Best of Netflix: Rysare & thrillers
Inför kommande onsdags (19/4) premiär av den i USA enormt uppmärksammade och uppskattade skräck-thriller - som till viss mån även kan ses som en politisk satir - Get Out, tipsar jag här om det bästa Netflix har att erbjuda som uppladdning. Då det inte handlar om ren och skär skräck håller jag mig främst till filmer som snarare lutar över åt thriller-hållet (sånär som på ett par). Och här levererar Netflix på hög nivå, med några av senare års allra bästa.
It Follows (David Robert Mitchell, 2015)
När filmen gick upp på svenska biografer för ett par år sedan lade jag inte mycket fokus på att söka upp den, jag förpassade den till högen av dåliga skräckfilmer som är standard idag (trots att den hade visats på Cannes). Men när den började hamna på årsbästalistor framåt slutet av året insåg jag att jag kanske missat något. Och som jag hade missat något. It Follows var inte bara 2015 års bästa skräckfilm, det var en av årets allra bästa överlag. Anledningen är att den inte följer konventionerna kring genren, det är en stämningsfull och stiliserad thriller som bygger upp skräcken sakta men säkert. Det är en atmosfär som byggs upp av urläckert foto och magisk elektronisk musik. Regin från David Robert Mitchell är fläckfri och han lämnar oss med kalla kårar långt efter eftertexten rullat klart. Maika Monroe är briljant i huvudrollen som Jay, som efter en het natt med sin kille får den fasanfulla informationen att han bar på en förbannelse som förs vidare via sex, där sjukdomen är en människa som följer efter en tills den dödar en. Hur larvigt det än låter fungerar det sanslöst bra, och den långsamma men skräckinjagande personen är mer än effektiv för att skrämma oss, inte minst då den kan byta skepnad. Och premissen får medhåll från Quentin Tarantino, som har sagt så här: “the best premise I've seen in a horror film in a long, long, long time”. Bland de snyggare filmer som kommit senaste åren, från en regissör som vi bör hålla ögonen öppna för (hans nästa film, Under the Silver Lake, kommer ut i år, och lovar mer än gott).
The Guest (Adam Wingard, 2014)
Vi fortsätter med stiliserade thrillers och Maika Monroe i en av huvudrollerna. Och även till en film som jag länge trodde var en i mängden. Ända tills jag tipsade en vän om den (utan att ha sett den), och fick svaret att den var "kass", "väldigt amerikansk", samt att jag måste se den för att skriva om den. Sagt och gjort (några månader senare), och jag kan konstatera att de som tur var hade fel på båda punkterna. Amerikansk är den förvisso, men det jag tror min vän syftade på är snarare en högst medveten stilisering av det typiskt "amerikanska". Regissör Adam Wingard spelar på det bekanta för att lura in oss i en falsk trygghet. Återigen har vi en otroligt snyggt gjord thriller som bygger upp stämningen genom tätnande mystik kring vår huvudkaraktär David (Dan Stevens). David har precis kommit tillbaka från militären och väljer att söka upp sin fallne kamrats familj som bor i en amerikansk småstad. Efter lite tveksamhet välkomnas han in i den sörjande familjen, även om tonårsdottern Anna (Monroe) har sina tvivel. Men vem är han? Med säker han vägleder Wingard oss genom en story som påminner om en modern Western, med inslag av 80-talsskräck och Vietnam-filmers psykologiska teman. Resultatet är slående effektivt, med spänning och en avslutande actionsekvens som visar upp otrolig scenografi och regi. Dan Stevens är iskallt fantastisk i huvudrollen, ni kanske inte känner igen honom från Skönheten och odjuret (han var trots allt rätt sminkad), men förhoppningsvis kommer ni att se tv-serien Legion snart (eller kanske Downton Abbey sedan tidigare), och då kommer ni än mer förstå hur bra han är. Jag är dock inte förvånad över att den inte faller alla i smaken, det är en film med distinkt och säregen ton. Dock så är det precis vad jag gillar, men vem ni lyssnar på är helt upp till er!
