Vad blir det för film?

Hade jag haft en amerikansk talkshow där jag pratade filmer jag sett skulle det potentiellt kunna heta "Movies Lately with Martin Eriksson". Bara en tanke. Men vad har det blivit för filmer på sistone då? De har en internationell touch och osar alla av kvalitet. 

 

Hur mycket jag än kan störa mig på de stora blockbusters och franchise-filmerna som kommer, och vilja att folk sa mer smalare film, så kan jag inte hjälpa att verkligen uppskatta och imponeras av Marvel, att de gång på gång lyckas som de gör. Hjärnan och huvudproducenten bakom det hela, Kevin Feige, måste kunna benämnas som geni vid det här laget, och förtjänar att lyftas fram. Visst är deras filmiska universum och ändlösa produktioner ett sätt att tjäna pengar, men det finns en tanke bakom det. I en tid då tv-serier dominerar och blir allt bättre är detta den ultimata kombinationen, för det hela blir som en stor tv-serie. Första Captain America-filmen står sig inte som en av deras bästa, men till uppföljaren hade mer saker hänt i universumet och framförallt tog de in bröderna Russo att regissera. Med den erbjöd Marvel något nytt, något mer än bara action och underhållning, den innehöll betydligt mer "äkta" kvalitet, och även om slutet är en lång actionsekvens så är filmen i sig mer en snygg spion-thriller, där karaktärerna byggs bättre än i någon annan Marvel-film, och dessutom är den betydligt mer avskalad. Tillsammans med The Avengers är höjdpunkterna i universumet, och dessa båda har nu kombinerats i denna film, som erbjuder samma känsla som i The Winter Soldier, men med lite extra action. Frågan är bara om kombinationen är perfekt, för delarna tar på det viset lite energi från varandra. Men helt klart anser jag att den lyckas tillräckligt för att rankas som en av universumets bästa filmer. Spänningarna och trycket utifrån ökar på Avengers efter att ett uppdrag slutar i civila dödsfall, och konsekvenserna efter Age of Ultron ekar fortfarande. FN vill att hjältarna ska kontrolleras, något som delar gruppen i två delar, där Cap och Iron Man/Tony Stark hamnar på varsin sida, ergo inbördeskrig. Det hela kulminerar när Caps gamla polare Bucky (aka Winter Soldier) misstänks för ett attentat mot FN, och fighten är igång. Det är svårt att inte jämföra den med vårens Batman v. Superman, som innehåller lite samma element, men skillnaden är bara att här funkar det. Vi har i åtta år följt utvecklingen som lett upp till detta, och det känns både naturligt och trovärdigt. Ingen sida känns rätt, och ingen fel, vilket får oss som publik att både tänka till och känna efter, något som är sällsynt för denna typ av film. Vi bryr oss om flera olika karaktärer, och trots att de är många passar de in bra, hur liten eller stor rollen än må vara, något som får tillskrivas ett bra manusarbete, och ett flertal klass-skådespelare.

Civil War innebär inte bara början på fas 3 i universumet, den introducerar även ett par nya spännande karaktärer. Spiderman känner ni nog till, och Tom Holland hoppar in på ett underhållande och lovande vis inför hans stundande solofilm, Spiderman: Homecoming, som kommer fokusera på en yngre version av Peter Parker, och nu är den franchisen alltså äntligen - åtminstone delvis - hos Marvel, vilket återgäldar det faktum att vi kommer få en tredje Spiderman på bara femton år. Men mest spännande är introduktionen av Black Panther, gestaltad av Chadwick Boseman. Karaktären är en uråldrig väktare av folket i det fiktiva afrikanska landet Wakandia, och som "vanlig" människa är han prins T'Challa. Med tanke på att Ryan Coogler (Fruitvale Station, Creed) ska regissera hans egna film kan det bli hur bra som helst. Och kan Black Widow och Scarlett få en egen film snart eller? Summa summarum, Civil War erbjuder allt vi har kommit att förvänta oss av Marvel, och lite därtill. Det är snygg och spännande action, intressanta karaktärer, skratt och känslor, i en rätt ultimat blandning. 4/5

 

En av de riktigt stora klassikerna i filmhistorien, som det är något skämmigt att jag inte sett förrän nu. Men nu är det gjort, och jag förstår till fullo varför den vann sju stycken Oscars (inkl. Bästa film & regi), och anses vara en av tidernas främsta. Dock innebär inte det att jag placerar den bland tidernas främsta, men dess anseende är ändå värdigt. Det är verkligen en storslagen film, och en tidstypisk prestigefilm, något som dock håller den tillbaka något i mina ögon, för jag kan omöjligen se den på samma vis som den sågs för 50 år sedan. Det är svårt att kort sammanfatta dess speltid på 3 timmar och 47 minuter, men den kretsar kring T.E. Lawrence (Peter O'Toole), en brittisk officer som under första världskriget får i uppdrag att prins Feisel (Alec Guiness) att slåss mot turkarna i den arabiska öknen (känd som den Arabiska revolten). Lawrence tänker utanför boxen och vågar lite mer än många andra, och hans metoder och krigföring visar tecken på det, men hans räder lyckas ofta och han blir något av en legend (filmen är baserad på en sann historia, om än troligtvis rätt romantiserad). Filmen blir trots sin långa speltid aldrig direkt tråkig, Lawrence är en tillräckligt fascinerande karaktär och hans upptåg hakar fast en gång efter annan, även om vissa delar självklart kan anses vara något utdragna. Det är som sagt en riktigt storslagen film, men foto och miljöer som slår en med häpnad, och det märks att det är filmat på plats. Musiken är däremot något för storslagen och orkester-aktig, det tar för mig bort känslan något. O'Toole är fullkomligt briljant som Lawrence, och likaså Omar Sharif som hans vapendragare Sherif Ali, båda rättvist Oscarsnominerade, och både orättvist bortdömda. Skådespelare som Guiness (original Obi-Wan ni vet) och Jack Hawkins övertygar förvisso i sina roller, och även om det var en annan tid då så är det ju tråkigt att se vita skådespelare i roller som arabiska prinsar och krigare (även om whitewashing fortfarande och i skrivande stund är ett högaktuellt problem inom film). 4/5 

 

Från Lawrence i 10-talets Mellanöstern till Laurence och 90-talets Kanada. Laurence (Melvil Poupaud) är lärare och författare i dryga 30-årsåldern, tillsammans med sin sambo Fred (Suzanne Clement) lever de lyckliga och frisinniga. Men Laurence vaknar en dag och inser något, han är inte en man, han är en kvinna född i fel kropp. Filmen skildrar de tio kommande åren av hans/hennes liv, som stöter på många hinder. Till en början stöder Fred hans beslut, men i längden tär det på deras relation, ingen slutar älska den andre, men för mycket kommer emellan. Det är en känslosam resa vi får följa, ibland extravagant och ibland avskalad och grå, men hela tiden känns det äkta. Det är en rättvis och ovanlig skildring av en transperson, något vi sällan får se på film, åtminstone är det känslan jag får. Men å andra sidan är den gjord av en av vår tids mest progressiva och utmanande - för att inte tala om mest talangfulla - regissörer, Xavier Dolan. I år kommer han med sin sjätte film, och det blir hans femte film som kommer tävla i Cannes, och han är 27 år gammal, och alla hans filmer är bra. Ständigt utmanar han heteronormen i vårt samhälle, och gör med sådan kvalitet att den konservativa filmvärlden bara inte kan blunda för det. Han är även en av de mest visuellt slående regissörerna, med ett bildspråk som kan tala lika mycket som manuset (även det något han skriver själv). Men mer om honom senare, med sin engelsk-språkiga debut nästa år kommer förhoppningsvis fler få upp ögonen för honom, även om jag har svårt att se honom bli konventionell (vilket också vore synd). Tillsammans med Mommy (som hamnade på femte plats på min topp 50 2015) är det här hans bästa film, och med sin speltid på 168 minuter blir det som ett epos över Laurence liv. Inte bara är det en otroligt gripande historia, den innehåller också en urläcker 90-talsestetik med kostymer och musik som ramar in tiden på ett så snyggt vis, och vissa bilder och sekvenser är fruktansvärt snygga och frigörande. Sedan är det skådespeleri på hög nivå, främst från de båda ovan nämnda, men alla inblandade håller god kvalitet. Även om den tidvis är kämpig är det på det stora hela en härlig och uppfriskande film, och bland 2010-talets allra bästa, nära full pott. 4,5/5

 

Jag dödade min mamma (J'ai tué ma mère, Xavier Dolan, 2009)

Mer Xavier Dolan, och nu hans debutfilm, som han filmade som 19-åring, något som inte går att förstå när man ser den. Även om filmen är något trubbig och uppenbart producerad med en låg budget visade Dolan redan här vilken enorm talang och mognad han besitter i sitt filmskapande, även om man i varje film kan se att han utvecklas. Han spelar själv huvudrollen i detta semi-biografiska drama om 16-årige Hubert. Han bor med sin mamma Chantale (Anne Dorval), men de båda fungerar inte så bra ihop, utan bråkar konstant. De vet egentligen inte varför, för när Hubert var yngre stod de varandra nära. Nu spenderar han så mycket tid han kan hos sin pojkvän, vars mamma är raka motsatsen till Chantale. Parallellt med filmen hör vi honom spela in sig själv pratandes om hans liv och förhållande till sin mamma, hur mycket han hatar henne utan att kunna sätta fingret på det, vilket ger ytterligare perspektiv. Filmen kan stundvis vara rätt frustrerande att se på, då de båda känns som hopplösa fall, men likt förbannat engagerar den oss. Delar av mig vill kalla filmen för en oslipad diamant, men dess oslipade sida bidrar ändå så mycket till känslan att en tillputsad version kanske inte varit bättre trots allt. Dolan och Dorval står båda för starka rollprestationer. 3,5/5

 

Lite mer Xavier Dolan kan vi väl orka med (tyvärr hann jag inte med hans fjärde film, Tom at the Farm, när SVT visade alla de här). Hjärtslag är hans andra film, och den som jag känner är hans svagaste, då den inte riktigt tar ut svängarna lika mycket som de övriga. Francis (Dolan) och Marie (Monia Chokri) är bästa vänner, men på en middagsbjudning ställs deras vänskap på prov när de möter Nicolas (Niels Schneider). Hans blonda lockar och charmiga leende får de båda på fall, och ett triangeldrama uppstår som mer och mer tär på deras vänskap. Till en början är de alla vänner, men vänskapen blir mer till en tävling om Nicolas kärlek, till en gräns där vi inte vet varken till eller från. Om föregående film stundvis kunde vara frustrerande och karaktärerna smått irriterande är det inget mot denna. Jag tror helt klart att det är Dolans intention för att skapa engagemang hos oss, men det får en något motsatt effekt ibland. Men Dolan lyckas trots det skapa en fascinerande intrig, och vi våndas med deras ovetande om vem Nicolas gillar, om ens någon. Han lyckas som vanligt få oss att känna, vilket väl är filmens främsta dygd. 3/5

 

Om jag skulle säga att den här filmen är sydkoreansk vampyrfilm när det är som allra bäst kanske inte det skulle säga så mycket. Och i ärlighetens namn har jag inga andra referenspunkter, men jag är ganska säker på att det är det. Och återigen bevisar vampyrfilmesgenren att det är en av de allra mest fascinerande och innovativa. Chan-wook Park är mest känd för sin mästerliga hämndrulle Oldboy, men visar även här sina enorma kvalitéer som regissör. Filmen följer Sang-hyeon (Kang-ho Song), en katolsk präst som under ett medicinskt experiment som gått snett får vampyrblod genom en operation. Som känt ska ju katolska präster hålla sig rätt dygdiga, något som blir allt svårare i och med hans ökade blodtörst. Samtidigt börjar han träffa Tae-ju (Ok-bin Kim), som lever uttråkad i ett kärlekslöst giftemål med en svärmor hon avskyr. Det hela blir lika mycket en vampyrfilm som ett kärleksdrama, där de båda delarna så sakteliga vävs ihop till förödande konsekvenser. Park är en magnifikt visuell historieberättare, och filmen är otroligt snygg rakt igenom. Den tar upp starka moraliska dilemman, i och med Sang-hyeons prövningar ställs gång efter annan frågor om rätt och fel, något vi som publik även tvingas ta ställning till. Samtidigt som han försöker behålla sina katolska och medmänskilga värden dras han ständigt över mot mörkret, något som bara blir svårare med tiden och ju mer känslor som byggs upp kring Tae-ju. Vampyrer är ett otroligt effektivt verktyg för att krydda till "vanliga" filmer, och en av de mest fascinerande genrerna som finns (se bara på bredden det senaste decenniet med Låt den rätte komma in, Only Lovers Left Alive, A Girl Walks Home Alone at Night och What We Do in the Shadows, alla fullständigt briljanta). Som sagt är denna riktigt snyggt gjord, och med musik som livar upp det ännu lite mer, men det är ingen dans på rosor. Det är ingen film för den känslige, då många scener är rätt brutala och blodiga. Men den är inte bara en snygg och läskig yta, det är en film som rör upp känslor likväl, och Sang-hyeons vånda träffar även oss. Fascinerande film på många vis. 4/5