Vad blir det för film?

 

 

Den allra bästa filmen jag sett under denna period är helt klart Room, som Oscarsnominerades för bästa film, regi och manus, och som gav Brie Larson en välförtjänt statyett. Det är en film som tjänar på att inte få sin handling förklarad, då det är bäst att se den ovetandes om vad som komma skall (det betyder inga trailers!). Men kort och gott handlar det om Joy (Larson), som kidnappades och låstes in i ett skjul när hon var 17 år, där hon nu levt med sin son Jack (Tremblay), född och uppvuxen i "room". När han nu fyller fem år börjar det bli allt svårare att dölja vad som finns utanför den värld de lever i. Jag kan redan nu säga att filmen kommer hamna högt på min lista när jag sammanfattar året, och det är en av få filmer som lyckats röra mig till tårar. Den är så fantastiskt stark, och dessutom otroligt välgjord. Emma Donoghue har skrivit manus från sin egen bok, och det är hela tiden engagerande, det är rörande och vackert, jobbigt i vissa stunder, men förlösande i andra. Lenny Abrahamsons regi är så fint avvägd och ger en unik känsla och film. Men främst är det de båda huvudrollerna som glänser, Larson som jag nämnde, och 9-årige Jacob Tremblay, som står för en av de bästa prestationerna av ett barn någonsin, och borde helt klart nominerats han med. De har ett magnifikt samspel som känns så extremt äkta och naturligt, och de griper tag i oss från första början, till sista rutan. 5/5

 

 

En av fjolårets - efter Room - allra starkaste filmer är Mustang, en franskproducerad film som egentligen är turkisk. Den utspelar sig i Turkiet, har turkiska skådespelare och dylikt, samt är på turkiska, men den blev Oscarsnominerad som fransk film. Där hade dne ingen chans mot Son of Saul, men hade för delen inte varit oförtjänt. Vi får följa fem föräldralösa systrar som numera bor med sin mormor och morbror i en by vid Svarta havet. Efter att ha setts oskyldigt leka med några pojkar vid sommarens början blir förmyndarna oroliga för deras oskyldighet, något som leder till sträng kontroll över vad de får göra och ha på sig. De blir inlåsta i hemmet medan mormorn börjar förbereda dem för livet som gift kvinna, och arrangerade äktenskap ordnas åt en efter en. Det är en film om systerskap, sammanhållningen och kärleken dem emellan, samt om frihet och självständighet, något de berövas av deras kontrollerande förmyndare som är rädda för deras oskuld. Den balanserar mellan att vara härlig och vacker till jobbig och frustrerande. Det är en känslomässig resa som alltid berör, vare sig det handlar om irritation mot den extremkonservativa frihetsberövelsen eller hoppet som alltid lever, främst hos yngsta systern Lale. En fantastisk och viktig film, med riktigt starka skådespelarinsatser från alla inblandade. 4,5/5

 

 

Nu byter vi spår ett tag, från känslosamma draman till superhjälteactionkomedi. Deadpool är kanske det bästa som hänt superhjältar sedan Nolan började med Batman, utan några andra jämförelser. Aldrig någonsin har väl en sådan självmedveten film gjorts, som konstant bryter "the fourth wall" genom att kommunicera direkt med publiken. Den gör det så pass mycket att den går över gränsen för vad som blir för mycket, och sedan över en till gräns där det blir så larvigt mycket att det blir roligt igen. Typ. Jag älskar den typen av filmer, så det här passade mig bra. Utöver en sjuk humor (som hela tiden levererar) så har den en handling som görs spännande och stundvis rätt engagerande också. Det var en av mina mer underhållande stunder på en biograf, den har det mesta man kan kräva av en film som denna helt enkelt. Bortsett från ett skarpt manus och pricksäker regi är det här Ryan Reynolds show. Han är helt perfekt i rollen och gör den oklanderligt. Snygg action, grymma effekter och ett riktigt bra soundtrack. Ochd et är svårt att inte kalla filmen för en succé, den spelades in för - i sammanhanget - blotta 58 miljoner dollar, och har nu dragit in över 750 miljoner dollar, vilket är rekord för en barnförbjuden film. 4,5/5

 

 

