SIFF17: The Rider (Chloé Zhao)
När vi tänker oss en cowboy i en film är nog Clint Eastwoods stenhårda och tysta karaktärer som gjorde honom till en stjärna den vanligast förekommande bilden, och settingen håller sig oftast till Amerikanska western under slutet av 1800-talet. Det utmärkande undantaget från den stereotypen är den vi fick se vi Brokeback Mountain, där Ang Lee skildrade förbjuden kärlek mellan två cowboys i dagens USA. I Chloé Zhaos utsökt finstämda The Rider får vi stifta bekantskap med en ny sida av den moderna cowboyen, som väver in delar av båda dessa skildringar.
Brady Blackburn (Brady Jandreau) är en ung man som lever med sin pappa och syster efter deras mors död, och jobbar som hästtränare och rider rodeo. När filmen tar vid har han precis erfarit en allvarlig huvudskada efter en rodeoolycka. Hela Bradys identitet är knuten till hästar på ett eller annat vis, att träna och rida är den han är, och han är fast besluten om att en dag kunna rida som vanligt igen, trots läkarnas varningar om vad det kan innebära för hans skada.
Filmen utspelar sig i en del av Amerika som sällan får visa upp sig, kring Pine Ridge Indian Reservation i South Dakota, med landskap som gjorda för en western-film. Filmen är så nära en dokumentär som fiktion kan bli, då Brady Jandreau (tillsammans med sin familj och vänner) på det stora hela spelar sig själv, och skildrar en svår period i hans egna liv. Chloé Zhao träffade Jandreau när hon spelade in sin debutfilm i samma område, och fångades av det liv rodeo-cowboys lever och den historia han hade att berätta. Att de spelar sig själva och skildrar en del av deras historia skapar en autencitet få filmer kan uppnå, och som tur är visar de upp oanade talanger inom skådespeleriets ädla konst, trots den bristande erfarenheten. Inte minst skapar det en trovärdighet för karaktärerna och vad de upplever, det känns som om vi verkligen får en inblick in i deras värld, en värld åtminstone jag inte hade särkilt bra koll på. Men för den delen känns det inte som en dokumentär, vilket skapar en fascinerande och unik framställning.
Det hela har självklart att göra med sättet Chloé Zhao regisserar, hur hon för storyn vidare och fångar handlingen med kameran. En scen som symboliserar detta på ett magnifikt vis är när Brady för första gången efter olyckan ska försöka tämja en häst som aldrig haft någon på ryggen tidigare. Zhao ger scenen den tid den behöver, Jandreau går igenom varje steg som krävs med hästen och kameran håller hela tiden sitt avstånd för att ge hästen utrymme. Scenen har både en enorm spänning i och med hans skada, men också en emotionell tyngd med tanke på vad det betyder för honom.
Scenen och hela filmen är nedtonad och avskalad, men saknar inte styrka för det. Det är en finstämd skildring av en man som ifrågasätter sin identitet, den maskulinitet som hans omgivning förväntar sig av honom och därmed också sin plats i världen. Vem är han om han inte kan göra det enda han älskar och kan? Det är en förkrossande vacker saga som jag hoppas att publiken ger chansen att upptäcka, för det är en pärla som lätt kan försvinna i mängden på havets botten.