Vad blir det för film?

 

Egentligen överflödigt att tipsa om, de flesta bör ju ha sett dem och bör således även älska dem, men de går ju nästan alltid att se om. Och för att göra upplevelsen extra lång finns ju extended-versionerna, vilket för mig är ett måste, once you go extended osv. Nästan 12 timmars omåttligt välgjort, spännande och underhållande äventyr när det är som allra bäst.

 

När de fletsa lämnat Lund och jag själv valt att stanna såg jag äntligen en möjlighet att se om denna magnifika trilogi (okej, trean är inte i samma nivå, men ändå bra). Francis Ford Coppolas episka mästerverk är stilbildande för genren, och innehåller så många klassiska repliker och scener att det nästan är larvigt. Första filmen går på knappa tre timmar, och innehåller en utveckling av historien och karaktärer som få filmer kan leva upp till. Det må ha varit Marlon Brando som fick mest uppmärksamhet och en Oscar (välförtjänt såklart), men det är Al Pacinos Michael som står för filmens egentligen utveckling. Att Nino Rota inte vann för sin musik är bortom mig, eller det faktum att Gordon Willis inte ens nominerades för varken första eller andra filmen. Och just andra filmen står på agendan för mig personligen idag, och anses väl av de flesta vara den främsta uppföljaren någonsin, och av många även toppa ettan. Personligen har jag än så länge hållt den första något högre, men vi får se efter omtitten, det var ett tag sen de sågs sist! 

 

Mer från Francis Ford Coppola (som tillsammans med denna, Gudfadern och The Conversation hade ett sanslöst bra 70-tal, alla Oscarsnominerade)! Tänk om han kunde nå upp till de höjderna igen..! Apozalypse Now är den ultimata Vietnam-filmen (och det finns måååånga bra), det är på många vis den ultimata filmen också, och den som närmast hotar ovanstående filmer om titeln som tidernas främsta. Under 3 timmar och 16 minuter tar den oss in i krigets djupaste mörker, och vi får se den sanna påverkan kriget hade på soldaterna och landet. Filmen är nästan lika känd för sin helvetiska inspelning, något som avspeglas i dess porträttering. Minnesvärda prestationer från Martin Sheen, Marlon Brando, Robert Duvall och Dennis Hopper. Filmen borde helt klart vunnit Oscarn, och hade kanske gjort det om inte...

 

...The Deer Hunter hade vunnit året dessförinnan. Om Apocalypse visar upp hemskheterna i Vietnam så fokuserar detta mästerverk på dess påverkan på återvändande soldater. Det är en karg och hård värld som väntar därhemma, och vad soldaterna upplevt i kriget går inte att komma undan ifrån. Med sin 3 timmar och 3 minuter utforskar den sinnestillståndet på två Michael och Nick, två vänner som tar värvning tillsammans, men bara en kommer hem, men har den andre överlevt? Robert DeNiro och Christopher Walken står för karriärtoppar, vilket inte säger lite, och även Meryl Streep glänser som deras kärleksintresse. Jag vill även lyfta fram John Cazale, som innan sin alltför tidiga bortgång hann spela in fem filmer, varav alla Oscarsnominerades (även Gudfadern 1 &2, The Conversation och Dog Day Afternoon). 

 

Filmen finns i flera versioner, men den jag upplevt är 3 timmar och 36 minuter, och merparten av tiden spenderas i en tysk ubåt under andra världskriget. Och det är så fruktansvärt bra, så galen intensitet och spänning. Förmodligen även den enda filmen om andra världskriget där man ändå hejer något på tyskarna (avskräcks inte för det). Wolfgang Petersen har gjort många dåliga filmer i USA efter denna, men det gör inget, för det här är bättre än de flesta klarar av med alla sina filmer kombinerat. Lyckades som tysk film få hela sex Oscarsnomineringar (dock inte för bästa utländska film, underligt nog). 

 

Dags att lätta upp stämningen något, efter allt krig, även om Paul Thomas Andersons underliga drama inte är särskilt lättsmält. Under sina 3 timmar och 8 miunuter får vi följa en rad olika människor i Los Angeles, som på ett eller annat vis hänger ihop. Det är en film som delar många, men som jag finner fullkomliigt fascinerande, och trots att jag såg den med reklamavbrott lyckades den hålla fast mig rakt igenom. Tom Cruise var den som Oscarsnominerades, men hela enseblen gör det makalöst, Julianne Moore, Philip Seymour Hoffman, John C. Reilly, William H. Macy, Philip Baker Hall m.fl. 

