Vad blir det för film?

Okej, det är lika bra att gå direkt till den stora snackisen. (Vill ni hellre se det själva visar Aftonbladet ett 90 minuters sammandrag runt kl. 21). 

 

Oscarsgalans producenter hade bjudit in Hollywood-legenderna Faye Dunaway och Warren Beatty (aka Bonnie & Clyde) för att dela ut kvällens stora pris, Best Picture. När Beatty öppnar kuvertet för att presentera vinnaren uppstår viss osäkerhet hos honom, han dubbelkollar i kuvertet, vrider och vänder på kortet. Man tänkte att han försökte skoja till det lite, men sedan visar han kuvertet för Dunaway som utropar La La Land som vinnare av bästa film. Publiken jublar, alla inblandade kommer upp på scen, de vinnande producenterna håller tacktal. Det är inte förrän den tredje och sista producenten är klar som den första talaren, Jordan Horowitz, tar tillbaka micken för att proklamera Moonlight som den verkliga vinnaren. Jag - och troligtvis alla andra - antog att han ville ge dem en shout-out á la Adele på Grammy's. Men då håller han upp det riktiga kuvertet, där det klart och tydligt står att Moonlight är vinnare av statyetterna. Vid det här laget har jag rest mig upp ur soffan och fallit ner på golvet, bokstavligen talat golvad av denna historiska och sanslöst pinsamma blunder. Sedan kommer Moonlight-gänget upp på scenen medan La La Land-gänget smyger av vid sidan. Publiken, Twitter och hela världen befinner sig i ett chocktillstånd, som blandas av eufori, det var tydligt att Moonlight var den mest populära filmen i rummet. Men vad hände egentligen? Även om jag gör precis det motsatta här är det så viktigt att vi inte låter denna skandal överskugga Moonlights vinst!

 

Innan Moonlight kom upp på scenen hann Beatty förklara att han fått kuvertet med "Bästa kvinnliga huvudroll", ett pris som redan getts till Emma Stone för just La La Land, och på inzoomade bilder går det att se att det också står "Actress in a Leading Role" på kuvertet. Det här är den största blundern i Oscarshistorien, och jag tycker så ofantligt synd om La La Land, men också Moonlight, som inte fick njuta av segern fullt ut, och vars vinst i stunden överskuggades av kaoset. Men något som varit fint att se är den kärlek och ödmjukhet som de båda lägrena visat mot varandra mitt i allt detta, på såväl Twitter och i intervjuer efteråt. Bäst är kanske Emma Stone som i den officiella backstage-intervjun hyllade Moonlight: "I fucking love Moonlight. GOD I love Moonlight so much. I'm so excited for Moonlight. Of course, it was an amazing thing to hear La La Land. I think we all would have loved to win best picture. But I’m so excited about Moonlight. It’s one of the best films of all time". Vann rätt film då? 

 

 

Även om Moonlight skrev historia i den kategorin så kunde tyvärr inte Barry Jenkins bli första svarta regissör att ta hem priset för bästa regi, det hade han varit värd! Men, helt ärligt är jag lika glad för att Damien Chazelle vann för La La Land, inte minst för att de båda på det viset fick dela på de största priserna. Och för att Chazelle är hundra procent värdig vinsten, en vinst som gjorde honom till yngsta vinnaren någonsin i kategorin. Men Barry Jenkins, för övrigt en av de genuint härligaste personerna i branschen vad det verkar, fick ett eget pris också, tillsammans med Tarrell Alvin McCraney (som skrev förlagan, vars liv filmen delvis baseras på) vann han pris för bästa manus, otroligt väförtjänt. De höll också kvällens troligtvis bästa tacktal. Väförtjänt var också Kenneth Lonergans vinst för bästa originalmanus åt Manchester by the Sea. Den filmen fick två vinster, då Casey Affleck höll undan för Denzel Washington (Fences) och tog priset för bästa manliga huvudroll, helt rättvist. Och min favorit Emma Stone fick även hon en statyett för bästa kvinnliga huvudroll, och även om jag ansåg Natalie Portman (Jackie) förtjäna det mer så gör det mig inget att Stone vann, hon är underbar och gör något speciellt av en roll som vissa tror att "vem som helst hade kunnat spela". Mer glädjande Moonlight-vinster kom med Mahershala Alis vinst för bästa biroll, en statyett han bara skulle ha, avtrycket han lämnar på den filmen är så starkt. Dessutom en banbrytande vinst då han är första muslim att vinna pris för skådespeleri, take that Donnie. Dessutom höll han ett av galans finaste tal. Kvinnliga biroll gick väntat till Viola Davis (Fences), en skådespelare ingen kan missunna en Oscar. Ett av galans mest känslosamma tal!

 

La La Land blev den mest belönade filmen med sina 6 Oscars, vilket var åtminstone 3 färre än jag hade trott. Glädjande nog var svenske fotografen Linus Sandgren var en av dess vinnare, för att ha filmat den filmen så otroligt vackert, och det är ju alltid kul med svenska på scenen (och rätt stort att se honom ta emot statyetten av Meryl Streep dessutom). Givna vinster gick också till filmens magiska musik, både original score och bästa låt, för "City of Stars". Dessutom tog den en halvväntad vinst för bästa scenografi. Däremot förlorade den bästa kostymer till Hollywood-giganten Colleen Atwood (Fantastic Beasts and Where To Find Them), som säkrade en första Oscar till en Harry Potter-relaterad film, vilket kändes okej. Dock så förargar förlusten för bästa klippning med, främst för att den gick till ovärdiga Hacksaw Ridge, som också knep sound mixing framför näsan på La La. Att Arrival vann bästa sound editing kändes däremot helt rätt, och kul att den fick en vinst.

 

Mindre kul, sinnessjukt och smått äckligt är att Suicide Squad också kan titulera sig som Oscarsvinnare, efter sin vinst för bästa smink/hår. Facepalm. Bland annat slog den där En man som heter Ove, som även gick förlorande i kampen om bästa utländska film, som rätt väntat gick till Iran, och Asghar Farhadis The Salesman, som fick extra vind under vingarna efter att regissören valt att bojkotta galan i protest mot Trump, och vars tacktal var en av galans starkare, trots han frånvaro. Ett starkt tacktal höll också Ezra Edelman, som också skrev historia när hans 7,5-timmes långa dokumentär O.J.:Made in America kontroversiellt vann pris, då vissa anser att det är en mini-serie för TV. Hursom är det ett magnifikt epos, väl värd sitt pris. Bästa animerade film gick väntat till Disney och Zootopia. Starkt tal kom även från skaparna av kortfilmsdokumentären The White Helmets, som skildrar kriget i Syrien, vars fotograf stoppats från att resa in i USA. 

 

Överlag är jag rätt nöjd, kvällens värd Jimmy Kimmel skötte sig bra, han är ett riktigt proffs. Han höll en bra nivå och balanserade ut sina regelbundna Trump-pikar med att elda på sin mångåriga skämt-beef med Matt Damon (Oscarsnominerad som producent för Manchester by the Sea). Det hade lätt kunnat bli för mycket, men tyckte det funkade bra rakt igenom, och var stundtals riktigt kul. Men en riktigt bra öppningsmonolog. Vissa inslag fungerade bättre än andra såklart, men att se Michael J. Fox kliva ur sin "Back to the Future"-DeLorean tillsammans med Seth Rogen var härligt. Fint var också att se Katherine Johnson, som underbara Dolda tillgångar handlar om, komma upp på scen, 98 år gammal. Kimmels live-tweetande till Trump funkade bättre än man kan tro, han uttryckte sin oro att Donald två timmar in inte hade twittrat något om galan. Överlag blev inte galans tacktal så politiskt laddade som vissa befarat, vilket jag inte kan bestämma mig om vad jag tycker. Kanske kunde vi fått lite mer vikt i talen, framför rabblande av namn, men det är lätt för oss att säga. 

 

 

Bland uppträdandena stack ingen ut på samma vis som Common/John Legend och Lady Gaga gjort senaste åren. Sting var urtråkig, Justin Timberlake energisk som öppnare av hela galan och John Legend classy som vanligt när han uppträdde med de båda nominerade låtarna från La La Land, i ett snyggt iscensatt nummer. Starkast var kanske blott 16-åriga Auli'i Cravalho som visade enorm stjärnglans med sitt nummer från Moana. In Memorian-segmentet var som vanligt känslosamt och fint tonsatt, även om det i efterhand solkats ner av att de hade fel bild på en av de som gått bort, och istället visade upp en bild på en livs levande producent. Men överlag en bra och underhållande gala, som dessutom bjöd på en del överraskningar och självklart den stora chocken på slutet. Nu tar vi en liten paus från allt som heter Oscars och ser fram emot en otroligt intressant biomånad i mars (men självklart bör ni se till att se redan bioaktuella filmer som Moonlight, La La Land och Dolda tillgångar först). Tack för mig, hej.