inte minst som Sean, och filmen är stark om än något utdragen, men värd att se för inblicken i den tidsperioden. 

 

 

Ett smittsamt feelgood-drama från en gruvstad i England 1984, där arbetarna går ut i strejk, och får oväntat stöd från Pride-rörelsen. En film som rent kvalitativt inte når upp till alla ovanstående filmer, men som i sina kontraster mellan de olika världarna är otroligt älskvärd för det. En hel drös bra skådespelare dessutom!

 

En föregångare till En fantastisk kvinna när det kommer till rättvisande representation av transpersoner i och med Mya Taylor och Kitana Kiki Rodriguez, som spelar de transsexuella prostituerade Alexandra och Sin-Dee i denna energiska julfilm. Eller, den utspelar sig åtminstone på julafton, när Alexandra spenderar hela dagen med att hitta sin hallick som varit otrogen mot henne. Sean Bakers genombrott blev mest känd som "iPhone-filmen", eftersom hela är inspelad med en iPhone, men har många ttribut som gör den värd att kolla upp.

 

 

Ett visuellt slåeende kammarspel från Sydkorea som var en av 2016 års absolut bästa filmer, ett intrikat drama fullt av intriger och utvecklingar som är svåra att sammanfatta kort här. Men jag kan säga så här mycket, ni kommer inte ångra att ni såg den. Fotot, musiken, skådespelet, allt är mästerligt.

 

Många av filmerna här lutar åt det mer tungsinta dramatiska hållet, därför är det skönt att kunna slänga in lite feelgood, som dessutom är helt underbar. Julianne Moore och Annette Bening spelar paret Jules och Nic som båda inseminerades från samma donator för många år sedan, men vars barn nu vill söka upp sin biologiska pappa. Filmen nominerades till bästa film, manus och både Moore och Mark Ruffalo fick varsin. 

 

Mer Mark Ruffalo och mer aktivism kring AIDS. Denna gång från USA och epidemins tidiga dagar, när mycket ännu var okänt och rädslan spreds allt mer. Ruffalo spelar Ned Weeks, som gick i bräschen för att uppmärksamma och skapa medvetenhet kring frågan. Massvis av bra skådespelare i en film som kunde varit bättre, men som ger en bra inblick i hur det var där och då. 

 

Vi avslutar med Mike Mills varma dramakomedi om Oliver, vars mamma dog efter 44 års äktenskap med hans far, som ett halvår senare kom ut som gay, vid ca 80 års ålder. En trevligt omväxling mot alla ungdomliga karaktärer som resterande filmer presenterat, och Christopher Plummer blev med sin Oscar för rollen äldst någonsin i kategorin.