Best of Netflix: Ännu mer ni borde se

 
Och där var EM över för denna gång, och vi kan alla återgå till Netflix igen! Och då tycker jag återigen att ni borde prova på filmer ni kanske inte hade valt i första taget annars! I brist på tema tänker jag att jag bara blandar och ger lite!
 
Drive (Nicolas Winding Refn, 2011)
 
"A mysterious Hollywood stuntman and mechanic moonlights as a getaway driver and finds himself trouble when he helps out his neighbor."
 
Varför inte bara börja med en av de allra bästa av alla de filmer jag väljer mellan? För tillsamamns med filmer som Gudfadern och The Dark Knight (och några jag delar med mig av i senare inlägg) är Drive det bästa streaming-tjänsten har att erbjuda i Sverige. Nu gör jag kanske filmen en otjänst genom att höja den till skyarna så här, men kan inte hymla om det heller! Jag kan tänka mig att många trots allt har sett den, och att många i sin tur inte alls håller med mig. För det är ingen film för alla, det är jag medveten om. Men i mina ögon är det bland det snyggaste som gjorts, en dramathriller som arbetar i det tysta, i linje med vår tystlåtne huduvkaraktär, spelad till perfektion av Ryan Gosling. Det är ett konstverk på många vis, det är troligt snyggt foto och Cliff Martinez musik, med ett soundtrack som är out of this world (Nightcall i inledningen eller montaget med A Real Hero är sublime). Nicolas Winding Refn är en regissör med en distinkt stil och synsätt, och det är hans film hela vägen. Tillsammans med tidigare nämnda foto och musik skapas en stämning och ton som förmedlar alla de känslor som Goslings karaktär försöker dölja. Det är en spänning som byggs under hela filmens gång. Kort och gott, jag älskar den här filmen, och den hamnar allt som oftast minst topp 15 på min all-time-high-lista. Även Carey Mulligan, Albert Brooks, Bryan Cranston, Oscar Isaac och Ron Perlman gör sina roller utmärkt! 
 
Frances Ha (Noah Baumbach, 2012)
 
"A story that follows a New York woman (who doesn't really have an apartment), apprentices for a dance company (though she's not really a dancer), and throws herself headlong into her dreams, even as their possibility dwindles."
 
En svartvit saga om en färgsprakande drömmare skulle man poetiskt kunna beskriva denna film om Frances (Greta Gerwig). En historia för milleniebarnet som gränslöst famlar runt någonstans mellan ungdomen och vuxenlivet. Även om det går att romantisera Frances bäst man vill så är hon rätt hopplöst förvirrad också, hon vet inte riktigt vad hon vill eller vart hon är påväg, hon lever i sin egen illusion. Och det är inget fel med det, hon är en free spirit med en frigörande påverkan på oss. Filmen har ingen direkt handling utöver att den följer hennes steg, fram och tillbaka i livet, hennes kamp om att få dansa och hennes kärleksintressen som aldrig fastnar. Den har en otrolig charm och härlig aura som lyfter upp oss eller drar ner oss, men alltid fungerar. Dessutom är det svartvita foto utsökt. Gerwig strålar i huvudrollen (som hon nominerades till en Golden Globe för), i denna genre som idag är hennes egen (även om den är svår att förklara, men det har befästs med hennes senaste filmer Mistress America och Maggie's Plan). Som så många andra av hennes filmer är den regisserad av Noah Baumbach, som är framstående inom indievärlden, och som är bland de mer intressanta regissörerna med bl.a. The Squid and the Whale och While We're Young på resumén. Även starka roller av bl.a. Mickey Sumner, Adam Driver och Michael Zegen
 
 
Full Metal Jacket (Stanley Kubrick, 1987)
 
"A pragmatic U.S. Marine observes the dehumanizing effects the Vietnam War has on his fellow recruits from their brutal boot camp training to the bloody street fighting in Hue."
 
