Vad blir det för film?

Jag ser många bra filmer, sist skrev jag om Amélie och The Hours, två strålande filmer som båda påverkade mig starkt, men som inte riktigt nådde fram till den där gränsen där bägaren rinner över. En film där alltid stämmer, där man är på rätt humör för rätt film, rätt plats för rätt film, och filmen i sin tur har alla de rätta elementen och är utförd på ett så oklanderligt vis. En film som lämnar en samtidigt tom som uppfylld, en film som kräver sin tid att bearbeta och som gör det svårt att somna direkt efter. En film man behöver sitta kvar under hela eftertexterna, för att få in allt (en film som lyckligtvis visades på SVT där detta är möjligt). En film som växer ju mer man tänker på den och som växer för varje ord man skriver om den, i takt med dess pulserande soundtrack som ekar från Spotify. En film som Atonement. Det är inte en film som tar sig högst upp på min topplista, men det är en film som i stunden var perfekt (den tar sig en bra bit upp, men konkurrensen är rätt hård).

Jag har haft uppfattningen om att detta skulle vara som vilket annat brittiskt kostymdrama som helst. Filmen tar sin början i mellankrigstidens England, på en ståtlig gård på landsbygden där familjen Tallis huserar, och de första minuterna ser den ut att vara som jag förväntat. Det är en vacker sommardag och vi introduceras för våra tre huvudkaraktärer, sytrarna Briony (Saoirse Ronan) och Cecilia (Keira Knightley), samt hushållerskans son, Robbie (James McAvoy). För att göra en lång historia kort: Briony är kär i den betydligt äldre Robbie, som i sin tur älskar Cecilia, som till slut vågar erkänna för sig själv att hon känner likadant. 13-åriga Briony har en livlig fantasi och aspirerar på att en dag bli författare, något som sätter sin tydliga prägel på filmen och dess olika synvinklar. Hennes svartsjuka och inbillning får Robbie att skiljas från sin älskade Cecilia, redan samma kväll som de äntligen gett sig till känna. Filmen berättas ur trions skilda perspektiv, vi får följa systrarna på skilda håll bli sjuksystrar under andra världskriget, samtidigt som Robbie tagit värvning från fängelset, och med två soldater försöker hitta tillbaka till armén i Frankrike. Titeln (på svenska Försoning) syftar på den numer vuxna Brionys försök och hopp om att gottgöra för vad hon gjorde som ung. Alltmedan vi följer de båda älskades förtvivlan över att vara separerade och ständiga kamp för att ta sig tillbaka till varandra, för att äntligen få leva det liv som togs ifrån dem när Robbie fördes iväg.

Ganska snabbt efter filmens inledande scener märker man att detta inte kommer vara ett period-drama med Keira Knightley som alla andra. Den visar tidigt prov på att vara något betydligt mer livfullt, något mer kreativt och nyskapande. Det är i sättet den berättas från huvudpersonernas perspektiv, där scener ibland visas två gånger för att berätta båda sidor. Många liknande filmer kan lätt uppfattas som lite stela och tråkiga, kan jag tänka mig. Men denna har en puls och ett tempo som skapas av vibrerande känslor och en mystik som håller rakt igenom, med ytterligare ett lager av mystik som vi först mot slutet inser existerat, men som i efterhand känns så självklar. Vissa kanske anser och/eller tror att tempo och spänning bara kan komma ur action och fartfyllda sekvenser, och utan att låta snobbig eller pretentiös så tycker jag synd om den som känner så, för det är så mycket som man missar genom det. Det här är inte bara en film för den inbitna romantikern eller hängiva Downton Abbey-fantasten. Den må vara romantiskt lagd, men det är bara filmens inre som hela tiden försöker få fram det, verkligheten motarbetar detta genomgående. Den passar således mig bra, då jag brukar ibland se mig själv som en romantiker i en realists kropp (tänk på vad ni lärde er om dessa epoker under litteraturhistorian så kanske det klarnar, även om jag döljer det väl). Och det är samma med den här filmen.

 

 

Vad får den då - utöver att jag personligen berörs av den och att den passar mig - att sticka ut från mängden? Som jag tidigare sa kan historien visas ur olika synvinklar, och just klippningen är strålande, då filmen väver ihop olika skeden ur deras liv lite här och där, och hoppar i tiden. Något som tillsammans med manuset skapar en fantastiskt gripande historia. Ett manus baserat på den mycket populära boken med samma namn, av Ian McEwan. Jag har inte läst boken, men har läst att Christopher Hampton ska ha lyckats adaptera boken så bra det någonsin hade kunnat göras. Joe Wright regisserar sedan ihop allt detta med enorm fingertoppskänsla. Men det som verkligen skapar magin är musiken och fotot. Dario Marianellis plågsamt vackra melodier ger ytterligare dimensioner till lidelsen och alla känslor som filmen innehåller. Det är stråkar och piano, och man hör Brionys skrivmaskin bitvis göra sig gällande, som om historien skrivs allt eftersom. Och sedan har vi Seamus McGaveys slående foto, som ständigt fångar allt filmen vill säga. Höjdpunkten är en scen där Robbie och ett par andra soldater finner den brittiska armén vid stranden i Dunkerque, och vi får följa dem röra sig genom kaoset i en flera minuter lång tagning. Tillsammans med den vackra musiken skapas där en av de mest slående filmscenerna jag någonsin beskådat. Även skådespelet ska berömmas, McAvoy gör det sin vana trogen alldeles utmärkt, och även Knightley står för en av sina absolut bästa roller. Det här var även Saoirse Ronan genombrottsroll (hon lär slå igenom ännu större snart nog, om inte Budapest Hotel räckte), och hon fick även en Oscarsnominering här, trots sin ringa ålder. Som den vuxna Briony ser vi en mycket bra Romola Garai, och en då mer okänd Benedict Cumberbatch övertygar i en mindre roll. Filmens musik vann välförtjänt Oscarn, och filmen blev tillsammans med manus, foto, kostym och dekorer även de nominerade (Filmen vann för bästa film både på Golden Globes och BAFTA).

Kanske är det dumt av mig att så ingående hylla filmen och möjligtvis skapa skyhöga förväntningar, men när man har en sådan här filmupplevelse vill man på bästa sätt försöka förmedla det också. Den var så tillfredsställande i allt den gjorde, utan att avslöja slutet, som för mig var ultimat. För mig når den upp till fyra och en halv förlorade kärlekar, av fem.