Ytterligare en av Oscarsfilmerna, och denna nominerades för bästa film, manus och kvinnliga huvudroll. Filmen var en av kritikerfavoriterna förra året, och även om jag kanske hade valt andra filmer framför den på galan så går det inte att säga emot att det är en vacker film. Saoirse Ronan är bländande i rollen som Eilis, en ung irländsk kvinna som flyttar till New York under 50-talet, men som slits mellan kärleken till sitt hemland där hennes syster och mamma är kvar, och anpassningen till det nya klimat och kultur hon möter. Allt eftersom börjar hon trivas och träffar italienaren Tony (Emory Cohen), men så plötsligt går hennes kära syster bort och hon måste tillbaka till Irland. Återigen slits hon mellan två kontinenter, mellan sin kärlek till Tony och sin plikt att ta hand som sin mor, och den nya bekantskapen med välartade Jim Farrell (Dohmnall Gleeson). Det är precis som det låter ett romantiskt melodram, men det är hela vägen igenom berörande och engagerande. Till stor del beror detta på den fantastiske Ronan, som får oss att bry oss om hennes öde hela vägen in i mål. Övrigt skådespel även det bra, med Julie Walters i en stark biroll. 4/5

 

 

Efter varje filmfestival i Sundance vid början av året uppkommer frågan om vilka filmer som kan ta sig till Oscarsgalan, om någon. Brooklyn var en sådan film som kändes mest självklar, en annan var denna. Främst handalde det om Jason Segel kunde nå hela vägen. Ja, Marshall från HIMYM ansågs vara Oscarsvärdig, och efter att ha sett filmen kan jag inte annat än hålla med. Här iklär han sig rollen som den enigmatiske författaren David Foster Wallace, som slog igenom stort i mitten av 90-talet med sitt epos Infinite Jest. Rolling Stone-journalisten David Lipsky (Jesse Eisenberg) följde honom under de sista dagarna av hans bokturné, och det är det vi här får följa. Det är en film där mycket beror på det välskrivna manuset, då filmen är som en lång dialog mellan de båda. Det kanske låter träligt, men de lyckas hela tiden hålla tempot uppe och undethållningen på topp. Segel får oss att bry oss om den underlige Wallace, som Lipsky ständigt försöker få grepp om. Även om Segel utnyttjar de komiska grepp vi vet att han besitter så bidrar han även med dramatisk måtta, det är en balans som är fantastiskt att följa, och något som inte hade varit oförtjänt av mer uppmärksamhet, vilket även får gälla manuset. Eisenberg är stabil, även om han inte på samma vis gör rollen till sin egen och överglänses av Segel. 4/5

 

 

Trots en budget på minst 150 mijloner dollar lyckades Zack Snyder göra en högst medioker film av Batman v. Superman. Med en budget en bra bit udner halvmiljonen dollar lyckades Josh & och Ben Safdie göra en av fjollårets mest uppriktiga och äkta filmer. Jag kan inte komma på någon film som på ett mer trovärdig vis tagit sig an livet som missbrukare. Filmen baseras på Arielle Holmes egna erfarenheter som hemlös missbrukare i New York, och hon spelar själv även huvudrollen på ett övertygande vis i detta gripande drama. Vi får följa Harley, från det att hon för att bevisa sin kärlek till Ilya skär sig, genom hennes ständiga kamp för att hitta tak över huvudet och heroin till sina vener. Hennes kärlek till heroin kan bara jämföras med den till Ilya, något som bara stundvis återgäldas. Det är ingen direkt lätt film, men den bevisar att det inte krävs en stor budget för att skapa välgjorda filmer, här blir det främsta fokus berättandet och känslor, vilka är de två viktigaste ingredienserna i en film. Trots dess låga budget är den snyggt ihopsatt, och de begränsningar som märks stämmer bra överrens med filmen som helhet. 3,5/5

 

 

Joe Wright går mycket upp och ner. Han har främst profilerat sig inom kostymdramerna, där Atonement sticker ut som en de bästa filmerna i modern tid. Men med Hanna gjorde han något helt annat, och något otroligt uppfriskande, den kan närmast beskrivas som en Bourne-film, fast med en 16-årig tjej. Hanna (Saoirse Ronan, se Brooklyn ovan) har växt upp i de djupa finländska skogarna med sin pappa Erik (Eric Bana), en f.d. hemlig agent. De har levt ett enkelt liv i en stuga utan elektricitet, skydda från omvärlden, de jagar för att få mat, och Erik har hela hennes liv tränat henne för att kunna försvara henne när dagen är kommen, för att bli den ultimata lönnmördaren. Dagen då hon är redo att ta sig an och döda Marissa Wiegler (Cate Blanchett), som dödade hennes mamma. Som ni förstår kommer dagen och vi får följa hennes väg genom Europa för att nå sitt mål. Det är en otroligt fartfylld och intensiv film med ett tempo som förhöjs av snabb klippning och ett pumpande score. Det är mer än något annat en riktigt cool film, som bidrar med något helt nytt till genren. Visst är den inte komplett, men mycket går att förlåta. Filmens belåtning och anledningen till varför karaktären Hanna fungerar så bra, och att vi verkligen bryr oss om henne öde och gillar henne är då 17-årige Ronans kraftfulla insats. Hon lyckas få ut så mycket från en rätt komplicerad och svår roll, och det är inte förvånande att vi i år såg henne få sin andra Oscarsnominering (hon nominerades även redan när hon var 14, för sin biroll i ovan nämnda Atonement). 3,5/5

 

 

En av förra årets allra mest unika filmer var tveklöst Anomalisa, från Charlie Kaufmans (skrev manus till bl.a. Being John Malkovich och Eternal Sunshine of a Spotless Mind) sinnrika fantasi. Det är en kärlekshistoria i form av animation med dockor, som kretsar kring Michael Stone (David Thewlis), som bara hör en och samma röst när alla pratar, vilket gör hans liv smått miserabelt. Men så när han anländer till ett hotell där han ska föreläsa om sin framgångsrika självhjälpsbok hör han en röst, en faktisk unik röst, från ett rum längre ner i korridoren. Rösten blir till ett ljus i slutet av tunneln, han får äntligen hopp om livet igen och förälskar sig i den osäkra och blyga Lisa (Jennifer Jason Leigh), som har rösten. Det är en otroligt sällsynt film, som med sina små medel lyckas säga så mycket. Den är både vacker, men också rätt sorgsen, och som en recension skrev vid dess premiär är den kanske årets mest mänskliga film, trots sina dockor. Thewlis och Jason Leigh står för magnifika röstarbeten, och många ville se den sistnämnda nomineras till en Oscar för sin blotta röst (hon nominerades ju förvisso ändå, för The Hateful Eight). Filmen var en av de största kritikerfavoriterna förra året och fick även en Oscarsnominering för bästa animerade film. Helt välförtjänt, även om jag kanske hade önskat ännu lite mer, men slutet kanske ändå passar in i filmens helhet trots allt. 4/5

 

 

En av de mest stilbildande science fiction-filmerna som gjorts, och en av de främsta kultfilmerna därtill. Även om effekter och miljöer idag ser föråldrade ut så går det att förstå hur det måste ha varit att uppleva då, och dessutom finns det mycket charm i det idag. Dock tror jag det är svårare för mig idag att som 23 år gammal med många filmer under bältet kunna uppskatta den tillräckligt, den slår mig inte med häpnad lika mycket som den får mig att förstå varför den blivit en klassiker. Storyn är stabil och vi får en spännande film, men inget utöver det direkt vanliga (återigen får vi tänka på tidsperspektivet). Men nog är det en bra film som bör ses. Harrison Ford gör det bra, och han återkommer även till Blade Runner 2, som vi får till biograferna januari 2018. Det låter kanske inte som en bra idé, men med tanke på att det är Denis Villeneuve (Prisoners, Sicario m.fl) som regisserar och Roger Deakins som står för fotot kan det bli rätt fantastiskt. Dessutom med Ryan Gosling och Robin Wright, så jag är ombord! 3,5/5

 

 

Bröderna Coen är favoriter hos många, och nog har de gjort många bra filmer! Det här är inte en av deras allra främsta, men den har definitivt sin charm. Det är en komedi som parodierar Hollywoods guldålder, när studiosystemet nått sin peak. Med 50-talets filmindustri som back-drop får vi ändlösa referenser och parodierar på tidens stjärnor, det hela tar meta till en helt ny nivå. Vi får följa olika delar av studions inspelningar och dess stjärnor, som vävs ihop till en helhet. De individuella delarna är till stor del mycket underhållande, men själva ihopvävningen håller inte riktigt i längden. Vi får se flera bra prestationer från bl.a. Josh Brolin, George Clooney, Channing Tatum, Ralph Fiennes, Tilda Swinton, Scarlett Johanson och Alden Ehrenreich, där främst Tatum, Fiennes och Ehrenreich sticker ut. På det stora hela inget speciellt, men underhållande nog! 3/5

 

 

Jag kan inte påstå att jag blivit särskilt överväldigad över de två första Snabba Cash, den första levde inte ritkigt upp till boken, och tvåan kommer jag knappt ihåg. Även om inte trean är direkt banbrytande, eller många grader bättre, imponeras jag ändå av dess ambition. Den har ett produktionsvärde som få svenska filmer lever upp till, och tekniskt sett är den riktigt snygg. Berättarmässigt är det spännande men okonventionellt, den tar inspiration från många inom genren liknande filmer, och inte minst märkbart kändes inspirationen från Gudfadern, som jag dagarna innan sett på nytt. Karaktärs- och skådespelarmässigt är det varken eller, de gör det stabilt men slår oss inte med häpnad. En spännande och underhållande actionrulle som gör det den ska på ett tillräckligt bra vis! 3/5