Vad blir det för film?

 

Även om de flesta vet om att jag är totalt besatt av film, kan jag ändå få frågan varför jag är det. Hur kan jag vara så insatt och engagerad i det? Jag kan själv ställa mig den frågan ibland, för jag inser ju själv att jag lägger ner rätt mycket tid på det. Sju minuter efter midnatt är till mångt och mycket svaret på frågan. Det faktum att en film där ett stort trädmonster med Liam Neesons röst kan vara bland de mest gripande jag sett på länge måste väl ändå betyda att det är ett rätt magiskt medium jag förälskat mig i?

 

Conor O'Malley (Lewis McDougall) är tolv år gammal, han är inte längre ett barn, men ännu inte vuxen. Han bor med sin mamma (Felicity Jones), som är cancersjuk i ett långt gånget stadium. Conor får därför sköta en del själv, han lagar sin egen frukost och tvättar sina kläder. Han gör sitt bästa för att vara stark åt sin mor, men hans stränga mormor (Sigourney Weaver) anser inte att han ska behöva sköta sig så mycket själv, och tycker att de måste börja förbereda sig på det värsta. Inte är det lättare i skolan, där de enda som ser honom är mobbarna som klår upp honom var och varannan dag. Men en natt, när klockan slår sju minuter efter midnatt, vaknar ett trädmonster till liv, och kommer till Conors fönster, han ska berätta tre historier för honom, och sedan ska han själv få berätta den avslutande fjärde. Han ser inte vitsen med det, men det blir ändock hans enda flykt från den karga verkligheten. 

Kanske låter det hela som en sagoberättelse, med trädmonster och allt, men faktum är att det här är så mänskligt och verkligt det blir. Känslorna som förmedlas är äkta och historien som de berättar kan appliceras på många skeenden i våra liv. Ibland är inte realism det bästa sättet att berätta något via, men det gör det inte mindre verkligt, det finns en anledning till varför allegorier använts inom sagor under så lång tid. Och det är fantastiskt att vi kan känna så mycket genom en så ung skådespelare, det är makalöst hur mycket MacDougall imponerar och övertygar oss, hans känslor är det som rör oss till tårar. Felicity Jones är även hon förkrossande som hans mamma, och Weaver gör i mina ögon en av sina bästa roller som mormorn. MacDougall bär verkligen filmen på sina axlar rakt igenom, det starka fokuset på honom sätrker även känslan av tyngden som vilar på karaktärens axlar. Vare sig det handlar om känsloutbrott eller förstummande tystnad lyckas dessa tre förmedla mer än de flesta filmer gjort tillsammans i år. 

 

Om ni, precis som jag gjorde, önskade att berättelsen om dödsrelikerna i näst sista Harry Potter-filmen kunde göras till långfilm är det här filmen för dig. Monstrets berättelser animeras på ett liknande vackert vis, och uppvisar kreativitet i överflöd. Det ger så mycket liv till en film som fokuserar så pass mycket på död, och det passar även in på karaktäreren Conor, som själv gillar att rita och teckna. Utöver dessa animationer är arbetet som lagts på monstret storslaget, det är som enterna i Sagan om Ringen 2.0. Tillräckligt sagolikt för att ge en drömsk känsla, men även realistiskt nog för att erbjuda möjligheten om verklighet. Detta gör att vi inte kan vara säkra på vilket som är sant. Och Neeson gör ett utmärkt röstarbete. Det är inte bara en vackert berättad film som spanske J.A. Bayona (The Impossible, Barnhemmet) regisserat, filmen är även till ytan otroligt snygg. Det karga fotot speglar den jobbiga tid Conor genomgår, den sömlösa klippningen väver samman verkligheten med historierna på ett naturligt vis, och musiken tonsätter händelserna perfekt och förstärker våra känslor. 

 

Det är en berättelse om hur vi på olika vis hanterar verkligheten, hur vi hanterar sorg och angriper oss döden, eller annalkande sorg i det här fallet. Vare sig man är ung eller gammal finns det inte någon manual för hur detta görs, och filmen visar hela spektrat i sin skildring. Att filmen rent tekniskt och narrativt är välgjord och fenomenal är inte det viktiga, det centrala i den här bioupplevelsen är hur mycket den berör. Kanske är detta något som skrämmer, de flesta vill nog inte gå till bion och riskera att gråta, men även om det stundtals är jobbigt är det samtidigt så vackert. Och den känslan unnar jag er, att beröras av en film på det här viset, och inse ett av alla vis som film kan skapa magi.