The Babadook (Jennifer Kent, 2014)
För att hitta den bästa "rena" skräckfilmen på listan från de senaste åren måste vi vända oss till Australien, och The Babadook. Filmen, som är regisserad av Jennifer Kent, tog världen med storm under 2014, men gick bara upp på ett mycket fåtal svenska dukar. Men vill ni bli rejält skrämda så har ni hittat rätt. Efter att ha förlorat sin man lever nu Amelia (Essie Davis) ensam med sonen Samuel (Noah Wiseman), att gå vidare har inte varit lätt, men de hankar sig fram i sitt karga och gråa hus. En kväll har Samuel hittat en bok som Amelia ska läsa, "The Babadook", en bok som framkallar något som inte går att stoppa. Kent stressar inte fram storyn, utan bygger upp spänningen som en psykologisk thriller, där först den redan problemfyllda sonen inser vad som händer, för att sedan lura in modern. Ganska snart sitter vi som på nålar och vågar knappt titta när "The Babadook" kommer fram, ett redan klassiskt film-monster. Varning för mardrömmar, men värd att söka upp om ni vill skrämmas rejält. Såväl välregisserad som välspelad av de för oss okända australiska aktörerna. Återhållsamheten i miljöer och uppbyggnad skapar något unikt och minst sagt kalla kårar-framkallande.
The Invitation (Karyn Kusama, 2015)
Stel och obehaglig stämning bjuder Karyn Kusama på i denna mindre rysare, som utspelar sig i ett hus under en mystisk kväll. Will (Logan Marshall-Green, inte Tom Hardy) har tillsammans med sin flickvän Kira (Emayatzy Corinealdi) blivit bjuden på en middag hos sin ex-fru Eden (Tammy Blanchard) och hennes nya kille David (Michiel Huisman). Vänskapskretsen har inte sett Eden på två år, men kvällen blir inte riktigt vad de väntat sig. Eden och David har nyligen kommit tillbaka från ett retreat i Sydamerika, och försöker förklara sin nya livsfilosofi. Sekt-vibbarna ger rysningar, men filmen vaggar inte alltid åt det hållet vi väntar oss. Många års historia mellan Will och Eden ubblar sakta men säkert upp, och misstänksamhet mot Davids vänner som också är inbjudna. Även detta är en thriller som tar sin tid med att bygga upp spänningen, men som inte låter oss tappa fokus. Det är mystik och intriger, och en krypande känsla av att något inte står rätt till. Men vad, och hos vem?
The Cabin in the Woods (Drew Goddard, 2012)
Även om jag valt att inte undersöka saken närmre så har jag sett Get Out benämnas som satir, och därför inte så läskig som t.ex. Babadook. Och visst kan jag uppskatta Scary Movie-filmerna as much as the next guy (inte minst av nostalgiska skäl), men där snackar vi mer parodi, och nivån är trots allt rätt låg. Cabin in the Woods däremot, den driver genren till sin yttersta meta-spets. I filmen får vi följa två sidor av berättelsen, å ena sidan har vi det klassiskt amerikanska kompisgänget som åker till den klassiskt avlägsna stugan i skogen. Alla element som vi vant oss vid finns med, alla karaktärer som brukar dyka upp. Men å andra sidan har vi de som kontrollerar allt detta, som högst medvetet valt ut detta gäng till något vi inte riktigt vet vad. De sitter med knapparna och kontrollen att styra händelseförloppet kring stugan i skogen. Mer än så kan jag inte säga, men det är både spännande och roligt, i en varierad mix av Evil Dead, Battle Royal och Scary Movie. Men nivån på humorn är högre, och tanken bakom det hela är smartare. Det är rätt briljant, och inte vad ni kommer att vänta er! Men annat är kanske inte att vänta oss av Drew Goddard (manus till The Martian och tv-serier som Lost och Daredevil) och med-manusförfattare Joss Whedon (The Avengers).
Under the Shadow (Under skuggan, Babak Anvari, 2016)
Med en del liknelser hos The Babadook hittar vi denna brittiska rysare, som dock utspelar sig i 80-talets krigsdrabbade Iran, och är på persiska. Under Irans krig med Irak under större delen av 80-talet levde befolkningen ständigt beredda på att bomber kunde falla, och när vi kliver in i handlingen börjar kriget närma sig huvudstaden Teheran. Shideh (Narges Rashidi) får inte återgå till sina läkarstudier då det kommit fram att hon deltagit i protester mot regeringen för många år sedan, och kan inget annat göra än att stanna hemma med dottern Dorsa (Avin Manshadi). Samtidigt som hennes man blir inkallad flyttar en underlig pojke in hos grannfamiljen, och Dorsa börjar tro att hon är hemsökt av Djinner, en mytologisk demon som färdas med vinden. Samtidigt som Shideh måste hantera stressen som det närmande kriget skapar så börjar allt mer konstiga saker hända, men Djinner existerar ju bara i sagor. Väl uppbyggd stämning och spänning, och intressant backdrop som vi sällan får se annars.