GET OUT - politiskt laddad psykologisk thriller

 
Efter att den minst sagt intressanta första trailern släpptes till Get Out för drygt ett halvår sedan har förväntningarna varit höga på komikern Jordan Peeles regidebut. Jag får dock vara glad att väntan blev lång, då trailern är alldeles för avslöjande för sitt eget bästa, undvik den om ni vill se filmen! Förväntningarna blev inte lägre när filmen till slut gick upp på amerikanska biografer i slutet av februari till en hyllningskör som inte kunde tystas. Kritikerna älskade den och publiken dök upp i massor. Med en låg budget på 4.5 miljoner dollar har den nu dragit in drygt 180 miljoner dollar världen över. Med det har Peele blivit den mest inkomstbringande svarta debutregissören någonsin i USA, vilket är en uppfriskande bedrift. Trots att det är en skräckfilm talas det om potentiella Oscarsnomineringar, där kanske främst manuset har en god chans i nuläget (de har redan börjat kampanja så smått). När jag väl såg den häromkvällen var det skönt att kunna konstatera att filmen är precis så bra som alla säger. 
 
Även om jag redan benämnt filmen som en skräckis gör den beskrivningen inte filmen direkt rättvisa, den är inte felaktig men förenklar den alltför mycket. Till än högre grad är det en psykologisk thriller, rädslan som uppstår handlar mer om stämningen och spänningen som byggs upp än om ren skräck, lite som Alfred Hitchcock byggde sina filmer kring suspense. Den lyckas krypa in under ens skinn, och får oss att sitta som på nålar under filmens 107 minuter, som går snabbare än man önskar. Inom dessa ramar, skräck/thriller, bryter filmen ingen direkt ny mark. Den har ett rätt så klassiskt upplägg på många vis, även om alltför få skräckfilmer lägger sitt fokus på den här typen av psykologisk terror av sinnena. Men tro inte för den skull att den är förutsägbar, åh nej, så enkelt är det inte. Däremot är filmen banbrytande på många andra vis, kanske allra främst tematiskt. Till skillnad från mer eller mindre alla filmer i genren får vi berättelsen ur ett afroamerikanskt perspektiv, med vår huvudkaraktär Chris (Daniel Kaluuya). Men Peele nöjer sig inte med det, utan tacklar ämnen som den fortsatt utbredda rasism och de klasskillnader som finns i USA med huvudet först. Han skapar en direktlänk från slaveriets dagar upp till nutiden, samtidigt som filmen bjuder på spänning och humor. Filmen består av så många lager som sakta läggs på varandra, ändlösa detaljer som bygger upp känslorna och tematiken. 
 
 
På det här viset har Peele skapat en av de smartare skräckfilmerna jag sett. Samtidigt som den bara kan ses som underhållande för den som vill det, är den också enormt politiskt laddad i dagens samhälleliga klimat. Jag vet att många gärna går på bio för att komma bort från verkligheten och slippa tänka, men ibland finns det inget bättre än en film som lyckas träffa en nerv i samtiden som resonerar som man dessutom inte kan sluta tänka på, som bara växer för varje ny detalj man kommer på. Det fina med Get Out är att den kan fungera åt båda hållen, för även om den ställer viktiga och träffande frågor om hur samhället ser ut och hur människor är så är det samtidigt en spännande thriller som med säkerhet kommer att underhålla och skrämma folk. Just denna dualistiska ställning gör filmen så pass viktig som den är, och gör det så glädjande att många ser den. För även om man inte vill ta åt sig de tyngre budskapen krävs det en ovanligt - hur ska jag säga det snyggt - dum människa om man inte tar till sig litegrann. Det bör tilläggas att filmen har en hel del humor i sig, och på många vis spelar den på många av de klassiska element som skräckfilmer ofta innehåller. Peele uppvisar en enorm medvetenhet om vad han gör och utnyttjar det till sin fördel. 
 
 
Filmens handling tar avstamp i att Chris ska följa med sin vita flickvän Rose (Allison Williams) till hennes föräldrars hem. När vi först träffar paret uttrycker Chris sin oro över att föräldrarna inte vet om att han är svart, men Rose försäkrar honom om att de skulle röstat på Obama en tredje gång om de kunnat, så det är ju chill. En kvart in i filmen har även Chris hunnit bli orättvist behandlad av en polis, samt blivit hälsad på som "my man" av svärfar. Ribban är lagd, och även om föräldrarna framstår som välvilliga och snälla kan inte Chris hjälpa att känna sig smått malplacerad, och ju mer handlingen fortskrider börjar han ana oråd. Filmen har en bred målgrupp, men en stor del av publiken tillhör säkert det vita, liberala USA (de som använder Obama för att försäkra sig om att de inte är rasister). Till en början öppnar Peele upp filmen för igenkännande även hos den gruppen, men sakta men säkert ställs de allt mer mot väggen, och tvingar oss att ifrågasätta vårt tankesätt och agerande. Det görs med en snyggt subtil tydlighet, med små detaljer som tillsammans skapar en obehaglig och obekväm helhet. Hur det hela kulminerar avslöjar jag såklart inte, min rekommendation är att ni tar er till biograferna för att ta reda på det själva!
 
Även om Jordan Peele är MVP med sin regi och sitt manus så skulle inte filmen vara så bra utan sina skådespelare. I huvudrollen ser vi ett stort genombrott från britten Daniel Kaluuya, som haft mindre roller i Sicario och Kick-Ass 2, men som jag främst känner från avsnittet "Fifteen Million Merits" av Black Mirror (men med nästa års Black Panther och Widows får vi mer av honom). Då filmen ständigt kretsar kring hans uppfattning av det som händer blir hans prestation krävande, men det är något han gör med bravur. Allison Williams (Marnie från Girls) spelar även hon rakt igenom övertygande, tillsammans med de alltid pålitliga Catherine Keener och Bradley Whitford som hennes föräldrar. Men bland birollerna finns många starka namn, från Betty Gabriels mystiska tjänare till LilRel Howerys kompis till Chris, som står för filmens comic relief. Men överlag är det en briljant cast Peele skrapat ihop, med Marcus Henderson, Lakeith Stanfield, Caleb Landry Jones och Stephen Root bland dem.
 
 
Filmen är som ni förstår smärtsamt aktuell i ett USA där spänningarna är högre än någonsin, där filmen resonerar djupt hos många. Det är en bitande satir av ett tillstånd som varje rationell och sansad människa borde förfäras över att det fortfarande är, 150 år efter det klassiska slaveriets avveckling. Filmen fortsätter den starka våg som växer inom USA, som på olika vis porträtterar den här rasismen, för att upplysa och inspirera förändring. Från Fruitvale Station till Selma, med förra årets briljanta dokumentärer 13th och I Am Not Your Negro, till den idag premierade tv-serieversionen av klockrena Dear White People på Netflix. Jag är ju så naiv att jag tror på filmens förmåga att skapa förändring, och Get Out är en viktig pusselbit i det, då den väver in dessa frågor i en genre som sällan uppmärksammar det, men som når ut till en bred publik. Det må kännas som ett problem för USA, som inte angår oss, men det är självklart långt ifrån sanningen. Vad som händer där påverkar oss, och de teman och frågor som belyses är lika aktuella här i Sverige. Så gör er själva en tjänst och se Get Out, som är långt mycket mer än "bara" viktig ur ett samhälleligt perspektiv, den är också sanslöst spännande och ett måste för alla som gillar en bra rysare. 
 
 

Kommentera här: