Bäst just nu: Steve Jobs & The Big Short

Steve Jobs (regi: Danny Boyle)
 
 
"Think Different". Det var med dessa ord Steve Jobs och Apple lanserade sin iMac 1998. Och det är med samma princip som Danny Boyle nu har gjort den riktiga filmen om dess namne. Den är inte som vilken annan biopic som helst, där hela personens liv ska visas upp, den är uppbyggd i tre akter, centrerad kring tre av Jobs definierande ögonblick; lanseringen av Macintosh 1984, NeXTcube 1988 och iMac 1998. Att skriva manuset på det viset var troligtvis Aaron Sorkins främsta drag, men också anledningen till att filmen inte blivit så stor som den förtjänar, folk är bekväma och är vana vid en traditionell uppbyggnad. Men precis som Jobs har Boyle och Sorkin inte valt att lyssna på vad kunden - åtminstone tror att den - vill ha, för den vet inte vad den vill ha ännu. Inte visste vi att vi ville ha smartphones innan iPhone? Jag ska inte påstå att filmen är lika revolutionerade, men den lever upp till vad Steve Jobs hade velat, säger jag utan det minsta belägg, uppenbarligen, men den är sann till den Jobs som filmen målar upp.
 
 
Filmen fokuserar inte på hans framgångar som grundare av Apple, den glorifierar inte Jobs såsom han ofta blir. Den vill visa vem Steve Jobs var som person. Därför visar den inte någon av presentationerna, utan bara det som skedde backstage inför, och med tanke på att det handlar om dialoger mellan människor, privata samtal som bara två personer känner till, kan vi inte vara säkra på exakt hur sanningsenlig den är hela tiden, men känslan man får är att den ger en tillräcklig bild över hur han var. Detsamma gäller den briljante Michael Fassbender i huvudrollen, han kanske inte är en kopia av Jobs, men han övertygar mig tillräckligt. Det är ingen glassig roll med storslagna scener, men han skapar otroligt mycket med tonläge och kroppsspråk, och ständig närvaro i karaktären. Detta gäller även den lika magnifike Kate Winslet som spelar Joanne Hoffman, som hade hand om marknadsföringen, men även var hans närmsta vän. Stora delar av filmen är enbart dialog, och vare sig det är mellan dessa båda eller med någon annan lyckas de hela tiden hålla det levande, intressant och underhållande. Del för del avslöjas nya bitar om karaktärerna, och hur envis Jobs än var ser vi en utveckling. Trots filmens restriktioner får man ut mycket av hans möten med Hoffman, hans medgrundare Steve Wozniak (Seth Rogen), Apples dåvarande vd John Sculley (Jeff Daniels), systemdesignern Andy Hertzfeld (Michael Stuhlbarg) och Chrisann Brennan (Katherine Waterson), mamman till Jobs dotter, som han först inte erkände som sin egen. Och just relationen till sin dotter Lisa (Mackenzie Moss, Ripley Sobo och Perla Haney-Jardine) blir centralt för hur vi ser på och bildar en uppfattning om Jobs. Han må vara geniförklarad, men han ska även ha varit arrogant och svår att jobba med, något som kommer fram i detta nyanserade porträtt, som varken vill smutskasta eller glorifiera honom. Vi får se en mycket bristfällig man, som förvisso var lite av rett geni, men som levde i en bubbla där han och hans skapelse var det allra mest centrala. De personer jag skrivit om ovan försöker ta sig in i bubblan, eller förstå hur den fungerar. Och detta är något som Boyle och Sorkin fångat på ett perfekt vis. 
 
 
Tre-aktsuppbyggnaden gör det nästan till en tredelad film, då varje del har sin egna uppbyggnadsfas och crescendo, även om det finns en röd tråd som flyter snyggt genom hela filmen. Något som också knyter ihop det är Daniel Pembertons innovativa score, som förvisso förändras under delarnas gång, men som gör otroligt mycket för filmens puls och spänning. Det är även ett utmärkt klippningsarbete, då varje del innehåller någon scen där en separat tidigare del återkopplas till det som pågår. Filmens absolut snyggaste touch är dock fotot, och främst det faktum att den är filmad med olika kameror. 1984 skildras med en mer grovkornig 16mm-kamera, 1988 med en något skarpare 35mm-kamera och 1998 med den digitala kamerans skärpa. Inte bara fungerar det som en effektiv tidsmarkör, det är även i linje med vad filmen visar, teknisk utveckling. Musiken och fotot hade jag därför gärna sett Oscarsnominerats, men tillsammans med filmen i sig och Boyle som regissör nobbades den, filmen blev lovordad av kritiker men sviken av publiken, och dess nytänkande struktur verkar inte ha gått hem. Men det mest skandalösa är att Sorkins manus inte blev nominerat, något som borde ha vunnit, då filmen lever och andas på dess dialoger. Men det är dialoger som inte vore mycket utan dess skådespelare, som ovan nämnt är både Fassbender och Winslet magnifika, och de blev åtminstone välförtjänt nominerade (såväl Sorkin som Winslet vann på Golden Globe). Men även birollerna i form av Rogen, Stuhlbarg, Waterson och Daniels står för riktigt bra rollprestationer, och bidrar mycket till filmens storhet. För det är en riktigt bra film, även om för få verkar inse det just nu, men å andra sidan tog det ett tag för Steve Jobs att nå toppen också. 
 
 
 
The Big Short (regi: Adam McKay)
 
 
På ett ytterst effektivt vis har Adam McKay lyckats väva ihop den komplicerade historien om männen som såg finanskrisen 2008 komma, och valde att satsa sina pengar på det. 2005 upptäckte det social inkopmetenta mattegeniet Dr. Michael Burry (Christian Bale) att de existerande bolånanen mer eller mindre bestod av ren hästskit. När han började satsa sina investerares pengar på det började även andra på Wall Street intressera sig för det, främst Jared Vennett (Ryan Gosling) vid Deutsche Bank och Mark Baums (Steve Carell) team på FrontPoint. De valde att vidare undersöka saken, och gradvis insåg de vilken tickande bomb det var. Vid sidan började även ett par gröngölingar (Finn Wittrock och John Magaro) som försökt ta sig in bland de stora spelarna nysta i det hela. Det är dessa personers tid fram till krisens start som vi får följa. Det är ett invecklat nät som blir desto mer klurigt då det involverar många ekonomiska termer som kan komma att sätta myror i skallen på dig. Men det är inget som du behöver oroa dig för, för filmen handlar inte om att man måste lära sig vad "subprime-lån" och "CDO" innebär, den handlar om att bankvärlden är ett korrupt system som går ut på att storpamparna ska tjäna multum på bekostnad av småfolket, och hur detta systematiskt försiggick - och fortfarande pågår - på Wall Street. Men filmen förklarar tillräckligt för att vi ska hänga med (men du måste lyssna), och den gör det på ett mycket underhållande vis. Dels genom en förklarande Gosling som vänder sig till oss med sin berättarröst, samt med hjälp av några vänner han kallar in för att underlätta processen.
 
 
Filmen har många styrkor, och inte minst är Hank Corwins klippning en av dem. Den är snabbt och energiskt klippt, vilket skapar ett tempo och en puls. Men utöver själva filmen är även bild- och videomontage inplanterade, för att dels ge oss en tidsmarkör, men även framhäva vilket ytligt konsumtionssamhälle vi lever i. Och det görs riktigt bra, och fungerar planenligt. Det ger även filmen lite edge, det för den bort från konventionella dramer som bara berättar historien platt, det skapar ytterligare en nivå. Detsamma gäller även användandet av musik, som förvisso inte alltid är nutida, men ändå förhöjer känslan av filmen. Även om filmen innehåller vissa komiska inslag, som fungerar perfekt, så är det ett viktigt drama, och det är imponerande att se hur Adam McKay lyckarts fånga den balansen. För filmen lämnar ett avtryck, en tomhet över att det är så här världen ser ut, och en maktlöshet över vår roll i det hela. Det är ett ytterst välskrivet manus, som nu när Steve Jobs är ute ur leken lär vinna guldet på Oscarsgalan. Men där kan även filmen gå hem med priset för bästa film, där den anses vara en av tre möjliga vinnare. Även regin, klippningen och Bales biroll kan få en bra kväll, vilket inte är helt omöjlgt då filmen har starkt momentum inför galan, som går av stapeln om en månad nu.
 
 
Främst är dock detta en skådespelarfilm, där det är Carell och Bale som har de köttigaste rollerna och som sticker ut, men där även Gosling gör det strålande. Detsamma får gälla filmens många biroller i form av Wittrock, Magaro, Hamish Linklater, Rafe Spall, Jeremy Strong och Brad Pitt (som fokuserar på att producera filmen). I en mansdominerad värld som finansvärlden tyvärr är leder det även till lite få kvinnliga roller, men Marisa Tomei och Melissa Leo gör det bra med vad de får. Filmen är relativt komplett skulle jag vilja påstå, den innehåller många olika delar som lyfter den bortom det vanliga, den börjar kanske inte i högsta tempot, utan bygger till en början upp karaktärer och story, något som lönar sig mot slutet. Men sedan fortsätter den och ökar pulsen och intensiteten allt mer, och sveper oss in i huvudkaraktärernas kämpande och gnagande irritation. Den gör oss arga, men det är en bra ilska att ha, och den får oss att skratta, vilket behövs för att hantera alltsammans. 

Kommentera här: