Vad blir det för film?

Trots mitt taffliga försök till en halvsmart och lustig rubrik så finns det något intressant att diskutera kring ämnet "Sully vs. Snowden". Först kan det kanske vara bra att presentera filmerna! Sully handlar om Chesley "Sully" Sullenberger, piloten som mirakulöst lyckades landa ett passagerarflygplan på Hudson-floden i centrala New York i januari 2009. Trots han och hans andrepilots till synes heroiska insats blev de ifrågasatta av en säkerhetsnämnd och hotades med att förlora licensen. Filmen är regisserad av Clint Eastwood och i huvudrollen ser vi Tom Hanks, flankerad av bl.a. Aaron Eckhart, Laura Linney och Anna Gunn. I Snowden spelar Joseph Gordon-Levitt visselblåsaren Edward Snowden, som arbetat på såväl NSA och CIA, och som 2013 läckte extremt sekretessbelagda dokument som avslöjade de amerikanska myndigheternas systematiska övervakning av egentligen hela världens befolkning. Vi får även se Shailene Woodley, Rhys Ifans, Zachary Quinto, Melissa Leo, Tom Wilkinson, Ben Schnetzer och Nicholas Cage i biroller i denna film regisserad av notoriskt kontroverssökande Oliver Stone. Filmen växlar mellan scener från hotellrummet i Hong Kong där han gömde sig efter läckan och åren som ledde upp till det hela. 

 

Det är kort och gått två filmer om två personer som av vissa ses som hjältar och andra som onödiga risktagare eller förrädare. Och nej, jag jämställer inte Sullenberger med Snowden, det finns en enorm skillnad i vad de gjorde och hur folk ser på dem idag. Eftersom det är sanna historier går det ju inte direkt att spoila något, men ska försöka att inte ge bort för mycket. Snowden anser uppenbarligen många fortfarande vara en landsförrädare, annars skulle han inte vara kvar i Moskva där han fick visum. Han skulle fortfarande åklagas och med allra största sannolikhet dömas för landsförräderi om han återvände till USA, och sannolikt inte ens få en rättvis rättegång. Idag kan jag omöjligen tänka mig att någon ser Sullenberger som något annat än en hjälte. Och detta har speglats tydligt i hur filmerna tagits emot i USA (och Sverige för den delen). Sully har vunnit två raka helger på Box Office i USA (dragit in mest stålar helt enkelt), och trumfade sin andra helg inte bara Sowden, utan även Bridget Jones' Baby och Blair Witch, och detta med bred marginal. Den tappade bara 32% från sin första helg (vilket är riktigt bra), vilket tyder på att bra word-of-mouth och positivt mottagande från publiken. Snowden å andra sidan floppade rent ut sagt sin första helg. Det ska också sägas att Sully fick klart bättre betyg överlag (82% vs 61% på RottenTomatoes, som samlar ihop alla betyg). Men det är fascinerande att se skillnaden i Sverige, främst när det kommer till Sully. Filmerna har fått ungefär lika betyg (Sully snittar 3,0 och Snowden 3,2), men intresset för Sully på bion har varit minst sagt undermåligt. Från att ha öppnat på Uppsalas största salong gick den andra helgen till den elfte största, och ta det från en som jobbat där ett tag, det är anmärkningsvärt! Det bör tilläggas att Snowden inte gått mycket bättre.

 

Det är inte förvånande att det gick bättre i USA för Sully, den skildrar en händelse som exponerades till mycket högre grad där och inte påverkade omvärlden direkt. Snowden var en världsnyhet som inte kan ha undgått någon. Men mycket handlar om dess båda regissörer också. Eastwood är - av någon outgrundlig anledning - fortfarande mycket populär i USA. Egentligen är det väl inte så konstigt då han är en ärke-patriot som tydligt visar det i sina filmer. I American Sniper skildrade han en kallblodig mördare som en amerikansk hjälte (något förenklat) och nu i somras gick han ut med sitt fulla stöd åt Donald Trump. Men en amerikansk ikon som Clintan har likt en katt nio liv vad det verkar. Dock är det inte patriotismen i Sully som får mig att ta avstånd från den, han håller det trots allt på en hyfsat nedtonad nivå i min mening. Sullenberger verkar vara en genomgod människa och Tom Hanks skildrar det utmärkt, det vill jag inte ta ifrån honom. Även Aaron Eckhart gör det bra som andrepiloten, även om hans repliker ibland känns lite väl träffande.

