Vad blir det för film?

Då var det dags för sista omgången filmer, och topp 10 är alltid lite mer speciellt. Just därför var det så jobbigt att behöva peta filmer som American Honey, Arrival och Nocturnal Animals igår, filmer som lika gärna hade kunnat vara med idag. Men jag valde att gå på magkänsla, och inte minst den känsla jag hade efter att jag sett filmerna, vare sig det var förra veckan eller elva månader sen. Det är en blandning av stort och smått, episka äventyr och absurda komedier, nu kör vi:

 

 

Det mest storslagna på listan hittar vi hos The Revenant, som följer pälsjägaren Hugh Glass som efter en våldsamt snyggt animerad björnattack blir kvarlämnad att dö av de han reser med, och hans son mördad framför hans ögon. Vad som följer är en hämndresa genom vildmarken. Leonardo DiCaprio vann till slut sin Oscar för denna roll, och det är en fysiskt imponerande roll, som blir än mer imponerande när man känner till produktionen. För den har blivit ökänd som brutal, när regissör Alejandro G. Iñarritu ville filma allt i naturliga orörda miljöer och i naturligt ljus, vilket inte var helt lätt under den kanadensiska vintern. Men det lönar sig, för känslan är så äkta det kan bli (nästan jobbigt äkta, då filmen är rätt brutal), och filmens klara MVP är fotograf Emmanuel "Chivo" Lubezki, som visar upp några av de mest slående bidler som någonsin filmats. Han vann historiskt nog sin tredje raka Oscar för filmen, och Iñarritu vann sin andra raka Oscar för regi. Det är episkt, spännande och snyggt, vilket väger upp för den något tunna handlingen. Bör ses på största möjliga duk!

 

 

I en nära framtid är det olagligt att vara singel i England, vid skilsmässa eller uppbrott skickas singlar till ett behandlingshem där de måste bli kära på 40 dagar, annars förvandlas de till ett djur. Men man får åtminstone välja själv vilket djur. Yorgos Lanthimos visar upp mästerlig kreativitet i denna absurda komedi, som är årets mest oväntade kärlekshistoria. Det finns en sådan fingertoppskänsla i den malpplacerade komedi som uppstår, det borde inte fungera, men är så klockrent och självklart det någonsin kan bli. Samtidigt som det är roligt är det också sorgset, karaktärerna är inga framgångssagor direkt, och det är också en av årets främsta samhällskritiker. Att vi blivit så pass avfjärmade från känslor att kärlek är något som kan kontrolleras så här. Colin Farell blev rättmätligen Golden Globe-nominerad, och i en rättvis värld skulle han även bli Oscarsnominerad, tillsammans med Lanthimos och Efthymis Fillippous briljanta manus. Utmärkta biroller görs av Rachel Weisz, Olivia Colman, John C. Reilly, Ben Wishaw och Léa Seydoux. 

 

 

Det är tydligt att årets sci-fi är som bäst när den är lågmäld, och precis som i Arrival är det föräldraskap som står för den känslomässiga kärnan (vilket förvisso var sant om Batman v. Superman också, *host* Martha, men...). Jeff Nichols gör det uppfriskande valet att slänga in oss direkt i handlingen, där en man är på flykt med sin son, som jagas av en sekt som vill åt hans krafter. Vad som följer är en road movie, en lång jakt som från start till mål är spännande och emotionellt laddad. Ju längre filmen lider blir den även allt mer fascinerande då mystiken kring speciella Alton klarnar, samtidigt som den fördjupas. Den ställer frågor kring religion, myndighetskontroll, föräldraskap och om livet självt, invänvt i denna lågintensiva men alltid spännande utveckling. Nichols (en av vår tids bästa regissörer, Mud, Take Shelter och kommande Loving) har tagit inspiration från 70-talsfilm (inte minst Close Encounters of the Third Kind) och skapar en atmosfär som är svår att beskriva, men som är filmens storhet. Denna förstärks av magnifikt foto och musik som hjälper till att skapa mystiken och höja spänningen. Skådespelarensemblen på Michael Shannon, Joel Edgerton, Kirsten Dunst, Adam Driver, Sam Shepard och unge Jaeden Lieberher imponerar alla stort. Blev tyvärr bortglömd efter sin mars-premiär, men förtjänar att lyftas fram!

