Vad blir det för film?

Nu har det gått några dagar sen vi fick årets Oscarsnomineringar. Överlag var jag rätt nöjd som jag skrev i min genomgång, även om det fanns anmärkningsvärda bortfall så känns det som ett starkt fält i år, även om jag ännu inte sett allt. Som stort fan av Tom Hardy tyckte jag att det var kul att se honom få sin första nominering, även om det blev på Idris Elbas bekostnad, som jag höll som personlig favorit i kategorin för sin briljanta tolkning av Kommendanten i Beasts of No Nation. Och det är här vi börjar närma oss eftermälet av nomineringarna, det faktum att det - för andra året i rad - enbart nominerades vita skådespelare (samt att det återigen var en övergripande majoritet nomineringar till vita i alla kategorier, 95% för att vara exakt). Förra året resulterade samma utfall i kampanjen #OscarsSoWhite. Även om Selma nominerades till bästa film så gick det inte att förlåta det faktum att David Oyelowo och regissör Ava DuVernay inte nominerades i sina respektive kategorier, vilket de borde ha blivit. Även om akademin beskylldes för rasism så låg det mer bakom det, bland annat att filmen blev färdigställd så pass sent att de inte fick ut dvd-kopior till tillräckligt många av medlemmarna i tid. I år - utöver Elba - handlar det om uppmärksammandet av de "svarta" filmerna Straight Outta Compton och Creed. Båda fick varsin nominering, men "Compton" fick för sina vita manusförfattare och Creed för sin vita birollsinnehavare Sylvester Stallone. Många ställer sig frågan, är akademin rasistisk?

 

Det är fel fråga att ställa, för den hjälper ingen. Om vi ser på statistik från 2012 visar den att akademin är 94% vit, har en medelålder på 62 år samt består av 77% män. Jag har ingen statistik på alla som arbetar inom filmindustrin, men jag har svårt att tro att den skulle överensstämma med dessa siffror. Akademins president Cheryl Boone Isaacs, är själv svart, så att säga att hennes organisation är rasistisk känns problematisk, även om hon själv inte påverkar rösterna. Vad hon däremot påverkar är vilka som blir inbjudna till akademin, som nu består av lite drygt 6 200 personer. Hon har arbetat stenhårt de senaste åren med att få större mångfald inom akademin, och har själv uttryckt frustration över de bristande resultaten. Men det går inte att förvänta sig att den här förändringen ska ske över en natt, det kommer krävas att ännu fler tillkommer och att de äldre konservativa herrarna (som jag nu drar över en kam) lämnar. Men de kan ju inte heller tvingas bort för att vissa anser att de är rasister. Förändringar är på gång, ochd et diskuteras om det ska nomineras 10 stycken filmer varje år, istället för någonstans mellan 5-10. Samt att skådespelarkategorierna ska utökas till uppemot tio stycken per kategori. Om det är rätt väg att gå vet jag inte, det känns snarare som om det skulle urholka dess värde, men vi får se vad som händer!

 

Jag ska inte påstå att akdemin medvetet röstar bort "svarta" filmer, visst är det noterbart att det är som det är just nu, men det största problemet ligger inte hos akademin. Det allra största problemet ligger såklart i samhället och den utbredda rasism som fortfarande finns kvar, men så långt tänker jag inte gå här, det är fortfarande en filmblogg. Det största problemet inom filmindustrin är att inte tillräckligt många filmer görs om och av svarta skådespelare och regissörer (och andra roller inom filmproduktion). De får inte chansen i lika stor utsträckning. Ska akademin skapa bättre mångfald bland nomineringarna måste de ha filmer att nominera, och bara i år kan jag räkna filmerna som fanns i diskussionen på en hand, och då kanske det inte är lika konstigt att det ser ut som det gör. Förmodligen finns det uträkningar som visar att seriösa filmer inte tjänar lika bra om de inte är "vita", det kanske inte anses vara lika kostnadseffektivt, jag vet inte, men det är ju ändå allt som oftast pengarna som styr. Uppenbarligen kan filmer med svarta skådespelare dra publik, vilket vi ser i USA just nu där Ride Along 2 toppade biotoppen framför bl.a. The Revenant och Star Wars. Men det är ju inte direkt Oscarsmaterial. Men om vi ser på årets potentiella, "Compton" och Creed så ser vi att de båda var publiksuccéer, så publiken verkar visst finnas där. Det handlar nu om att studios och finansiärer vågar satsa på dem. Att säkra en Oscarsnominering handlar ju till stor del om att de får en bra kampanj av sin studio, något dessa filmer inte fick i lika stor utsträckning. Trots stöd från såväl kritiker och publik som potentiella kandidater så gav inte t.ex. Warner Bros. samma stöd till Creed som till Mad Max: Fury Road. Det var främst Stallone som fick det stödet, och inte hyllade huvudrollsinnehavaren Michael B. Jordan eller regissören Ryan Coogler. Det kan förvisso ha handlat lika mycket om att det var den sjunde installationen i en 40 år lång filmserie, där första filmen redan vunnit en Oscar och därmed inte gör sannolikheten lika stor för denna, men det blir bara ytterligare en bortförklaring.  

 

Nu kanske ni tänker "men du Martin, 12 Years a Slave och Lupita Nyong'o vann ju faktiskt häromåret". Sant, och det var tveklöst välförtjänt. Men Steve McQueen blev inte förste svarta regissör att vinna (även om Alfonso Cuarón blev förste latinamerikan). Och det var fortfarande en film som handlade om svarta som slavar, och även om det var en otroligt viktig film som behövde uppmärksammas så visade den upp den klassiska bilden, där svarta skådespelare blir type-castade i en viss typ av roll. Jag vill inte ta något ifrån det mästerverket och det faktum att den vann, men det behöver göras filmer - som tas på allvar - där ojämlikheter inte är i fokus. Det måste börja produceras filmer där de stereotypa bilderna försvinner. Men återigen är detta inget som kommer ske över en natt, vilket gör att vi fortfarande kommer behöva filmer som 12 Years a Slave eller Dear White People, som belyser detta, men det kan inte bara göras sådana filmer. Vissa har diskuterat att det kan ha varit därför Creed inte fick den uppmärksamhet den förtjänade, i den filmen var inte ojämlikheterna i fokus, utan det var karaktärerna och deras personliga kamp som var det viktiga, något som inte innefattade att slå emot rasism och fördomar. "Compton" - som ansågs ha en ännu bättre - och rent ut sagt trolig - chans är egentligen än mer problematisk. Den skildrar i allra högsta grad ojämlikheter, men på ett något annorlunda sett. Den ger mer eller mindre bokstavligen talat långfingret till ojämlikheter (och kanske främst polisen). Filmens tema samt all den uppståndelse kring filmen som uppstod när den kom gör att man ändå måste ställa sig frågande till om det är något akademin kan relatera till. Vi vet ju hur akademin ser ut, de är till stor del vita äldre män, som förmodligen aldrig lyssnat på N.W.A., eller hatar polisen. Visst, vi kan säga att de borde kunna se en film objektivt och borde döma den efter dess kvaliteter, men de är ändå bara människor, och vi människor gillar i högre grad filmer vi kan relatera till. Att den då skulle hamnat högst upp på runt 300 medlemmars listor hade varit otroligt (vilket hade krävts), och i all ärlighet anser inte jag den vara tillräckligt bra för att vara med i diskussionen, och i det långa loppet vet jag inte om hela den här diskussionen hade tjänat på att den blivit nominerad, för då kanske vi nu hade snackat om att den blev inkvoterad "bara för att". Men det är såklart bara spekulationer, men det är fortfarande de bästa filmerna som ska nomineras. Jason Mitchell står för en riktigt stark biroll som Eazy-E i filmen, men i ett tufft fält blev det svårt att slå sig in för den relativt okända skådespelaren.

 

Personligen hade jag gärna sett Beasts of No Nation uppmärksammas, även utöver Elba. Men filmen i sig är brutal och inte lätt att ta till sig för alla, och även om detsamma kunde sägas om 12 Years a Slave så handlade den om amerikansk historia (och genom att rösta på den kunde de vita gubbarna lätta på skuldkänslorna från deras förfäder). "Beasts" berör ett betydligt mer avlägset problem, som tyvärr kanske inte berör till lika stor grad i västvärlden. Och det skulle krävts mycket stöd åt filmen för att ge huvudrollsinnehavaren Abraham Attah välförtjänt uppmärksamhet, då han trots allt är en 15-årig amatör från Ghana. VIssa hade förhoppningar om Will Smith och hans Concussion efter hans Golden Globe-nominering, men filmen var verkligen inte tillräckligt väl mottagen för att få den typen av uppmärksamhet. Spike Lees Chi-Raq, var inte Oscarsmaterial direkt, och fick aldrig vara med i diskussionen (även om den tas upp nu i efterhand). Samuel L. Jacksons uppseendeväckande monologer i The Hateful Eight kunde ha fört in honom i diskusisonen, men filmen fick inte mycket stöd och kanske blev han kanske lite för mycket ändå! På herrsidan fanns det alternativ som ni märker, men på damsidan ekar det sorligt tomt. Tessa Thompson (Creed) och Gugu Mbata-Raw (Concussion) nämndes, men inte mycket mer. Främst var det kanske Mya Taylor i mikrobudget-filmen Tangerine som flest höll tummarna hårt för, men filmen är kanske så långt ifrån Oscarsfilm det går. Vill ni läsa vidare på ämnet och se var jag fått mycket av det jag sagt ifrån kan jag rekommendera NY Times artikel om det hela. Folk som beskyller akademin för att vara rasistisk gör det alldeles för enkelt för sig. Visst, det finns säkert mycket fördomar hos gubbarna, men att skrika på dem kommer inte att ändra deras attityder, utan det krävs helt enkelt att akademin får större mångfald genom nya medlemmar, ett arbete som ständigt pågår, och som självklart måste fortsätta. Det är en fråga som är värd att problematisera och belysa, men genom en sund diskussion, där man bör inse att problemen främst finns på andra håll, och att det är inom hela filmindustrin en förändring främst behöver ske. Och det är en kamp som behöver pågå året om, inte bara under Oscars-säsongen. Men vi kan vara så säkra på att kvällens värd Chris Rock inte kommer hålla tillbaka i sina skämt om saken, vilket kan ge en underhållande skämt med förhoppningsvis många obekväma inzoomningar på Clint Eastwood.