Filmer på sistone

Haft lite av en skrivartorka i juni, jag får helt enkelt skylla på EM, jobb och annat. Men några filmer har jag sett senaste månaden, så varför inte round them up nicely här!
 
The Nice Guys (regi: Shane Black, 2016)
 
"A mismatched pair of private eyes investigate the apparent suicide of a porn star in 1970s Los Angeles." 
 
Nästan tre år utan en film med Ryan Gosling, men i år har vi redan fått två (och mer kommer!). Därför var självklart förväntningarna rätt höga, och att para ihop honom med Russell Crowe i en 70-tals-buddy-cop-movie (bortsett från att de inte är poliser, utan privatdetektiver) visade sig vara ett genidrag. Shane Black har bara regisserat två filmer tidigare, sort-of-kultrullen Kiss Kiss, Bang Bang och Iron Man 3, men han har skrivit många manus, bl.a. till Dödligt vapen-filmerna. Denna är mer som KKBB och Dödligt vapen i sinnet, och bjuder på sommarens kanske bästa film hittills. Slapstick blandas med härlig 70-talsfeeling och avlastas med en del actionsekvenser som är såväl snygga som roliga. Det är inte en komedi som alla andra, den förlitar sig inte på billig humor och har vissa lågmälda partier, den är smartare än de medelmåttiga ekvivalenterna som finns, vilket troligtvis är anledningen till att den inte gick så bra på amerikanska biografer. För den som sett Inherent Vice kan man säga att det här är en version av den efter rehab. Gosling har aldrig varit roligare och är filmens klara höjdpunkt, Crowe gör det stabilt som han tjurige partner. Angourie Rice står för ett fint genombrott som Goslings dotter, vars brådmodighet fungerar som stark kontrast till hans fyllesvin. Sedan är den otroligt snyggt gjord, man får verkligen en bra 70-talskänsla, med såväl foto som kostym och musik on fleek. Det är helt enkelt en härlig och underhållande film, som är snäppet bättre än dess konkurrens. 3.5/5
 
The Neon Demon (regi: Nicolas Winding Refn, 2016)
 
"When aspiring model Jesse moves to Los Angeles, her youth and vitality are devoured by a group of beauty-obsessed women who will take any means necessary to get what she has."
 
Men om The Nice Guys inte var riktigt vad folk helt väntat sig är det inget mot vad The Neon Demon erbjuder. Eller, det var väl ungefär precis vad jag hade väntat mig, men känner man inte till Nicolas Winding Refn sedan tidigare kan man få en chock. Han har en viss stil, som i vissa fall fungerar bättre (mästerverket Drive) och i andra något sämre (hans senaste Only God Forgives). Denna lutar väl mer åt den senare i dess okonventionella framtoning, men lyckas betydligt bättre. Elle Fanning spelar Jesse, en 16-åring från mellanvästern i USA som tagit sig till L.A. för att lyckas som modell, för det enda hon någonsin varit bra på är att vara vacker. I den sjuka modeindustrin hon nu gör entré gör hon omedelbar succé, och dessa ytliga ideal tas till sin yttersta spets, och filmen använder det som narrativt verktyg såväl som känga mot dagens tillstånd. Den delen av historien fungerar väl, men det är något som saknas för att helt fånga mig. Refn är en otroligt pretentiös regissör, vilket dels gör det mer okej för filmen att använda den extrema stilistik den gör, men den förlorar också känslomässigt djup på grund av det. Det är i allra högsta grad en konstfilm med avant garde-istiska sekvenser som troligtvis stöter bort många (parallellerna till David Lynch har tagits upp av många). Men det är otroligt snyggt och välgjort, och tillsammans med Cliff Martinez (Drive, Spring Breakers) som vanligt magnifika musik skapar det en unik upplevelse. Den är rätt brutal och grotesk i vissa scener, så den kräsmagade undanbedes, men det är en film som om inget annat hela tiden fascinerar. Fanning står för en stark och lovande insats i huvudrollen, och Jena Malone, Abbey Lee och Bella Heathcote är övertygande som hennes avundsjuka konkurrenter. 3.5/5
 
10 Cloverfield Lane (regi: Dan Trachtenberg, 2016)
 
"After getting in a car accident, a woman is held in a shelter with two men, who claim the outside world is affected by a widespread chemical attack."
 
Som en blixt från klar himmel dök trailern till 10 Cloverfield Lane upp i februari, med ett premiärdatum redan i mars. Filmen beskrevs som en sort-of-sequel (fast mer parallell-bunden kompanjon) till Matt Reeves Cloverfield, från 2008, en riktigt lyckad found-footage-skräckis (som även den använde en intressant introduktionsstrategi i dess marknadsföring, men det ska jag inte nörda mig in på nu!). Vad som kanske förvånande ännu fler var hur bra filmen visade sig vara, och den blev snabbt en kritikerfavorit. Så till slut fick jag möjlighet att se den under dess allra sista visning här i Uppsala. Och den gjorde mig inte besviken! Att kalla den för skräckfilm gör den lite av en otjänst, den lutar mer åt thriller-hållet, även om jag kan acceptera den som skräck-thriller. Jag vill helst undvika att diskutera handlingen för mycket, då den görs mest rättvisa om man ser den som ett oskrivet blad (bara det att den kopplas till Cloverfield håller tillbaka den något, om man sett den). Men regissör Dan Trachtenberg lyckas skapa en tät spänning ur en trång miljö, få skådespelare och små medel, där storyn läggs som ett pussell som allt eftersom blir mer och mer tydlig. Det hela görs mycket bra och håller nästan hela vägen, mycket tack vare starka prestationer från Mary Elizabeth WinsteadJohn Goodman och John Gallagher Jr. 3.5/5
 
The Babadook (regi: Jennifer Kent, 2014)
 
"A single mother, plagued by the violent death of her husband, battles with her son's fear of a monster lurking in the house, but soon discovers a sinister presence all around her."
 
Om 10 CL befann sig i gränslandet mellan skräck och thriller har vi här en tvättäkta skräckfilm. Men till skillnad från de flesta av dagens skräckfilmer är det en riktigt bra film också! Och läskig utav bara... När den dök upp på festivaler runtom i världen under 2014 slog den kritikerna med storm, och blev en av det årets allra mest hyllade filmer, och vann en hel del priser därtill. Och den förtjänar berömmen, för det är en film som verkligen biter sig fast och tar sig in långt under skinnet på dig, tills du rycker till för varje steg huvudkaraktärerna tar. Jennifer Kent har svarvat ihop allt detta ytterst delikat, och skapar och avslöjar delar av historien och karaktärernas förflutna med en perfekt precision. Så den skrämde inte bara skiten ur mig, hantverket imponerade stort också! Essie Davis och Noah Wiseman, som spelar mor och son, övertygar enormt! De kanaliserar sannerligen den rädsla vi känner, och förmedlar känslor och skräck strålande. 4/5
 
Juno (regi: Jason Reitman, 2007)
 
"Faced with an unplanned pregnancy, an offbeat young woman makes an unusual decision regarding her unborn child."
 
Äntligen har jag sett Juno, en film precis i min smak som bara aldrig blivit av att se. Även om den kanske inte tog mig med storm så gjorde den mig inte besviken heller, utan levererade en härlig blandning av pricksäker komedi och seriösa ämnen. Att Diablo Cody vann Oscarn för sitt debutmanus är en självklarhet då magin ligger i orden här, även om Jason Reitman står för bra regi också. Den är uppriktig, finstämd, bitskt rolig och stundvis rätt känslosam. Den innehåller så många fina detaljer som skapar dess unika helhet. Kort och gott handlar den om 16-åriga Juno (Ellen Page) som blir gravid och bestämmer sig för att adoptera barnet till Vanessa och Mark (Jennifer Garner och Jason Bateman), men mycket kan hända under det halvår de måste vänta på att få sitt efterlängtade barn. Alla dessa tillsammans med Michael Cera, J.K. SImmons, Allison Janney och Olivia Thirlby står för underbara prestationer. Det är kort och gott en härlig, fin och rolig film, och det behöver inte vara svårare än så. 3.5/5
 
Now You See Me 2 (regi: John M. Chu, 2016) 
 
"The Four Horsemen resurface and are forcibly recruited by a tech genius to pull off their most impossible heist yet."
 
Den första filmen var en överraskning för många, inte bara drog den in förvånansvärt mycket pengar (vilket oundvikligen ledde till denna uppföljare), den var en underhållande och välgjord film, smart utan att försöka vara Inception, och rolig utan att försöka vara en komedi. Att de skulle lyckas upprepa den bedriften kändes föga troligt, och det har de heller inte gjort (trots att den hade en budget på 117 miljoner dollar, till skillnad från ettan 16 miljoner dollar). Den innehåller förvisso många av samma komponenter, men det hela görs mindre genomtänkt och mindre bra. Visst är den underhållande och fungerar gott och väl som två timmars tidsfördriv, men det känns inte lika nytt den här gången. John M. Chu skapar helt enkelt inte samma magi som Louis Leterrier ändå gjorde. De återkommande skådespelarna gör det återigen rätt bra med det sämre manus de får, Jesse EisenbergWoody HarrelsonDave FrancoMorgan Freeman och kanske främst Mark Ruffalo, som bär den känslomässiga tyngden i filmen. Lizzy Caplan ersätter Isla Fisher som ensam tjej i en större roll (och även om de skämtar om det så blir det lite träligt), och gör vad hon kan med karaktären som ges henne, och Daniel Radcliffe har kul som hämdlystet geni/miljonär/sociopat. Gör som många andra Hollywoodfilmer idag och flyttar delar av handlingen till Kina i hopp om lite extra cash flow från öst! 2.5/5 

Kommentera här: