Vad blir det för film?

Tyvärr är det ju rätt sällan vi får uppleva något som känns helt nytt när vi går på bio, en ny typ av upplevelse. Son of Saul är ett av de där få undantagen, som på ett helt nytt sätt visar upp förintelsen, inifrån ett koncentrationsläger i Tyskland under andra världskriget. Bara vetskapen om ämnet kan ge en förnimelse om att att det inte kommer vara en lätt film att se, vilket filmen sedan lever upp till. Det filmen gör så bra, och det som får den att sticka ut, är dess fokus på huvudpersonen Saul (Géza Röhrig). Från det att han i första scenen kliver in framför kameran släpper den mer eller mindre aldrig honom ur fokus. Saul ingår i Sonderkommando, grupperna av fångar som tvingades att jobba i lägrena. Hans jobb är att samla in fångarnas kläder och få in folk i gaskammaren, och hålla för dörrarna när paniken utbryter. Sedan får han hjälpa till att städa undan och bränna kropparna. Bara att beskriva det får det att vända i magen. Men även om detta är saker han genomgår under filmen så visas inget explicit, när jag skrev att Saul är i fokus menade jag det bokstavligen. Fotot använder kort fokus, vilket gör periferin stundtals suddig, och vi får verkligen uppleva allt genom honom. Men bara för att vi inte får se allt betyder det inte att det inte känns, för filmen använder ljud till maximal effekt för att skapa känsla, och skriken som hörs är lika isande som bilderna skulle varit. Men för Saul är detta vardag nu, han blinkar inte när han drar undan lik från kammaren. Men när en pojke överlever och sedan dödas framför honom väcks någonting inom honom, han är säker på att pojken är hans son, som han inte träffat på många år då det var utanför äktenskap. Han får nu ett mål och syfte, en anledning att försöka överleva, han gör allt för att rädda kroppen och ge honom en värdig begravning med en rabbi.

 

Och i allt detta får vi följa honom, genom hans vardagliga rutin, jargongen med andra fångar och smygandet bakom vakter. Det liknar vad vi ofta ser i fängelsefilmer. Och med kameran tätt inpå kommer vi allt närmre, lär känna honom allt mer och vem han är, även om en stor del av honom och hans identitet sedan länge dött i lägret. Det faktum att Géza Röhrig aldrig tidigare gjort en film är en tanke som är svår att förstå, för han ger en så magnifikt äkta och naturlig prestation som Saul, som i allt mörker finner en mening, och är obeveklig i sin väg att uppnå sitt mål. I mina ögon hade han varit lika värdig en Oscarsnominering som vilken annan av årets nominerade. Och detsamma får gälla filmen i sig, och dess regissör Lászlo Nemes, även han sensationellt nog debutant. För regin är så minituöst perfekt, och så nytänkande och gripande, skakande och hänförande. Och lika värdig hade fotot varit en nominering, för även det är något som sticker ut rejält. Som jag skrev använder det kort fokus, vilket för det hela än mer intimt, vi kommer nära Saul och har på så vis än lättare att känna med honom. Och att lämna utanför allt annat hemskt som försiggår är genialt, för det finns fortfarande kvar, och bidrar till den tung stämning, men tar inte fokus från filmens kärna. Detta är något som förstärks av det faktum att den är inspelad i 1:1, alltså kvadratisk form, något som är något ovant, men som funkar enligt filmens syfte helt perfekt. Och en ytterligare nominering den borde fått är för dess ljud, som i bakgrunden skapar så mycket av filmens känsla, det kameran utesluter lyfter den fram med slående effekt. Det får oss att ytterligare tänka på vad det verkligen är som händer. Filmen får helt enkelt lov att trösta sig med att den är en självklar vinnare för bästa utländska film åt Ungern. 

 

Att skildra andra världskriget och förintelsen på det här viset skapar en helt ny dimension. Att berätta en historia inifrån ett läger som egentligen inte handlar om något av det ovanstående, den berättar en "vanlig" historia som bara råkar utspela sig där. Resten, mycket som vi redan vet och sett i andra filmer, blir som en birollsinnehavare. Men på sätt och vis säger det nästan mer om allt på det här viset, eller så är det bara känslan man får av det känns så nytt. Kanske hade inte filmen fungerat lika bra om vi inte själva kunde sammanhanget. Och det gör den kraftfull, den tvingar oss att själva fylla i luckorna och därmed minnas vad som hände, något som i dagens Europa blir allt mer viktigt. Och genom att göra den så personlig och närgången som den är kan vi, eller tvingas vi att, bli personligt engagerade. Och med det menar jag inte att vi utan att bli berörda kan se Schindler's List, men den fungerar mer som en skildring av historien, vilket gör att vi omedvetet främjar oss mer från ämnet (svårt att förklara riktigt hur jag menar, så jag hoppas ni förstår). Och det är på grund av detta som filmen är så banbrytande. Den rör upp så mycket, trots en ganska enkel approach. Det är en film jag vill rekommendera att se, inte bara för dess mästerliga filmskapande, utan för dess otroligt viktiga innebörd den bär med sig.