 

Stanley Kubrick har gjort många mästerverk, men han har ändå lyckats hålla dem flesta udner tre timmar. Men detta slående kostymdrama tar sig över gränsen med fyra minuter! Det är inte Kubricks bästa, eller ens topp fem, men när det kommer till honom betyder det inte låg kvalitet. I 1700-talets England måste Barry fly efter att ha vunnit en duell, och vi får följa hans resa genom landet, tills han möter en krik änka, vars hjärta han vinner. Det är inte alltid den mest händelserika av filmer på denna lista, men det är vackert!

 

Lite svenskt ska vi väl kunna få in, och självklart blir det då en av Ingmar Bergman. Han ultimata mästerverk, kronjuvelen på hans magnifika karriär. Här väver han in alla hans teman om familjeproblem och religiositet, i berättelsen om unga Fanny och Alexander, som är en del av Ekdahl-klanen. Här kan vi snacka dysfunktinoell familj! Vi får följa familjens öde under flera fascinerande och gripande år. Även om både regin och manuset borde vunnit får vi väl ändå glädjas åt dess fyra Oscarsvinster. Självkalrt ett litet plus att den utspelar sig i Uppsala. Filmversionen klockar in på 3 timmar och 8 minuter, även om en serieversion på över fem timmar också finns! 

 

Chockade hela Cannes med sina explicita sexscener, men juryn ledd av Spielberg ryggade inte undan för det, utan gav filmen guldpalmen. Och det är den värd, för under sina 3 timmar griper den tag i oss, när vi får följa unga Adèles väg genom livet, hur hon med hjälp av Emma finner sig själv, även om det aldrig är en rak väg. Otroligt fin och stark, med två prestationer av Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux som hänför. 

 

Tillbaka till gangstervärlden! Och nu med Sergio Leones saga om Noodles, som vi får följa från unga år till äldre dar. Under 3 timmar och 49 minuter spänner sig denna episka berättelse om vänskap och svek, framgång och nedgång. Det är en otroligt snyggt välskapt film, med grymma prestationer av främst Robert DeNiro och James Woods, och som alltid fantastisk musik av Ennio Morricone. 

 

Martin Scorseses skildring av misogyni och den förkastliga finansvärlden som var under sent 80- och tidigt 90-tal var minst sagt en vattendelare. Vissa stod knappt ut under dess 3 timmars speltid, medan andra njöt till fullo. Och även om jag köper en del av kritiken mot den så är det väl rätt känt att jag är på Scorseses sida. Men det är ingen debatt för den här texten. Filmen är tre timmar med en jäkla massa energi och underhålland element, och en Leonardo DiCaprio bättre än någonsin, vilket även får gälla för Margot Robbie och Jonah Hill. 

 

En film som påverkade mig starkt när jag såg den för första gången, förmodligen något för ung. Men under sina 3 timmar och 9 minuter är det svårt att inte gripas av John Coffeys öde, och Paul Edgecombs kamp om sitt samvete som fångvakt på Death Row. En berättelse om rättvisa, eller snarare orättvisor, med teman som än idag tyvärr känns relevanta. Tom Hanks som vanligt stabil, men det är Michael Clarke Duncan som briljerar mest. 

 

En film som står på min lista över filmer som jag behöver se om för att kunna bedöma rättvist. Men jag minns tillräckligt för att veta att Steven Spielbergs förintelsedrama på 3 timmar och 15 minuter är brutalt stark och gripande. Jobbig att se på, men ändock mästerlig. Liam Neeson och Ralph Fiennes skildrar varsin sida på lika magnifika vis. 

 

Tidernas nästa största film sett till intäckter, och delad förstaplats när det gäller antal Oscarsvinster. James Cameron måste ha lyckats med något får man lov att säga. Och nog är det svårt att inte fastna för Jacks och Roses öde under de 3 timmar och 14 minuter vi får följa dem. Kanske inte den främsta filmen på listan, men ibland handlar film allra mest om känslor! Frågan är hur det gick till när filmen fick 14 Oscarsnomineringar, men Leo fick ingen..?