Vad mer behövs sägas, Stanley Kubrick och Vietnamkriget, vad kan gå snett? Kubrick är en personlig favorit och en av tidernas främsta, och Vietnamkriget är utan tvekan det krig som det gjorts bäst filmer om, och det här är inget undantag. Den visar inte bara på den grymhet kriget innebar, utan även vägen dit, med ett boot camp med den värsta av de värsta officerarna, Gunnery Sergeant Hartman, spelad till perfektion och till ikonisk status av R. Lee Ermey, som även nominerades till en Golden Globe (men konstigt nog inte en Oscar) för sin insats som den sadistiske ledaren. I sann Kubrick-anda gör han inte filmen lätt för oss, den känns hela vägen in och är brutal och stenhård, men också mästerlig. Det är en spännande ny vinkel han väljer genom att dela upp filmen i två segment, där den första då följer upplärningen och skapandet av hänsynslösa soldater, och den andra delen på en dessa soldater som blir krigskorrespondent och följer med undet ett uppdrag. Som sig bör i en Kubrick-film är det hela otroligt snyggt gjort, och spänningen och smärtan känns. 
 
Middle of Nowhere (Ava DuVernay, 2012)
 
"When her husband is sentenced to eight years in prison, Ruby drops out of medical school in order to focus on her husband's well-being while he's incarcerated - leading her on a journey of self-discovery in the process."
 
Innan Ava DuVernay stod för den magnifika och Oscarsnominerade Selma häromåret gjorde hon och David Oyelowo detta intima och lågmälda drama, där dock Emayatzy Corinealdi tar sig an huvudrollen, och detta på ett utmärkt vis. Hon bär filmen med sin känslomässiga kamp som berör och griper tag i oss. DuVernay bygger historien på ett fint vis. Det är en stil som jag ofta faller för i den här typen av filmer, med ett snyggt foto som bas. DuVernay bevisade att hon är en av dagens bästa regissörer med Selma, men redan här kunde vi skönja hennes talang, och det ska bli otroligt spännande att se hennes kommande projekt, tv-serien Queen Sugar och sci-fi-äventyret A Wrinkle in Time
 
Philomena (Stephen Frears, 2013)
 
"A world-weary political journalist picks up the story of a woman's search for her son, who was taken away from her decades ago after she became pregnant and was forced to live in a convent."
 
Dags att ta fram näsdukarna, för nu blir det sorgligt! Den sanna historien om Philomena testar dina tårkanaler och känslotillstådn gång efter annan, men Steve Coogans alltid pricksäkra humor och Judi Denchs briljans får oss att skratta i allt detta, så det är inte bara tungt! Coogan spelar journalisten som nystar upp hennes historia, med sina egna problem i bagaget ger han sig ut på en resa som kommer förändra även honom, även om rollen är ovanligt seriös för honom, men han gör det perfekt. Men det är Denchs show, hon ger ett så varmt och charmerande porträtt av denna kvinna som levt i förundran över hennes son hela livet, som nu närmar sig svaret. Tillsammans skapar de ett omaka par på många vis, men de bildar ett fint band under deras resa och utvecklas på varsitt håll vidare i livets snåriga väg. Stephen Frears är en välrenommerad regissör som här gör sin finaste film hittills, och jag träffas starkt av dess styrka. Coogan och Jeff Popes manus balanserar det hela på ett vackert vis och blev även Oscarsnominerade, tillsammans med filmen, Dench och Alexandre Desplats känslosamma musik. 
 
Prince Avalanche (David Gordon Green, 2013)
 
"Two highway road workers spend the summer of 1988 away from their city lives. The isolated landscape becomes a place of misadventure as the men find themselves at odds with each other and the women they left behind."
 
David Gordon Green blandar och ger, innan 2013 var han mest känd för sina - enligt vissa - barnsliga komedier (Pineapple Express, Your Highness, filmer jag dock älskar), men det året vände han blad. Dels gjorde han karga dramat Joe (som också finns på Netflix), men först kom han med detta steg på vägen. Prince Avalanche är trots allt en komedi, men den är betydligt mer nedtonad än hans tidigare, och lutar mer åt det dramatiska hållet. Efter en stor skogsbrand ska Lance (Emile Hirsch) hjälpa sin svåger Alvin (Paul Rudd) att måla tillbaka ränderna i mitten av vägarna. Som beskrivningen ovan säger är det ett öde landskap och bara de och naturen, och mycket kommer fram, och det både skrattas och bråkas. Och det är en härlig film vi bjuds på, precis så udda som jag vill ha dem, och inte bara får vi skratta, det är även rörande i sina finaste stunder. Rudd och Hirsch gör sina roller otroligt bra och har ett skarpt samspel som är trovärdigt och äkta. En mysig, trevlig och rolig film. 

Kommentarer:

1 Emelie Karlsson:

Paul Rudd! Stor favorit

Kommentera här: