Vad blir det för film?

Tänk om man bara har hört att det här är en film med Johnny Depp i smink, tänk vilken chock man då skulle få. Inte bara för att han inte är maskerad bakom larvigt smink som i en Tim Burton-film, utan för att det är så långt ifrån någonting han gjort senaste åren, kanske hela hans karriär. Visst försökte han sig på gangster-genren 2009 med Public Enemies (och jag har ännu inte sett Donnie Brasco), men det här är någonting annat. Och sminket är inget särskilt glamoröst direkt. Men det är också en av hans bästa roller hittills. Precis som den här texten har inletts har det mesta snacket - såväl inför som efter - handlat om just Depp, och hans comeback, och det är verkligen hans film. Förvisso är han inte med i första scenen, men mer eller mindre från första bildrutan äger han filmen med en närvaro som vi visserligen visste att han besatt, men som de flesta nog glömt. Sminket kanske för vissa - i vanlig ordning - gör det svårt att verkligen köpa att det är Depp vi ser, men för mig smälter han ihop med sin karaktär, och blir Jimmy "Whitey" Bulger. Bulger var en av Bostons (och USA:s) mest ökända gangsters, och fick i mångt och mycket fritt spelrum att nå den positionen. Filmen tar vid 1975, Bulger är ett fruktat namn, men ännu bara i South Boston (Southie), och det var främst italienska maffian som hade makten i stan. FBI har kallat in Southie-uppvuxna John Connolly (Joel Edgerton) för att sätta stopp för maffian, en respekterad agent på uppgång. Han råkade även växa upp med Bulger, och hans bror Billy (Benedict Cumberbatch), som numera är senator. Han ser en möjlighet, och räcker ut en hand till Bulger, och de båda ingår i en allians (som de så snyggt kallar det) för att ta ner italienarna, något de båda vill. Därifrån får vi följa de kommande 20 åren, där det mer och mer framgår vem som tjänar mer på denna allians, och vem som ihärdigt försöker intala sig att han gör något bra. Filmen låter utvecklingen ta sin tid, och försöker inte krydda den i onödan, ett grepp som för vissa kan te sig som långsamt, men som för mig är ett plus i kanten. Till viss del åtminstone, att filmen inte har något högt tempo har jag inget emot, men jag skulle gärna sett att den hade haft mer puls, en nerv som gör att man hela tiden måste vara på helspänn (jmfr med Sicario, som gjore just detta). Men det blir för den delen inte alls tråkigt, men inget utöver det vanliga heller, det är en relativt klassisk gangsterfilm, med stilgrepp vi sett och uppskattat förut (som t.ex. det nästintill obligatoriska återberättandet). Men det är en genre jag ofta uppskattar, speciellt när det är så välgjort som det här är, det är inte bara att den använder klassiska grepp, det är att den känns klassisk, vilket är ett gott betyg. Men jag är rädd för att folk kommer ha andra förväntningar av den, som den kanske inte lever upp till. 

 

Scott Cooper gör med denna sin tredje film som regissör (Crazy Heart, Out of the Furnace), efter att ha varit skådespelare. Alla tre filmer har varit imponerande, men han har ännu inte riktigt träffat rätt, trots goda möjligheter. Hans främsta egenskap är att få fram skådespelarna i sina filmer, och det gör han ritkigt bra då alla haft många riktigt starka prestationer (Jeff Bridges vann en Oscar för Crazy Heart). Och självklart är det positivt att se så bra skådespeleri, men det tar över filmen något, och det är sedermera det som driver filmen framåt, istället för hans berättande. Men han är ännu relativt ny på den här nivån, och jag ser fram emot att se vad han hittar på härnäst, och förhoppningsvis vågar han lite mer då, ta för sig mer! Med tanke på att det till stor del är en karaktärsfilm hade jag velat bli något mer engagerad, verkligen bry mig om de jag ser framför mig. Jag vill att filmen ännu mer ska få mig att ifrågasätta min egen moral (återigen jmfr med Sicario), här trampar den mer på allt vad moral innebär, genom att utmana vår tålighet via återkommande - och ibland explicita - mordscener. Jag vill även bli berörd till en högre grad än vad den gör, den saknar lite en emotionell förankring, även om den ibland försöker bygga en (självklart svårt med en psykopat, med en naivt korrumperad polis vid sidan av). Även om filmen kanske inte har en tydlig nerv lyckas den ändå skapa en sinnesstämning som drar in oss i mörkret, in i den nedbrytande värld den visar upp. Depp står som sagt i fokus, och är också klart bäst. Han gör ett uppfriskande nedtonat porträtt av Bulger, och håller en hela tiden sansad ton, och med de isblå ögonen drar han in oss i sin galenskap, utan att behöva säga det för högt. Trots hans otvivelaktiga psykopati får Depp oss att heja på honom, samtidigt som vi ändå räds honom. Även om vi har svårt att riktigt bry oss om hans karaktär får Depp oss att försöka, och vi förstår ändå honom till den grad det är möjligt. Men han får en bra sparring-partner i form av Edgerton, som övertygar rejält i sin kanske bästa roll to date. Filmen får i och med hans karaktär ytterligare en storyline, och vi får se mycket ur hans perspektiv, hur blurrigt det ibland än må vara. Cumberbatchs roll är inte jättestor, men han gör det bra (även om det känns ovant att höra honom prata med Boston-dialekt). Resten av rollistan gör också stabila insatser, utan att sticka ut åt endera hållet. Snyggt foto, lågmäld men välgjord musik och solitt klipparbete. Filmen är ingen Oscarsfilm, den här typen av filmer är sällan det, och som film håller den nog inte riktigt hela vägen. Depp är ett mycket potentiellt alternativ till bästa manliga huvudroll, och vi vet ju att akademin gillar att belöna en bra comeback. Utöver det är det nog främst Edgerton som har chansen, och en nominering för bästa smink/hår är även det mycket möjligt. Men det är en minst sagt fascinerande historia, som har gjorts rättvisa av en snyggt gjord och riktigt välspelad film, som får 4 av 5 isblå ögon (de fastnar i minnet, på gott och - främst kanske - ont).