 

Jag tycker däremot att - och detta inte på grund av mitt uppenbara ogillande av honom - Eastwood inte visar någon som helst skärpa i sin regi, och manuset de får arbeta med är alltför platt och beroende av one-liners som känns mer film än verklighet. Egentligen ska man väl inte klaga på en film som går emot en konventionell struktur, men det håller inte ihop eller passar med resten av helheten, vilket gör att det stör mig alldeles för mycket. Filmen hoppar mellan händelsförloppet efter landningen och själva händelsen, men det hela görs för ojämnt. Klippningen är inte på topp den heller. Det finns för många störningsmoment för att kunna göra den på det stora hela rätt lågmälda historien mer dramatisk. Men nu när filmen blivit en så stor publikfilm, fått tillräckligt bra recensioner och är gjord av amerikanska favoriter som Hanks och Eastwood finns risken att filmen kan hålla ända till Oscarsgalan. Bortsett från Hanks vore det högst ovärdigt. 

 

Snowden å sin sida är regisserad av Eastwoods motsats, ärke-kontroversielle Oliver Stone, liberal ut i fingerspetsarna. Han har byggt sin karriär på kritiska skildringar av "systemet", med mästerliga Vietnam-filmen Platoon i spetsen (men det var många år sedan han gjorde något minnesvärt). Av den anledningen har jag sedan nyheten om att han skulle göra filmen känt att han var den enda rätta regissören för jobbet. Eftersom filmen inte är någon fullträff kan jag ha haft fel, men Stone väljer åtminstone inte att ta parti för någon sida. Okej, nog är han för Snowden snarare än amerikanska regeringen, men han porträtterar honom inte som en felfri hjälte. Vi får se Snowden göra misstag och yttra sig tvivelaktigt, han är inte den mest sympatiske pojkvännen. Porträttet är tillräckligt nyanserat för att vi ska acceptera det, men i slutändan går han från att vara konservativ till att bli liberal (men filmen är ju dock baserad på en sann historia). Filmens problem handlar dock inte om politiskt ställningstagande, det handlar om fokus. 2014 kom Laura Poitras dokumentär CITIZENFOUR ut, det var hon som Edward Snowden vände sig till när han läckte dokumenten, och den filmen visar veckan som följer i hotellrummet i Hong Kong (samt omgärdande förklaringar och uppföljningar). Stone baserar delar av sin film på detta, men då den storyn redan finns har han valt att skildra åren som ledde upp till det hela. Eftersom dokumentären räcker gott och väl för att visa upp all fakta fallet innehåller är detta bra, men Stone vill fortfarande lämna ett avtryck i form av att chocka med vad regeringen gjorde.

 

Så handlar filmen om Snowden som person eller det han avslöjade? Både och är svaret, vilket gör filmen för spretig. Dock är båda komponenterna nödvändiga för en spelfilm, och Stone gör det helt enkelt inte tillräckligt bra för att lämna ett avtryck. För mig som redan har rätt bra koll på fallet efter att ha sett dokumentären två gånger och bevittnat det samtal Studentafton i Lund hade med honom i våras kändes hans personliga liv mer intressant. Men även om jag har mer förstående för hans val att göra det han gjorde känns det ändå inte tillräckligt underbyggt. Jag har dock inte svaret på hur det skulle gjorts bättre. Joseph Gordon-Levitt gör det bra i huvudrollen, och inte minst har han imiterat Snowdens röst på pricken. Övriga gör det bra och stabilt, men inget sticker ut direkt. Det märks att budgeten var relativt låg då den stundtals känns lite väl billig, men överlag rätt välgjord. Med två timmar och 15 minuter är den åtminstone en kvart för lång och känns ibland utdragen.

 

Kanske handlar den här texten mindre om hur två politiskt kontroversiella regissörer skildrat deras former av amerikanska hjältar, och mer om hur två åldrande regissörer har tappat stinget. När det väl kommer till kritan har trots allt mina åsikter kring filmerna slutat med att kritisera dess regi. Personligen anser jag båda filmerna vara 3/5 och inget som kommer leva kvar i minnet under en längre tid.