Vad blir det för film?

 

 

Varje år är det många filmer som inte kommer ut på bio i Sverige, och alltid är det någon som man verkligen saknar! Förra året var det Ex Machina, i år var det Midnight Special, den senaste från regissören bakom Take Shelter och Mud. Jeff Nichols bekräftar här att han är en av de mest intressanta regissörerna just nu, och hans kommande film Loving lär vi åtminstone få till Sverige, och kanske även till Oscarsgalan. Något Midnight Special i en rättvis värld också skulle. För det här är en av årets allra bästa filmer, hands down. Han lyckas skapa en atmosfär och unik värld som få filmskapare kan göra, det ligger någonting magiskt i det magnifika foto som frambringas och den ursnygga musiken som ackompanjerar handlingen. Den liknar inte mycket annat som görs nu, utan anammar 70-talets sci-fi-draman där just sci-fi-biten mer är en verktyg i storyn snarare än fokus i filmen (kanske främst hämtar den inspiration från Spielbergs Close Encounters of Third Kind, och lyckas även toppa den). Nichols slänger in oss direkt i handlingen (se kursiverade texten ovan) och fördummar inte publiken genom att inleda med en förklarande backstory, genom filmens gång får vi reda på mer om den mystiske pojken i centrum och hans familj. Genom detta bibehåller han spänningen på ett mycket mer effektivt vis, något som inte släpper förrän efter man hämtat sig efter eftertexterna. Det är inte en högoktanig spänning á la Mad Max: Fury Road, utan jakten balanseras av mer lågmälda och emotionella partier där vi lär känna karaktärer och sakta men säkert får nya pusselbitar till det mysterium vi får se. Även om det hela är spännande och mystiskt så är det i grund och botten en film om kärleken och bandet mellan en förälder och sitt barn, vilket gör beskrivningen av filmen lika mycket till ett känslosamt drama. Sin vana trogen briljerar Michael Shannon som pappan, och Joel Edgerton gör det även han bra som den lojala vännen som skyddar dem. Kirsten Dunst, Adam Driver och Sam Shepard med flera står även dem för riktigt bra insatser. Unge Jaeden Lieberher imponerar även han som den mystiske Alton, som hela filmen kretsar kring. Det är relativt sällan jag verkligen helt dras in i på det här viset, filmen är som en dröm man aldrig vill ska ta slut, den mystiska auran förför oss ända till det vackra slutet. Utförandet är fulländat på så många nivåer. 5/5 

 

 

"Hoping to walk away with a massive fortune, a trio of thieves break into the house of a blind man who isn't as helpless as he seems."

 

Med Evil Dead-remaken från häromåret som enda referens kändes det inte som att Fede Alvarez skulle stå för briljant regi och en lysande film nu med Don't Breathe. Faktum är att han faktiskt gör det dock. Även om jag inte skulle räkna filmen som ren skräckfilm snarare än en thriller, den är mer spännande än den är läskig. Rocky (Jane Levy) känner att hon måste få iväg sin lillasyster från deras mamma och nya kille, och rånar därför tomma hus med sin kille och barndomskompis (som inte direkt gillar varandra). Deras nästa måltavla kan ge stor utdelning, och allt de måste göra är att undvika den blinda militärveteranen som bor där (Stephen Lang). Lättare sagt än gjort och det går ganska snabbt snett. Vad som sedan följer är en av de mest intensiva och täta filmerna i år, där pulsen snabbt går upp för att sedan hållas hög till sista bildruta. Det är inte bara att gå ut genom ytterdörren hos denna paranoida gamla militär, och han kommer inte göra det lätt för dem. Styrkan ligger i hur överläget pendlar mellan de båda parterna, och när det ser ut att gå bra för den ena tar den andra över igen. Det gör att vi aldrig kan vara säkra på hur det ska sluta, och twisten vi bjuds på är både obehaglig och chockerande. Inte bara handlar det om en följsam regi utan även om foto som hänger med i och intensifierar spänningen, den simulerade långtagningen i början av inbrottet får oss direkt på helspänn genom att inte erbjuda ett betryggande klipp, samt tydligt avslöjar olika tänkbara verktyg som kan ha betydelse senare i filmen (á la "Chekov's gun"). Men något som sticker ut är ljudet, mixen och klippningen av detta är otroligt viktigt för den känsla filmen vill frammanna, där vi försätts i situationen genom att framhäva t.ex. andetag eller puls, något vi då oroar oss för att vår blinda värd kan höra med sina förhöjda sinnen. Filmen är inte fläckfri och det finns luckor, men på det stora hela en positiv överraskning och riktig rysare. 4/5

 

 

"The friendly but forgetful blue tang fish begins a search for her long-lost parents, and everyone learns a few things about the real meaning of family along the way."

 

Hitta Nemo är för mig en av de bästa animerade filmerna som gjorts, det blev en favorit när den kom och skulle säkerligen hålla bra idag om jag såg om den. Det är inget som är lätt att följa upp, men Pixar försöker igen nu 13 år senare, återigen med Andrew Stanton vid spakarna. Och visst är det nostalgiskt att återvända till korallrevet, och filmen vi bjuds på når inte riktigt upp till sin föregångare, men är bra nog för att inte bli besviken. Upplägget är liknande och humorn och känslorna desamma, men det känns inte tjatigt eller repetetivt för den delen! Det är en underhållande och mysig resa vi bjuds på helt enkelt. Ellen DeGeneres är återigen briljant i sitt röstarbete som Dory, och detsamma får gälla Albert Brooks som Marvin. Bland nytillskotten övertygar främst Ty Burell som åmande vitval, men Ed O'Neill, Kaitlin Olson, Idris Elba och Dominic West är även de på topp! 3.5/5

 

 

"When Alena arrives at her new elite boarding school, Filippa and the other girls start to harass her. But Alena's best friend Josefin won't let her take anymore beating. If she won't strike back, Josefin will do it for her. Hard."

 

Alena är något så ovanligt men uppfriskande som en svensk genre-film. Den har beskrivits som kombinationer av bl.a. Mean Girls, Carrie och Ondskan. Att kalla den skräckfilm vore inte tillräckligt, i så fall passar rysare bättre, men det är lika mycket drama. Jag älskar ambitionen och vad de vill skapa med den här filmen, och till viss mån lyckas de. De har träffat en riktigt snygg ton när det gäller det gråtonade fotot och stämningsfulla musiken, stilen är filmens stora styrka. Tanken bakom storyn är också den god, det finns något mystiskt och intressant som bara kommer fram stundvis, men tyvärr inte tillräckligt. Alena som karaktär är och ska vara lite av ett mysterium, vi ska inte kunna greppa henne helt eller veta vem/vad hon är, vad har hänt henne som fört henne hit? Vi tänker förvisso så, men jag önskar att de hade vågat göra det lite svårare för oss. Jag vill itne avslöja något, men filmen innehåller en twist som de kunde sparat på längre för att förlänga och förhöja spänningen och mystiken. Filmen hade tjänat på att vara en kvart längre, med mer utrymme för tillbakablickar och karaktärsbyggande. Manuset har stora brister i sina dialoger, och det hjälper inte att skådespeleriet är under all kritik, även om man vänjer sig efter ett tag så är det allt för distraherande med så undermåliga prestationer. Svenska skådespelare har en så irriterande ovana att artikulera sig alldeles för väl, något som stammar från att de allt som oftast är upplärda inom teatern. Det är synd att de inte lyckas hela vägen, för det hade kunnat bli något riktigt bra av det då! 2.5/5

 

 

"When her little brother, Martin, experiences the same events that once tested her sanity, Rebecca works to unlock the truth behind the terror, which brings her face to face with an entity that has an attachment to their mother, Sophie."

 

Svenske David F. Sandbergs kortfilm Lights Out skrämde tillräckligt många för att Hollywood skulle ge honom förtroendet att göra långfilm av den. Och resultatet är helt klart rätt läbbigt! Upplägget är rätt klassiskt och sticker nödvändigtvis inte ut från mängden, men storyn är mer genomarbetad jämfört med många filmer i genren. Detta gör att vi till en högre grad bryr oss om karaktärerna och förstår vad som driver handlingen framåt, och tack vare detta blir slutet till och med rätt känslosamt, något som få skräckfilmer mäktar med! Teresa Palmer gör det bra i huvudrollen, och även Maria Bello övertygar som modern. 3/5