2017 års bästa filmer: 31-40
Förhoppningsvis skrämde jag inte iväg er igår, så nu fortsätter vi! Men först skulle jag vilja lyfta fram en firande 100-åring: Finland. Våra grannar i öst har nu varit självständiga i 100 år, och året till ära har jag lyckats pricka in fem finska filmer på bio, som alla varit bra till och med. Tyvärr hamnade de precis utanför min topp 50, så jag ville passa på att lyfta fram dem lite extra här. Aki Kaurismäki är Finlands största regissör, och kom i år med Ljus i natten, en dramakomedi om flyktingkrisen som bara han kan göra, med sin typiska deadpan-humor. Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv var en boxningsfilm som ingen annan, om den finska boxaren med samma namn. Men fokus ligger på hur han blir kär samtidigt som han tränar inför en stor titelmatch. Riktigt fin och med underbart svartvitt foto. Little Wing är en välgjord och coming-of-age-film som få andra i genren, som jag tyvärr inte fastnade förr tillräckligt, även om jag gillade vad jag såg (problemet med att se många filmer är ibland att vissa bara inte fastnar). Okänd soldat går som tåget på bio just nu, och är den största finska biosuccén någonsin. Filmen baseras på Väinö Linnas bok med samma namn, och är påkostat och snyggt, men som vill få med lite väl mycket i samma film (då har den ändå klippts ned 45 minuter för svensk publik, vilket också märks). Tom of Finland var Finlands Oscarsbidrag i år (även om den inte längre kan bli nominerad), och skildrar den finska gayikonen med samma namn på ett traditionsenligt och bra vis, även om det aldrig blir något extra.
Men nu lämnar vi Finland, och fortsätter listan i ett annat av våra nordiska grannländer (nåväl):
40. Heartstone (regi: Guðmundur Arnar Guðmundsson. med: Baldur Einarsson, Kristján Blær Hinriksson).
I en liten isländsk fiskeby har Tor och Kristján sommarlov, och de gör vad tonåringar gör på Island, fiskar, sparkar boll och planlöst vandrar omkring, utan mål eller mening. Ingen vill egentligen vara hemma något, Tor måste stå ut med sina äldre systrar och sin - enligt honom - pinsamma mamma, medan Kristjáns pappa är stenhård mot både honom och hans mamma. Sommaren fortgår och pojkarna börjar umgås mer med Beta och Hanna, varpå Tor oundvikligen blir kär i den förra, och Kristján vågar inte visa sin besvikelse. I små isländska fiskebyar är nämligen inte toleransen särskilt hög för de utanför heteronormen, och att kallas bög är det värsta som kan hända. Det är till viss del en klassisk coming-of-age-story, men med den tyngre twisten som kommer, som särskiljer den från de härliga sommarskildringarna USA oftare bjuder på. Filmen är riktigt välgjord och fotot är vackert, svärtan känns och känslorna svallar. Främst Blær Hinriksson övertygar rejält som den plågade Kristján.
39. The Trip to Spain (regi: Michael Winterbottom. med: Steve Coogan, Rob Brydon)
Den kanske mest överraskande fantastiska trilogin kommer från Michael Winterbottom och hans The Trip-trilogi. Brittiska skådespelarna/komikerna Steve Coogan och Rob Brydon åker runt i olika länder (här Spanien) och äter mat och snackar skit och imiterar kända personer. De spelar dramatiserade former av sig själva, och det lyckas till och med bli rätt fint ibland, men framförallt galet kul om man har rätt humor. På något vis lyckas de hålla den fortsatt underhållande, även om den på det stora hela inte lever upp till föregångarna, dels på grund av det något skeva slutet.
38. Paterson (regi: Jim Jarmusch. med: Adam Driver, Golshifteh Farahani, Nellie).
Busschauffören tillika hobbypoeten Paterson bor i staden Paterson, New Jersey. Han bor tillsammans med sin flickvän Laura som hela tiden hittar på nya saker hon vill göra, nya projekt och hobbysar. Själv går han på fasta rutiner, han kör sin runda med bussen, tar sin promenad med hunden, tar sin öl på lokala puben, och sen är det inte mycket mer med det. Och detta får vi följa. Och det är hur mysigt som helst. Och hunden Marvin (spelad av hunden Nellie, som vann pris som bästa hund i Cannes 2016) hänger på. Det funkar så bra på grund av ett välbalanserat manus och Adam Drivers främsta prestation bortom Kylo Ren, samt att Golshifteh Farahani också gör det utmärkt. (Finns på Viaplay)
37. Wonder Woman (regi: Patty Jenkins. med: Gal Gadot, Chris Pine, Robin Wright, Connie Nielsen, David Thewlis, Danny Houston).
Även om den hamnar relativt lågt ner på denna lista så går det inte att förneka att Wonder Woman är årets film. Patty Jenkins blev första kvinna att regissera en film med budget över 100 miljoner dollar, och sedermera den kvinnliga regissör vars film dragit in mest pengar någonsin. Filmen hyllades inte bara av kritiker, den älskades av publiken. Men dess symboliska värde för kvinnor och flickor (och pojkar och män) världen över är omätbart. Filmen då? Den bryter ingen ny mark story-mässigt, men Jenkins får den ändå att kännas fräsch och driver filmen framåt på ett snyggt vis. "No man's land"-sekvensen är en av årets starkaste filmögonblick. Dessutom är Gal Gadot fantastisk. Det är helt enkelt en otroligt effektiv film, den gör vad den ska och fungerar mycket bra.
