Hidden Figures (sv. Dolda tillgångar) - viktig feelgood

 
Då och då kommer det filmer som bara är rätt, som slår till en nerv i vår samtid, ofta - som i det här fallet - genom att berätta något från vår historia. En film som är angelägen och viktig, en film som bör berättas, som kan göra gott. Problemet med dessa filmer är att de oftast är mindre draman som har svårare att locka en större publik, hur bra de än är. Hidden Figures är just en sådan viktig film, men det är också en film som är en riktig crowd-pleaser, som dragit storpublik i USA och även nominerats till en Oscar för bästa film. Jag ska vara ärlig med att jag var orolig att den skulle vara lite väl mycket feelgood, lite för lite drama, trailern såg helt enkelt inte särskilt unik ut. Även om jag hade delvis rätt så hade jag också otroligt fel. Det här är en fullkomligt underbar film vars brister vägs upp av dess styrkor.
 
 
Varför är då detta en viktig film? Det är för den berättelse som den visar upp för världen, den om tre svarta kvinnor som hade avgörande roller inom NASAs rymdprogram, under en tid då landet fortfarande var segregerat (1961 börjar filmen i). Något som historieböckerna glömt bort (även om ingen helt ärligt känner till några av de vita männen som arbetade bakom kulisserna, men ändå), men som nu lyfts fram. I fokus har vi Katherine Goble (Taraji P. Henson), Dorothy Vaughan (Ocatvia Spencer) och Mary Jackson (Janelle Monáe), tre briljanta kvinnor inom deras respektive områden, som alla är fast på kontoret för svarta kvinnor, med uppgifter långt under deras kvaliteter. Men en efter en lyckas de få in foten lite högre, med mer utmanade uppgifter. Det går inte snabbt framåt, och de får kämpa och stå ut med mycket skit, men de lyckas bevisa sina styrkor och nå sin potential. Samtidigt har de sina familjer där hemma, problem hit och romanser dit, och det hela utspelas med den ständigt brinnande kampen för svartas rättigheter och rymdkapplöpningen i bakgrunden. Ni förstår lite hur upplägget ser ut, det är rätt klassiskt och inte särskilt nytänkande rent berättarmässigt, vi känner igen många delar och olika karaktärer, precis som jag hade befarat. Men...
 
 
...det spelar absolut ingen roll den här gången, för filmen gör det så pass effektivt att det är omöjligt att kritisera den för det. Och helt ärligt känns det orättvist att klaga på den här typen av film nu när så många filmer om vita manliga genier fått göras på samma vis tidigare. Visst hade filmen kunnat gå in djupare på vissa ämnen och lagt mer tonvikt på dramat, men jag vet inte om den hade tjänat på det. Filmen hade inte dragit in lika mycket pengar som den nu gjort, lika många hade inte sett den, ännu färre hade lärt sig denna viktiga och vackra historia, och på samma vis sett upp till den och beundrat dessa kvinnor. Genom att göra den mer tillgänglig för en större målgrupp tjänar den ett mycket viktigare syfte än att göra den absolut bästa möjliga filmen, nämligen att uppmärksamma dessa kvinnor så mycket som de förtjänar. Och som sagt, filmen är riktigt bra ändå, och den är nominerad till bästa film på Oscarsgalan trots det, samt bästa manus och kvinnliga biroll (Spencer). Den kommer nog inte att vinna, men den får ännu lite mer uppmärksamhet. 
 
 
Det är en otroligt upplyftande film, och min första tanke efteråt var hur tillfredsställande den var. Den lyckades bocka av så många lådor, den har väl fungerande dramatiska och viktiga bitar, den har massvis av roliga och härliga scener, den framkallar både skratt och tårar, den väver in kärleken snyggt och fångar tiden på ett otroligt charmigt vis, vilket gör det än mer effektivt när den visar upp den tidens baksidor. Den har fantastiskt skådespel, inte bara från huvudtrion som alla är starka, men också från Kevin CostnerJim ParsonsKirsten Dunst och Mahershala Ali, som till viss mån alla har rätt klassiska roller, men de gör det bra, så varför klaga. Pharell Williams (som också producerat filmen) har dessutom en spot-on låt som återkommer då och då i filmen.  I ett USA där Trump gör vad han kan för att förstöra landet är det här en film som träffat en nerv, vilket har synts på dess intäkter, och en som bidrar med kärlek, upplysning och förståelse. Bara en sådan sak som att en film med tre svarta kvinnor låg etta på biotoppen är ett stort framsteg, det är många som länge har påstått att den typen av film inte säljer, och därför görs de inte, men förhoppningsvis kan den här inspirera till fler liknande filmer! Jag tror ni fattar att jag är rätt entusiastik om den här filmen, och den berörde mig verkligen djupt och fick mig att skratta högt, den fick mig att må bra helt enkelt, och jag tycker att det räcker som argument, för vem vill inte det? Gå och se den!
 
 

Kommentera här: