Vad blir det för film?

 

Veckans tema är filmer som figurerade på min lista över 2014 års bästa filmer i Sverige! Tänker att ni säkert ser t.ex. 22 Jump Street, Captain America: The Winter Soldier och Guardians of the Galaxy ändå, så de får inte vara med och leka nu. Sedan måste jag tipsa om den ursnygga och galet lovande första trailern till Ang Lees nya krigsdrama Billy Lynn's Long Halftime Walk, en film som ser ut att kunna bli bland årets allra bästa (eller, nästa års i Sverige). 

 

 

Det här är i min mening en av de bästa och starkaste filmerna som kommit under 2010-talet. Ryan Cooglers debutfilm slog ner som en bomb på Sundance 2013, och skulle i en rättvis värld varit en stor del av Oscarsgalan därefter. Med en av senaste årens starkaste skådespelarinsatser tar sig Michael B. Jordan an rollen som Oscar Grant III, vars dagar vi får följa fram till nyårsafton, då han efter lite tumult faller offer för polisens fortfarande utbredda rasism. Filmen är baserad på verkliga händelser, och angriper den rasism och de fördomar som finns mot svarta och f.d. fångar i USA. Grant försöker bara försörja sin familj, och leva ett vanligt liv efter att ha avtjänat ett kortare fängelsestraff. Filmen har en socialrealistisk ton och är enkelt men snyggt filmad. Den är som förstått otroligt gripande, och när jag placerade den på sjätte plats (skulle nog fått en högre placering, även om topp 10 det året var galet bra) på min lista benämnde jag den som "ett slag i solar plexus". Det är alltså inte en alldeles lätt film att se, men det är en vacker och viktigt film som ni inte kommer ångra er att ni valde! Som sagt magnifikt skådespel, inte bara från Jordan, utan även från Melonie Diaz och Octavia Spencer. Firma Coogler/Jordan följde förra året upp med den starka boxningsfilmen Creed, och det ska bli otroligt spännande att se hur Coogler nu tar sig an superhjältar i form av Black Panther (där även Jordan ska vara med!). 

 

 

 

Kan vara den absolut coolaste filmen som gjorts, någonsin, alla kategorier. Den definierar begreppet "cool". Hur kommer det sig då? Först och främst, Tom Hiddleston och Tilda Swinton spelar vampyrer. Det borde räcka, men det finns fler anledningar, som alla de miljöer och kostymer som omgärdar dem, det foto som fångar det, och det urläckra soundtrack som ackompanjerar deras saga. Det här är en kärleksfilm äver allt annat, om Adam och Eve, som levt hundratals år tillsammans. De har sett mänskligheten sakta förfalla till det låga tillstånd de finner samhället i nu. Det blir en djupsinning och smart samhällskritik med historiskt perspektiv. Adam är melankolisk och livstrött, en mystisk musiker i Detroit som börjar tappa gnistan. Eve är det som får honom att fortsätta, men när hennes syster Ava (Mia Wasikowska) kommer på besök utmanas det tillbakadragna och lugna liv de anpassat sig till. Alla de fantastiska delar den består av skapar en helhet fylld av en aura som genomsyrar känslan vi får, det är en så otroligt skarp och snygg film, vacker och smart. Swinton och Hiddleston är perfekta i huvudrollerna, och Wasikowska, Anton Yelchin och John Hurt står alla för starka biroller. Jim Jarmusch står för fläckfri regi och manus, och jag ser mycket fram emot hans nya film Paterson, med Adam Driver, som har premiär i Cannes ikväll. Listans elva!

 

 

Nu finns den inte på Netflix längre, men för att se denna krävs en titt på första filmen, The Raid. Men jag vill ändå lyfta fram tvåan. I första filmen får vi följa Rama (Iko Uwais) och hans insatsstyrka som ska rensa ut ett hyreshus fullt av kriminella, och hela filmen är ett långt slagsmål mer eller mindre, där han tar sig uppåt våning för våning. Det är bland det bästa som gjorts i actionväg, och de snyggast koreograferade slagsmålen som visats på vita duken. I uppföljaren måste Rama gå undercover för att störta ett brottssyndikat, och slagsmålsfilmen utvecklas till en episk gangstersaga som närmast kan jämföras med The Departed (en jämförelse som inte ens är överdriven). Det är blodigt och rejält våldsamt, och vissa kan säkert anklaga den för att fetischera våldet, men det spelar en så viktig del och görs så otroligt snyggt att jag inte har något emot det, och att det pågår i 150 minuter gör mig ingenting. Uwais (som tack vare denna fick en - alltför liten - roll i The Force Awakens) är före detta kampsportare och står själv för koreografin, och gör det med bravur, då slagsmålen närmast känns konstnärliga, även om den känslige bör undvika filmen. Indonesisk action när det är som allra bäst, även om det är walesaren Gareth Evans som står för regin (även om han främst varit verksam i Indonesien). Det ska bli spännande att se vad sista filmen i den förmodade trilogin kan erbjuda (även ryktats flitigt om en amerikansk remake, såklart). Knep tiondeplatsen på min lista. 

 

 

Vinnare av Bronshästen på Stockholms filmfestival och var en av detta års allra starkaste filmer, som fick tolfteplatsen på min lista. Clio Barnard gör här sin första spelfilm, och fortsätter bygga den diskbänksrealism som varit Storbritanniens mest utmärkande genre ända sedan 60-talet. Vi möts av en tidlös industristad någonstans i England, och vilket år det utspelar sig märks knappt av. Bästa vännerna Arbor (Conner Chapman) och Swifty (Shaun Thomas) har båda tufft hemma, och är inte särskilt förtjusta i skolan, och blir även avstängda. De börjar istället samla skrot runtom i stan som de sedan säljer till den fule skrothandlaren Kitten (en modern Fagin), som mer än gärna utnyttjar pojkarnas arbetskraft. Men för att faktiskt tjäna något ger de sig in i den betydligt farligare branschen att stjäla koppar. Filmen är så pass realistisk och äkta att den får en dokumentär känsla, det handlar inte om några förskönande filter eller upplyftande musik. Den är inte lätt att se, de tuffa förhållandena och den smärtsamma realism vi möter får det att slå knut i magen, och som jag skrev i min lista får upplösningen "även de stelaste hjärtan att hämta andan". Chapman och Thomas är enastående i huvudrollerna, och detsamma får gälla den äldre casten, tillsammans med Barnards manus och regi. 

 

Blue Ruin (regi: Jeremy Saulnier, 2013)  

 

Nu hamnar vi högre upp (lägre ner?) på listan med plats 44, och en av årets allra minsta filmer sett till budget. Skildrar en mystisk man som bor i sin bil som en dag får reda på att hans föräldrars mördare ska släppas ur fängelset. Vi får sedan följa en tystlåten och snygg film om hur hans hämndresa steg för steg blir större och mer invecklad än han trott. Intimt filmad och innehållande vältajmade dramatiska vändningar, som dock aldrig överdramatiseras, enkelheten ger den en ärlighet och äkthet få dyrare filmer kan uppnå. Macon Blair briljant som vår tystlåtne huvudperson. Filmen blev ett riktigt genombrott för Jeremy Saulnier, som i år gjort en av årets mest intressanta filmer, Green Room, som hyllats i USA. 

 

 

På platsen strax ovanför hittade vi Charlie McDowells underliga sci-fi-romans The One I Love. Ethan (Mark Duplass) och Sophies (Elisabeth Moss) äktenskap har börjat stagnera, vilket får dem att hyra ett hus rekommenderat av deras terapeut, för att komma bort från vardagen för att försöka hitta tillbaka. Huset, och inte minst dess gästhus, är dock inte som alla andra hus, vilket bjuder på en oväntad men intressant twist. Filmen ställer många frågor om äktenskap och vilka förväntningar man har på sina respektive i förhållanden. Då den snarare ställer kärleken mot väggen är det svårt att kalla det för en kärleksfilm. Fascinerande inblick som förhöjs av riktigt bra skådespeleri från Moss och Duplass. Det var även en lovande regidebut från McDowell, som härnäst kommer med den sanslöst lovande The Discovery nästa år, som utlovar ytterligare en fascinerande sci-fi-romans, med bl.a. Rooney Mara, Jason Segel och Robert Redford. 

 

 

Även om jag nog skulle säga att det här är Denis Villeneuves sämsta film av de jag sett (vilka är alla utom hans två första vid millenieskiftet) är den långt ifrån dålig, då han har en längstanivå högre än mångas högstanivå. Och om föregående film innehöll mystik och viss förvirring är det inget mot detta psykologiska drama, klart den mest svårtillgängliga filmen på listan, det ska jag inte ljuga om. Jake Gyllenhaal spelar båda huvudrollerna, dels som Adam, men även som hans dubbelgångare Anthony. Adam lever ett relativt enkelt liv, han är lärare och är tillsammans med sin flickvän, tills en dag då han ser sin dubbelgångare i en film, och väljer att söka upp honom. Han blir fascinerad av det hela och nästan besatt av Anthonys liv, vilket ger en dramatisk utvekling, och ett slut jag inte ska gå in på mer. En minst sagt fascinerande och intressant studie där Gyllenhaal sin vana trogen gör det bra, och troligtvis skulle jag uppskatta den ännu mer om jag skulle se om den! 

 

Förhoppningsvis har ni hittat något att lägga till i er lista och välja en kväll när det känns rätt, så återkommer jag med ett nytt tema snart!