36. The Killing of a Sacred Dear (regi: Yorgos Lanthimos. med: Colin Farrell, Nicole Kidman, Barry Keoghan).
Yorgos Lanthimos gör det inte lätt för oss att förstå vad fan det är som försiggår i hans filmer, men det är inte heller meningen. Även om hans stil och premiss inte fungerar riktigt lika bra som i hans underbara The Lobster förra året (som kom topp 10 på denna lista), är det en fascinerande och visuellt läcker film han bjuder på. Colin Farrell, Nicole Kidman och Barry Keoghan är alla njutbart skumma när den unge Martin blir en allt större del och gradvis mer obehaglig närvaro i familjen Murphys liv. Keoghan sticker kanske ut mest, vilket ni kommer förstå när ni ser honom äta spaghetti. Min favoritaspekt med filmen är dock dess kusligt följsamma foto, som ger en voyeuristiskt obekväm känsla, som förstärks av det Hitchcock-klingande soundtracket. Kan vid omtitt klättra mycket skulle jag tro, då jag inte hade rätt feeling när jag såg den.
35. The LEGO Batman Movie (regi: Chris McKay. med: Will Arnett, Zach Galifinakis, Rosario Dawson, Ralph Fiennes, Jenny Slate).
Tycka vad man tycka till om antalet superhjältefilmer som produceras varje år, men 2017 har varit det kanske bästa året för genren, någonsin (om vi bortser från Justice League, såklart). Filmen som startade allt var också en av årets animerade höjdpunkter, The LEGO Batman Movie, som efter Nolans Batman-filmer är karaktärens allra bästa (Burtons två tidiga var rätt bra också förvisso). I samma anda som mästerverket The LEGO Movie får vi följa den filmens kanske bästa karaktär när han jagar skurkar i Gotham med stort självförtroende, för att sedan komma hem till en ensam och tom herrgård (sånär som på hans trogne tjänare Alfred). Filmen är självklart hysteriskt rolig stundtals, men också en snygg satir av moderna storfilmer och inte minst superhjältegenren. Jag hoppas innerligt att filmen får den där förbaskade Oscarsnomineringen som dess föregångare på något oförklarligt vis missade. Finns på Netflix!
34. Guardians of the Galaxy vol. 2 (regi: James Gunn. med: Chris Pratt, Dave Bautista, Zoe Saldana, Kurt Russell, Michael Rooker).
Marvel hade ett riktigt starkt år i år, och dess första film var uppföljaren till deras kanske mest positiva överraskning, Guardians of the Galaxy. Även om den kanske inte gör något överdrivet nytt från ettan så gör den samma saker precis lika bra. Humorn och musiken är på topp som väntat, och nu när vi känner karaktärerna så får vi ytterligare känslomässiga band till fler av dem, som bidrar till ett starkare avslut. Drax (Dave Bautista) och hans skratt en klar favorit den här gången, och vem blir inte charmad av Baby Groot? Dessutom en spännande och välgjord skurk! (Finns på Viaplay)
33. Detroit (regi: Kathryn Bigelow. med: Algee Smith, Anthony Mackie, Will Poulter, John Boyega).
En av sommarens mest omdiskuterade filmer i USA var Oscarsvinnaren Kathryn Bigelows (The Hurt Locker, Zero Dark Thirty) film om upploppen i Detroit för 50 år sedan. Filmen skildrar den reaktion som följde på den systematiska rasismen som uppvisades gentemot svarta av polisen. Som ni förstår skulle filmen lika gärna kunna utspela sig i dagens USA. Fokus för storyn ligger på ett motell där ett dussintal personers öden förs samman till hemska resultat. Det är tuff film att se på, där polisens behandling av de misstänkta på motellet skildras på ett ytterst brutalt vis. Filmen lever inte riktigt upp till Bigelows två senaste filmer, men det är en nödvändig och välgjord - om än något utdragen - film som påverkar än mer eftersom det knappt skett några förändringar sen dess. Inte minst är den fantastiskt välspelad av Algee Smith, John Boyega, Will Poulter, Anthony Mackie, m.fl.
32. The Square (regi: Ruben Östlund. med: Claes Bang, Elisabeth Moss, Terry Notary).
Äntligen vann Ruben Östlund sin kära Guldpalm i Cannes, för att sedan vinna 6 statyetter på European Film Awards, och dagen efter det nomineras till en Golden Globe. Nu är det bara den där Oscarsnomineringen kvar, som han suktar mer efter än Zlatan och sin "jävla Champions" (den lär komma). En hela vägen underhållande och fascinerande samhällssatir som träffar rätt bra på sina punkter, men som hade tjänat på ett tydligare fokus. Claes Bang är underbar i huvudrollen, och Terry Notary glänser i filmens (och en av årets) bästa och mest obekväma scener (Östlunds signum), när apan går till attack. En imponerande film som tyvärr inte fångade mig emotionellt, vilket leder till dess placering längre ner på listan. Dess splittrade fokus gör upplevelsen något distanserad för mig.
31. The Meyerowitz Stories (regi: Noah Baumbach. med: Adam Sandler, Ben Stiller, Dustin Hoffman, Elizabeth Marvel, Grace van Patten, Emma Thompson).
När Noah Baumbach skriver manus kommer det snackas mycket, och den här är inget undantag. Det är som en bohemsk version av Arrested Development (kudos om ni köper den liknelsen), där de tre barnen till patriarken och bittra knostnären Harold på ett eller annat vis påverkats negativt av deras annorlunda uppväxt. Härligt att få se Adam Sandler återigen visa vilken bra skådespelare han kan vara med rätt manus (15 år efter Punch-Drunk Love), även om det är Elizabeth Marvel som är MVP i en för liten roll som systern. Det mesta kretsar kring Stiller och Sandler, men när Marvel väl får chansen så får vi filmens bästa sekvens. Scenen när Sandler spelar piano med sin dotter är otroligt fin (och låten "Genius Girl" är underbar). Finns på Netflix.