 

 

Att precis som i Jätten årets mest äkta känslor skulle förmedlas genom en allegorisk berättelse med ett stort trädmonster kanske inte var särskilt väntat, men spanske J.A. Bayona (The Impossible, Barnhemmet) har lyckats med det. Conor är 13 år, han befinner sig i ett slgs gränsland mellan att vara barn och vuxen. Hans ensamstående mamma är döende i cancer och han får därför ta hand om mycket själv där hemma, även om hans stränga mormor tycker att det är bäst att han flyttar in hos henne. Känslorna blir för mycket för unge Conor att hantera, han vet inte hur han ska hantera allting, och utan att själv aktivt göra det, kallar han på "Monstret". Det stora trädmonstret kmomer sju minuter efter midnatt och visar honom tre berättelser som ska vägleda honom. Det är en känslomässig resa vi får följa med på, han mobbas i skolan och tvingas lyda sin mormor hemma, när allt han vill är att få sin mamma att bli bättre. Berättelserna Monstret visar upp är sanslöst vackert animerade (á la historien om Dödsrelikerna i HP), och filmen som helhet är mycket snyggt filmat i dämpade färger och mörkare ton. Filmen är bland de starkare käftsmällar året bjudit på, och den som inte drabbas har nog inget hjärta. Sättet den visar upp hur man som ung hanterar sorg och trauma är så verkligt det kan bli, med eller utan trädmonster. Lewis MacDougall är fantastisk som Conor, och som mamman är Felicity Jones förkrossande bra, och även Sigourney Weaver är strålande som mormodern, som bara försöker vara stark för alla. Liam Neeson som Monstrets röst är perfektion. Underbart musiksatt dessutom. 

 

 

Om känslorna i ovanstående film slår till allt i ett så är det hela betydligt mer subtilt och osentimentalt upplagt i Manchester By the Sea, men det är inte mindre känslosamt för det. När Lee Chandlers äldre bror dör måste han återvända till hemstaden han lämnat bakom sig av goda skäl, för att ta hand om sin 16-årige brorson Patrick. Han anser sig inte vara en tillräckligt god förmyndare åt honom, och vill inte bo kvar där, men tills vidare finns inte många alternativ. Samtidigt som Lee och Patrick försöker hantera sin sorg och gå vidare, och anpassa sig till sina nya liv, vävs det förflutna in med klipp som ger ytterligare fördjupning och förståelse för vem Lee är, och varför han är som han är. Filmen bryter sakta ner historien och sedermera våra hjärtan, men lyckas hålla sig varm och stundtals upplyftande och rolig. Casey Affleck är nedtonad perfektion och ska och lär vinna Oscarn för sin roll, som är betydligt mer komplex än det kan verka från start. Lucas Hedges står för ett genombrott som heter duga (coh lär även han nomineras), och samspelet dem emellan är filmens styrka. Michelle Williams har inte mycket speltid som Lees ex-fru, men lyser starkt som en supernova när hon är med. Det är filmskapande på högsta nivå, och en av favoriterna inför den kommande Oscarsgalan, där ett manuspris till Kenneth Lonergan känns given. Går på bio just nu, så gå och se den!

 

 

 

Vi har genom åren fått ändlösa mängder biopics som försöker berätta en livsberättelse, rätt inspirationslöst och standard. Men Danny Boyle har valt att inte gå den traditionella vägen med Steve Jobs, något som lönar sig. Filmen bryts ner i tre akter, det som skedde backstage innan Jobs lanserade nya datorer '84, '88 och '98. Vi får följa Jobs när han interagerar/nonchalerar med markndsföringsansvarige tillika närmaste vän Joanna Hoffman, medgrundare Steve Wozniak, och VD:n John Sculley, samt han dotter (som han inte erkänner) och hennes mor. Dessa tre tillfällen är allt som behövs för att bygga en fullständig bild, eller åtminstone representation av Jobs, och utvecklingen är mer spännande än man kan tänka sig. Vi dras mellan att bli frustrerade på hans arrogans till att fascineras av hur han tänker (sällan sympatiserar vi med just honom dock). Det är innovativt filmskapande på hög nivå, dels på viset han delat upp filmen i tre akter, men också hur han valt att berätta den visuellt och msuikaliskt. Fotot är magiskt genomtänkt, då filmens tre akter filmats i olika format för att skapa rätt tidsskänsla och känsla för utveckling, först i 16mm, sedan 35 mm och sist digitalt. Daniel Pembertons musik är också den banbrytande i sättet den utvecklas genom filmens gång. Michael Fassbender kanske inte är porträttlik som Jobs, men hans prestation hade förtjänat en Oscar framför DiCaprio, då han bygger en karaktär och leker med den efter sina förmågor. Även Kate Winslet blev rättvis nominerad, då hon är briljant. Det sjuka är att Aaron Sorkins manus inte blev nominerat (och sedermera inte vann), men filmens okonventionella stil föll varken akademin eller publiken i smaken, sorgligt nog (hade förtjänat en hel drös nomineringar). 

 

 

En film om förintelsen kanske inte är det mörker vi behöver dessa dagar, men det här är likväl årets viktigaste film, hur jobbigt det än må vara. Under andra världskriget tvingade nazisterna judar att arbeta i koncentrationslägrena, och Sonderkommando hade ansvaret att föra fångarna till gaskammaren, skyffla undan och kremera kropparna. Saul (Géza Röhrig) är med i Auscwitz Sonderkommando, och en dag är han övertygad om att han sett sin sons kropp, och vägrar att låta honom kremeras med alla andra, utan gömmer undan honom för att kunna ge honom begravningen han förtjänar. Ni kan själva ana tyngden filmen bär på, och utvecklingen är lika delar thriller och drama som skräck. Filmen är filmad i 4:3-format och har sitt fokus enbart på Saul, med mestadels close-ups, vi noterar det som sker i bakgrunden, men det är via Saul och hans känslor vi vägleds filmen igenom. På så vis blir upplevelsen än mer brutal, då vi inte ser allt, utan bara kan förnimma oss om vad som sker omkring honom, och framförallt är ljudmixen det som påverkar oss, då vi hör betydligt mer än vi ser. Filmen lämnar en alldeles skakig, men är den väckarklocka dagens Europa behöver uppleva, den skildrar hemskheterna på ett starkare vis än någon film tidigare "lyckats" med. Filmen belönades med en given Oscar för bästa utländska film, men borde fått mer. Nomineringar för bästa film, bästa regi åt László Nemes, bästa skådespelare åt Röhrig, som bär filmen på sina axlar genom att hela tiden vara i bild, filmens foto och ljud borde även de helt klart nominerats. Banbrytande och viktigt filmskapande som berör mer än vi kanske klarar, men precis så mycket som vi behöver, det är en måste-film vare sig vi vill det eller inte. 

 

 

När Joy var 17 år kidnappades hon och låstes in i ett skjul, där hon hållits fången sedan dess, och fött och uppfostrat sonen Jack. Hon har försökt få honom att inse att allt som behövs är deras lilla rum, men när Jack fyller fem börjar han ställa allt fler frågor. Room är en film som man helst inte ska veta så mycket om innan man ser den, och ni ska helt klart undvika trailers om ni vill se den. Det är varsamt filmskapande från irländska Lenny Abrahamsons sida, det kan till synes verka enkelt, men atmosfären som byggs upp och hanterandet av situationen ger en genuin känsla som upplevs som unik. Det är inte minst en emotionell berättelse där det är svårt att hålla tillbaka, filmens tunga teman balanseras av unge Jacks hoppfullhet och naivitet, men det är ingen lättsam film. Emma Donaghue har skrivit manuset efter sin egna bok, och gör det imponerande. Men filmen tillhör de två huvudrollerna, inte minst Jacob Tremblay, som är ofattbart bra i rollen som Jack, en otroligt svår roll för en så pass ung skådespelare. Sedan är också Brie Larson sanslöst bra som Joy, som måste balansera verkligheten med att uppfostra en son på det viset. Hon vann också Oscarn, men tyvärr nominerades inte ens Tremblay. Filmen nominerades också för bästa film, regi och manus. Det är så otroligt starkt och vackert, och samtidigt jobbigt men fint. 

 

 

Okej, det här är kanske inte årets objektivt bästa film, men vem bryr sig när allt kommer omkring, det är filmen jag mest aktivt hyser stark kärlek gentemot. Kanske passar det 2016 att årets film är något absurt verklighetsfrånvänt som har en grund i djupa och verkliga problem. Kanske fascinerars jag av tanken att välja en film om ett pruttande lik framför filmer om förintelsen och Oscarsvinnare, kanske vill jag bara sticka ut, kanske är det belöningen för er som faktiskt orkat hänga med så här långt. Men helt ärligt hade jag en av årets allra bästa upplevelser när jag såg Swiss Army Man under en av hela tre stycken visningar på svenska biografer. Det är filmen jag skrattat allra mest under i år, men jag har samtidigt blivit djupt berörd (inte på ett gråtande vis som i Room, A Monster Calls, Manchester By the Sea eller ens Lion). Det är filmen jag sedan jag såg den tänkt allra mest på, och som växt mer och mer för varje gång. Det är originalitet som film behöver, även om denna alltid kommer vara unik, det är en form av "fuck it"-filmskapande som både är uppfriskande och som faktiskt fungerar. Debuterande regi-duon Daniels' (som tidigare gjort musikvideor) valde att köra sitt eget race, och för det måste de hyllas. Men filmen är inte bara en film där Harry Potter spelar ett pruttande lik, vilket var det första jag hörde om filmen, den är så mycket mer. 

 

Hank har gett upp, han är fast på en till synes öde ö, han håller på att knyta snaran runt sin hals när han plötsligt ser en kropp som vågorna fört upp på stranden. Är det ett tecken? Manny - som han döps till - är inte som alla andra lik, han må vara död på insidan, men hans kropp kan Hank använda som en schweizisk armékniv för att överleva i skogarna de färdas. Jag varken vill eller borde förklara det vidare, det är en film som bör upplevas helt enkelt. Jag kan därför inte riktigt motivera varför jag älskar filmen så, för det skulle förstöra upplevelsen, och jag har en naiv förhoppning om att någon kanske väljer att se filmen efter det här. Men filmen uppvisar förvånansvärt djup i sin skildring av vänskap, kärlek och utanförskap, och slutet lyckas med konststycket att beröra och göra en överlycklig på samma vis, hur sjukt det än är. Det är en symbolik som få filmer kan mäta sig med i år. Ni kan återkomma när ni sett den så kan vi diskutera den, för det komiska är att den likväl kan tolkas betydligt ytligare och vara lika sann för det, ovissheten är vad som gör den så intressant. Daniel Radcliffe är chockerande bra som liket Manny, och då är jag helt uppriktig, han ÄR bra, på ett underligt jäkla vis. Han förtjänar absolut en Oscarsnominering, lika mycket som DiCaprio i år förtjänade sin vinst (typ samma roll ändå). Även Paul Dano är strålande som Hank. Manuset är som inget annat som någonsin gjorts, och filmskapandet som tidigare nämnt originellt och kreativt. En av höjdpunkterna är soundtracket, som de insisterade på skulle vara helt aukustiskt (i linje med användandet av Mannys kropp), och det är både stämningsfullt, bisarrt och upplyftande, jag har lyssnat på det så många gånger sen jag såg filmen. Inte minst låten "Montage" är mästerlig, och används perfekt i filmen (och ser man musikvideon och lyssnar på texten blir den bara ännu bättre), jag anser att den helt klart förtjänar att Oscarsnomineras. Men det här är en film som aldrig någonsin skulle nomineras till denna typ av priser, pga uppenbara skäl. Kanske är det därför jag gillar den så mycket. Hyr filmen redan nu på t.ex. Plejmo! 

 

Kommer jag ångra mitt val om en vecka? Jag vet inte, men just nu kände jag för att ge denna film vinsten. Tack för i år, jag är mäkta imponerad om ni orkat ta er så här långt, och mitt nyårslöfte får bli att skriva kortare texter nästa år, så att någon faktiskt tar sig tillbaka. 2017 ser ut att bli ett ännu bättre år med många sanslöst lovande filmer redan i januari/februari, som ni lär höra om, och än mer hägrar längs horisonten. GOTT NYTT FILMÅR på er!